Den sista veckan blev nog på ett sätt årets värsta vecka denna säsong. Ni som följer mig på Facebook och Instagram kan inte missat att vi förlorade en hund under denna resa. Bruno fick lunginflammation troligen med en tillstötande blodförgiftning under första dygnet av vår färd. Detta gjorde att han avled mycket hastigt. En förlorad kamrat. En tomhet och en massa funderingar. Hundarna gör allt för mig och jag vill göra allt för dem. Ibland så räcker man inte till helt enkelt. Det kommer ett speciellt blogginlägg lite senare om detta.

För övrigt så har turen gått bra och faktiskt varit riktigt trevlig. Vi startade från Saltoluokta Fjällstation och målet var inställt på Jokkmokk. Våren kom hastigt och redan efter några kilometer stod vi med hundspannen i en mindre bäck. På högfjället var det full vinter med kallsnö. Nere i skogslandet mötte våren oss med blöta myrar och flödande bäckar. Körförhållandena har ändå varit helt okej och till och med bra.

Varma dagar med torkning av skor och utrustning. Tidiga mornar med grus i ögonen och starkt kokkaffe för att sedan dra iväg på knallhårda spår. Sångsvanar, tranor, några älgar men lite förvånande inga björnspår som jag hade förväntat mig. Denna tur är speciell för vi färdas från vinter på högfjället ned till våren i skogslandet.

Nattetid sov jag i den nya trailern som jag har till min Skonksläde. Dels kan jag lägga släden på sidan och på så vis får jag ett vindskydd där jag kan sova. Är underlaget ojämt sover jag helt enkelt bara på botten av släden men då är jag helt oskyddad för eventuellt regn/snö.

Planen var att köra med hundspannen helt hem till kenneln. 22 kilometer hemifrån, sista dagen,nådde vi en bäck eller mindre å som flödade rejält. Här kändes det plötsligt som att vi skulle nöja oss. Det var min magkänsla som sa nej till en fortsatt färd. Jag tror att man skall lyssna till den känsla man har innan man fattar olika beslut. Helt enkelt lita på sin egen intuition. Vi snodde spannen och letade oss tillbaks ut till en väganslutning vi passerat. Under sena vårfärder som denna måste man alltid tänka på hur man skall kunna evakuera. Små bäckar blir till mindre opasserbara älvar. Situationen kan ändra sig från timme till timme när värmen steker på. Stina hämtade oss sedan vid vägen med bil och släpvagn. Det blir ett nytt försök nästa år. Kanske kommer vi hela vägen hem till kenneln då som vi brukar. Jag ser redan fram emot spännande vårfärder 2020!