Under min sista veckotur 2019 händer det som inte får hända. En av mina hundar, Siberian Huskien Bruno, avlider. Det gör ont, mycket ont. Hundarna är allt för mig och Stina. Dessutom ger våra slädhundar allt för oss. Nu har en av dessa älskade individer dött för mig. Jag skulle kunna skriva oändligt om känslorna, relationen med Bruno, värmen från hans huvud, när han stoppade in det under min arm, hans lojalitet, de bruna ögonen och så vidare. Istället skall jag försöka beskriva vad som hände och vilka lärdomar jag hoppas dra av detta. Kanske kan det hjälpa någon annan där ute att undgå en liknande upplevelse.

Bruno fick lunginflammation. Denna utvecklades sedan till en blodförgiftning som slog mot hjärtat. Detta kan hända människor också. Det är allvarligt nog även om man ligger uppkopplad på ett sjukhus intensivvårdsavdelning med läkare runt omkring sig. Nu stod vi på fjället vid en fjällstuga med en digital febertermometer som den mest tekniskt avancerade sjukvårdsutrustningen vi hade med oss.

Det fanns signaler som jag missade. Signaler som jag efteråt kunnat lägga ihop och förstå. Redan innan turen hade både Stina och jag en svag känsla av att Bruno skulle vara en av de hundarna som skulle få åka hem denna vecka. Han åt bra, och var pigg men någonting gjorde att vi ändå reagerade. Vi valde ändå att låta honom stanna på fjället med mig och andra hundar fick istället fara hem med Stina. På morgonen, startdagen, när vi skulle sela hundarna reagerade jag på att han var en aningens seg. Flera av de andra hundar som låg på barmark gjorde liknande. Detta är ganska vanligt när det plötsligt finns barfläckar att sova på istället för snö.

Den tredje signalen var att gästen som körde honom påpekade att hennes spann drog dåligt och då särskilt Bruno. Hanhundarna i det spannet tycktes vara mer intresserade av att kissa och lukta. Detta förklarade jag som att det nog kunde bero på att ett spann med löptikar gick framför. Dessutom gick det tungt på barmark brant uppför med lastade slädar. Hade jag lagt ihop alla dessa signaler borde jag förstått att någonting kunde vara fel. Redan här efter 3 kilometer borde jag senast evakuerat Bruno. Nu kopplade jag tyvärr inte ihop dessa tecken utan vår färd fortsatte över fjället.

Vi körde vidare till Sitojaure. Här valde vi att stanna för dagen. Flera hundar var påverkade av värmen och hade kräkts. De äter mycket snö och spyr upp vattnet. Inget som är helt ovanligt för slädhundar när det blir varmt. Bruno var nu märkbart trött. På stugplatsen befann sig redan Maria Olsson med sina hundar. Maria jobbar som veterinär till vardags men har även erfarenhet som tävlingsveterinär på långdistanstävlingar. Hon ställde snabbt de rätta frågorna och snart kunde vi konstatera att pulsen var hög samt att Bruno hade feber. Vi satte in antibiotika och smärtlindring/febernedsättande medicin.

Bruno piggnade till. Tempen gick ned och pulsen la sig sakta mot normala nivåer. Stina och jag hade redan en evakueringsplan. Hon skulle ta hand om hundarna som vi har hemma på morgonen sedan komma med skoter och hämta ut Bruno. Under natten var jag vaken mycket och tempade regelbundet samt fick Bruno att äta snö då han inte vill ta vätska i annan form. Allt kändes som vi hade kontroll och han blev lite piggare i blicken. Inne var han stressad men ute betydligt lugnare så jag valde att sätta ut honom till sina kompisar men jag fortsatte att vara ute hos honom mycket frekvent.

Plötsligt när vi skulle äta frukost såg jag att nått var fel. Väl ute hos honom så kunde vi konstatera att det är över. Från att sitta och vara med i blicken till att ligga livlös på marken tog mindre än 30 minuter. Jag hade varit hos honom alldeles innan och kollat till honom. Dessa snabba vändningar händer vid akut blodförgiftning. Bekanta som jobbar inom sjukvården säger att detta är ganska typiskt även hos människor.

Lunginflammation på slädhundar är en av de sjukdomar man skall ta seriöst och den lurar alltid. Vi har själva haft ett flertal lunginflammationer på några av våra arbetande Siberian Huskies genom åren. Det är en av de saker som tävlingsveterinärerna aktivt söker efter hos hundar som deltar på olika långdistanstävlingar. Lunginflammation kan komma av flera olika anledningar. När en hund blir varm äter den snö. Blir det mycket snö kräks den sedan. Sker detta i farten medans den springer kan den råka inhalera spya in i lungan. Av detta utvecklas det snabbt en allvarlig lunginflammation. En annan orsak som man ser på hundar som arbetar hårt på t ex en långdistanstävling är att vid hård belastning (arbete, kyla, bo ute osv) bryts immunförsvaret ned. Därefter kommer lunginflammation. Detta har vi själva sett tidigare på hundar från blodslinjer som arbetar allt för hårt. Denna orsak ger i regel inte ett lika snabbt insjuknande som den tidigare. Dessutom brukar man ofta kunna upptäcka på hunden i ett tidigare skede att den ser och känns sliten.

Nya rutiner. Hädanefter kommer jag att arbeta mycket mer med termometern. Slemhinnor är också viktiga att kolla. Färg, fuktighet samt återfyllnadstid (man trycker ex på tandköttet för att se hur snabbt den röda färgen kommer tillbaks när man lättar trycket och detta skall ske på under 2 sekunder). Pulsen är också en bra indikator som är lätt att kolla. En vilopuls på över 120 efter en timmes vila är en varningsklocka. (Normal puls 60-100 eller snarare 80-100 när man ser hundar på fjället). Vanligast ser man det på hundar som är uttorkade. Pulsen skall normaliseras när hunden får mat och vila. Gör den inte det så är det ofta någon underliggande sjukdom om inte återhämtningen fungerar.

Dessa nya rutiner skall vi arbeta med vid minsta tvekan om en hund är trött eller seg. Det skall ske även innan man tror att en hund är sjuk. Om jag hade gjort detta skulle jag kanske skickat hem Bruno med Stina för ett veterinärbesök istället för att starta med honom.

Till sist vill jag tacka Maria Olsson som fanns på plats. Semestrande veterinärer borde finnas lite här och där i fjällvärlden. Dels ställde hon rätt frågor tidigare än jag själv skulle gjort. Dessutom så är det ovärderligt med det stöd man känner när någon tittar på ens hund. Man står inte själv med alla bedömningar. Efteråt har det varit mycket lättare för mig att bearbeta det som hänt. Ett stort tack till Maria för att du fanns där på rätt plats när jag behövde dig som mest!