Så här års arbetar vi febrilt med att få upp våra spårsystem. Vissa år har vi problem med för lite snö. I år har vi definitivt inte det problemet. Nu de senaste dagarna skottar vi gården dagligen och skotrarna går i ett. Det har blåst och vräkt ner snö. Alla spår som var uppkörda försvinner. På sjöarna trycker det upp ovanivatten. Febrilt får vi hålla igång för att allt skall fungera.

Våra spårsystem går ihop med en grannkennels 15 km västerut i byn Purkijaure. Vi samarbetar om en del spår med våra vänner Karin och Juha. Det både underlättar och är roligare när man kan hjälpas åt. Framförallt när vi skall korsa sjön Purkijaure som är en lite lurig är det bra att vara fler.

Hemma ligger en av mina bättre ledarhundar med lindat ben. Han har en riktigt rejäl spricka i vid handleden. Rambo är närmare 10 år och han är utan tvekan borta en bra bit in i denna säsong. Det sorgliga är att han kanske aldrig kommer tillbaks och kan följa mig på långtur igen. Rambo är en av mina i särklass bästa fjäll ledare när det gäller att gå i ospårad terräng. Nu håller vi tummarna och gör allt vi kan. Jag önskar verkligen att han kan följa mig på färd över de öppna vidderna igen.

Den egna kroppen är öm och sliten. Dels skottar vi snö med snöslunga men det är även en hel del som skall handskottas i hundgårdarna. Skoterkörningen och uppsättning av tältcamper har inte heller varit skonsamt. På detta skall man lägga att hundarna skall tränas. Vi har kört minst ett och ibland upp till tre spann per dag. På ett sätt är det skönt att känna hur kroppen är sliten av fysiskt arbete. Sömnproblem existerar inte i min värld. Lägger jag mig ner så loggar jag ut i samma ögonblick vilket inte är en självklarhet för alla människor idag.