Sjukdom, blå himmel och delat ansvar

Sjukdom, blå himmel och delat ansvar

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-8
På väg igen. Vår färd startade ut västerut längs Stora Luleälven.

Ännu en vecka med mestadels knallblå himmel har lagts till minnet. I det närmaste fem dagar utan ett moln. Stekande varmt, kaffekok, grillad Jokkmokkskorv, barfläckar och lunch power-naps. De första dagarna flöt verkligen på som en dröm. De tre gästerna som var med hade alla tidigare varit på tur med mig och är även friluftsvana vilket underlättar mycket.

Stina hängde även hon med på denna tur. Det är en stor skillnad att vara två som kan dela ansvaret. Bara det att man vet att det finns en längst bak i gruppen som kan hjälpa till om någonting går på tok gör att jag kan slappna av lite mer. Detta i kombination med veckans självgående gäster gjorde att detta började som en riktig semestertripp för oss alla.

Den tredje dagen började David, en av gästerna att må allt sämre. Nästa morgon så var han riktigt däckad av feber och en rejäl hosta. Jag själv började även att känna mig påverkad med värk i hela kroppen och en hosta som hette duga. David valde att lämna gruppen i Nikkaluokta för bussfärd tillbaks mot Saltoluokta då han helt enkelt var för dålig för fortsatt färd. Den kommande natten blev allt annat än angenäm för mig men sedan började jag känna mig lite piggare. Sista dagen blev ett mörker för Stina och Micke som tvingades att köra sina spann 30km med frossa, hosta och ont i kropparna. Som tur var så var jag åter på banan och tillsammans med Melli som ännu klarat sig fint så fanns det energi kvar i gruppen.

Veckans tur startade i Saltoluokta. Vi följde dalgångarna västerut i Stora Sjöfallets nationalpark till Teusajaurestugan. Därifrån Kungsleden norrut mot Singistugan och vidare via Kebnekaise fjällstation ned till Nikkaluokta. Därefter styrdes hundspannen söderut över tämligen obesökta vidder mot Tjuonajokk och Sjaunja naturreservat. Väl tillbaks på Stora Luleälven följde vi dess dalgång västerut till Saltoluokta fjällstation. Denna tur går med andra ord i de norra delarna av Laponia Världsarvsområde.

Väl tillbaks till Saltoluokta mötte David upp betydligt piggare än när vi lämnade honom. Stina och Micke bäddades ner och återhämtar sig förhoppningsvis lika snabbt som jag hade turen att göra. Nu väntar en säsongsavslutning och hemtransport av hundar och utrustning. Själv känner jag mig inte färdig med säsongen. Jag längtar redan tillbaks ut på tur.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-9
Kvällssolen sänker sig sakta och de sista strålarna lyser upp Teusajaurestugorna.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-3
Morgonkaffe.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-4
Stina och hundarna jobbar på uppför den beryktade Teusabacken.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-6
Hundar som äter bra gör en hundförare glad.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-5
Dalripa.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-7
Kvällsfika i Singistugorna.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-2
Tältcamp i Sjaunja naturreservat, Laponia världsarvsområde.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-1
Sista dagen fick vi blötföre och genomslag på skoterleden. Micke och Stina kämpar dessutom med sina feberfrossor och halsont. Där det finns isleder över reglerade älvar följer vi dessa strikt.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is using WP Check Spammers from Xavier Media to filter out spam comments.