Vilse i snöstorm

Vilse i snöstorm

Explore-sarek-hundspann-1
Här har vi just kommit ned med hundspannen i skyddad terräng och vi får åter sikt när vi kommer undan från de värsta vindbyarna.

Ännu en avbruten Sarektur. Denna gång Utlovades det hyfsat väder så vi satsade hårt på att hinna igenom Sareks djupa dalgångar och ut i Padjelanta. Därefter skulle vår färd gå ned längs den mer väderskyddade Tarradalen. Vi skulle enligt planen hinna undan det snöovädret som skulle rulla in från väster. När vi nått centrala Sarek visade det sig att detta väder skulle komma både snabbare och hårdare. Vindbyar uppemot 44m/s utlovades och det ett dygn tidigare. Motvilligt styrde vi hundspannen tillbaks österut. Vädret ändrades snabbt från halvklart och lugnt till kraftiga snöbyar och total white-out. Slutligen blev jag tvungen att gräva fram kompassen. Märkligt nog visade norrpilen mot söder och tvärt om. Dessutom vandrade den vaggandes sakta fram och åter så den kändes helt opålitlig. När jag slog på Garmin GPSen var även den konstig och märkligt nog kartan helt puts veck. Sträckan vi hade framför oss kände jag dock till mycket väl så med en vanlig karta och duktiga ledarhundar letade vi oss fram österut. Ibland kände jag igen något stenblock, en moränrygg, snödriva, svallande bäck eller vårt gamla spår som hundarna emellanåt hittade. Vi hittade ända ner mot Bastavagges mynning på detta sättet.

Plötsligt på 10 minuter blir allt ett rykande inferno. Vinden piskar hårt mot oss i sidan, snön rivs loss från marken och jag ser emellanåt inte ens mina bakersta hundar i spannet. Strax norr om oss uppmäts 40m/s i vindbyarna och berättelserna visar sedan att detta oväder kom inrullandes snabbt på flera ställen runt oss. Jag kan inte kommunicera med mina gäster annat än att jag ibland ser deras skuggor i den uppiskade snön. Jag kör kanske 5 meter, stannar och ser så alla är med, kör 50 meter och stannar. Jag har verkligen ingen aning. Ibland ser jag mina hundar och alla gäster och ibland ser jag inte ens mina bakersta hundar i spannet. Situationen är ganska brutal och skoningslös. Vi kan inget annat göra än att metodiskt arbeta oss vidare framåt med försiktighet. I detta läget vet jag inte vart vi är annat än på ett ungefär. Jag vet att vi färdas mot ett område med hängdrivor å vår vänstra sida och klippavsatser på vår högra.

Under en timme jobbar vi oss sakta framåt och kommer slutligen ner till Pastajåkken och Sitoälven. Enligt kartan så har vi tagit oss 2 kilometer på en timme. Ledarhundarna Dafu och Clara har lotsat oss ner på kanske det absolut bästa stället som finns. Två hundar som aldrig gått ned längs denna fjällkant. Här nere i skyddad terräng slår vi läger och snabbt fixar vi mat åt både oss och hundarna. Sovsäcken var grymt skön att få krypa ned i och jag somnade till den avtagande vinden som rev hårt i fjällsidan och trädtopparna. Detta är ett äventyr som jag helst inte vill uppleva igen. Varken jag eller gästerna har varit rädda men vi har inte heller upplevt detta som kul eller roligt. En seriös situation som löste sig helt fantastiskt tack vare lugna gäster, min erfarenhet och framför allt fantastiska hundar. Inte bara ledarhundarna utan faktiskt alla 32 hundarna som gjorde ett helt klockrent arbete!

Samtidigt inne i Sarek är en skidåkare försvunnen. Ett gäng fjällräddare gör en kämpeinsats och letar efter honom. En fjällräddarpatrull blir fast stormad i Padjelanta och det kommer massor med snö. Denna vecka bjöd verkligen på utmaningar. Skidåkaren återfinns slutligen livs levandes efter att han klokt nog slagit läger och börjat vänta ut ovädret. Troligen mycket klokt beslut.

Resten av veckan rullade på med hundkörning, evakuering av Yra som fått någon typ av överansträngning med svullnad på ena tassen, kaffekokande, mer tältning och massa olika roligheter. Vi körde söderut mot Aktse, österut mot Seitevare och tillbaks mot Saltoluokta. Vädret fortsatte att bjuda på både snö och vind men vi hade faktiskt solsken varje enaste dag under hela vår tur!

Nu är det tredje året som jag fått tvingas att avbryta och planera om Sarekturen. Det känns inte så bra att sälja en tur som sedan inte går att genomföra. Sarek är ett riktigt kärv område periodvis med stora snömängder, hårda vindar i dalgångarna och närheten till Padjelanta med allt som blåser in från Norge. Just nu klurar jag lite på hur denna tur skall läggas upp inför framtiden. Nått måste göras men jag vet inte riktigt vad ännu. Sarek är Sarek och det skall vara ett svårt område. Just det är ju faktiskt en del av tjusningen även om vi just i år fick lite för mycket av just äventyr.

Explore-sarek-hundspann-7
Påväg in mot de centrala delarna av Sareks nationalpark med våra hundspann.

Explore-sarek-hundspann-5
Lunchpause med hundspannen vid Bierikjaure i Sareks nationalpark.

Explore-sarek-hundspann-4
Tältcampen i övre Rapadalen vid månsken.

Explore-sarek-hundspann-3
Hundspannskörning i övre Rapadalen i goväder.

Explore-sarek-hundspann-2
Med hundspann över orörda öppna vidder tillhör fördelarna med Sareks nationalpark.

Explore-sarek-hundspann-6
Även dagar med bra väder och bra sikt kan erbjuda passager där det fläktar lite mer.

Explore-sarek-8
En ny snöstorm eller bara fallvindar som plötsligt drar fram över fjällsidan? Detta är inget Disney World. Här måste man alltid planera med säkerhetsmarginaler.

Explore-sarek-hundspann-9
Denna bild är från en dag med lite kraftigare snöfall. Här färdas vi med hundspannen i den övre fjällbjörkskogen. Några timmar senare slutade det att snöa och sikten blev betydligt bättre men vinden tilltog.


2 reaktioner till “Vilse i snöstorm

  1. Det er helt fantastisk å lese og se bildene og høre dine historier, både når det går godt og når det er mer krevende. Bloggen din er et av mine yndlingssteder på internettet!

    Takk for at du tar deg tid til å dele og til å la andre få et innblikk i en svært særegen livsstil her i nord!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is using WP Check Spammers from Xavier Media to filter out spam comments.