mattisblogg.se

Här i norr går allt på högtryck trotts att det är mellansäsong. Det byggs nya hundgårdar, byggs ny hemsida, städas i uthusen och bodarna och mycket mer. Mitt i allt detta har vi även fått den första kullen av årets valpar. Allt är i princip roligt men tidsbristen gör ibland att man glömmer bort att njuta av nuet. Man får saker gjorda effektivt istället för att ha kul och göra samma sak men lite mer avslappnat. Det är bara att påminna sig om detta och stanna av emellanåt.

En stor sak för oss är att våra turer numera har blivit bokningsbara på nätet. Som gäst kan man se vart det finns lediga platser, man bokar och betalar direkt med sitt kort. Detta kommer att leda till att vi kan svara på frågor i lugn och ro istället för att pyssla med all administration runt själva bokandet och betalningen. Troligtvis bättre för alla förutom att det kostar oss en del pengar.

Som egen företagare skall man även såhär års lämna in sin deklaration. Förr om åren gjorde vi bokföring och bokslut själva och jag kan lova att det dränerade mig på energi. Nu köper vi in dessa tjänster från en liten firma här i Jokkmokk. Det underlättar och gör vårt liv så mycket enklare och jag kan lova att det betalar tillbaks sig. Nu kan vi istället fokusera på det vi skall göra.

Under de senaste veckorna har jag färdats några gånger mellan Lappland och Skåne. Det blir närmare bestämt 380 mil med bilen från mitt torp i norr tur och retur till pappas gård på den skånska slätten. Det blir en resa i vårt fantastiska och avlånga Sverige. I norr ligger isarna ännu medan äppelträden blommar i söder.

Det blir även en resa som inte är fysisk. Pappa saknas verkligen och minnen kommer upp, tankarna snurrar nästan snabbare än trippmätaren på bilen. Vi minns och sörjer de som lämnat oss men vi får aldrig glömma att göra någonting för de som skall vara här efter oss. Hur behandlar vi miljön och denna planeten? Hur behandlar vi medmänniskor?

Tillsammans med med min bror och syster fick vi några riktigt fina dagar på pappas gård när vi har börjat städa ut. Sedan har även jag och min mor hunnit ned en vända och fortsatt plockandet. Att få göra detta tillsammans med dem är värdefullt. Ibland skrattar vi galet åt minnen av roliga saker som pappa gjort. Ibland är det sorgset allvarligt. Att farsgubben fattas är ett som är säkert och det gör ont. Så är det och så måste det få vara.

Skåne är fantastiskt vackert och intressant. Hade jag inte haft 55 hundar här hemma på torpet skulle nog Stina och jag bott en sommar på pappas gård innan den skall säljas. Samtidigt så är känslan enorm att komma norrut till midnattssolens land. Ljusa nätter, klar kall luft och här uppe känns det verkligen som att man kan andas på ett annat sätt.

Nu råder bråda dagar här hemma på torpet. Efter en enkel tillvaro på fjället där nuet hela tiden varit i fokus kastas jag snabbt in i en annan verklighet. All utrustning skall packas upp och gås igenom. Dessutom pockar det på med möten, telefonsamtal som väntat, e-posten som svällande väntar på svar och mycket annat.

Förkylningen från förra veckan gav sig snabbt för mig. Stina har däremot fått flera dagar i soffan med feber. Även om det är tråkigt att vara sjuk så påminner vi oss flera gånger om vilken tur vi haft att detta kommit nu off-season. Att bli sjuk mitt under brinnande högsäsong är tungt. Väldigt tungt. Sjukskrivning existerar i princip inte för oss.

Snöläget här hemma är egentligen rikligt men mjukt. Ute i skogarna smälter det snabbt och myrar, sjöisarna och bäckar börjar bli förrädiskt vattenfyllda. Hundarna har fått vila och jag har använt skotern för att köra en del transporter som vi haft kvar att göra från tältcampen m.m.

Släden är ännu inte vinterparkerad. Det betyder att jag inte är helt inställd på sommar ännu. Ett litet hopp finns ännu att man kanske kan hinna med någon fler sväng. Fryser det bara till igen får vi antagligen ett kanonföre. Man kan ju alltid hoppas. Annars väntar ju en kanotsäsong runt hörnet vilket inte heller är fel.

Ännu en vecka med mestadels knallblå himmel har lagts till minnet. I det närmaste fem dagar utan ett moln. Stekande varmt, kaffekok, grillad Jokkmokkskorv, barfläckar och lunch power-naps. De första dagarna flöt verkligen på som en dröm. De tre gästerna som var med hade alla tidigare varit på tur med mig och är även friluftsvana vilket underlättar mycket.

Stina hängde även hon med på denna tur. Det är en stor skillnad att vara två som kan dela ansvaret. Bara det att man vet att det finns en längst bak i gruppen som kan hjälpa till om någonting går på tok gör att jag kan slappna av lite mer. Detta i kombination med veckans självgående gäster gjorde att detta började som en riktig semestertripp för oss alla.

Den tredje dagen började David, en av gästerna att må allt sämre. Nästa morgon så var han riktigt däckad av feber och en rejäl hosta. Jag själv började även att känna mig påverkad med värk i hela kroppen och en hosta som hette duga. David valde att lämna gruppen i Nikkaluokta för bussfärd tillbaks mot Saltoluokta då han helt enkelt var för dålig för fortsatt färd. Den kommande natten blev allt annat än angenäm för mig men sedan började jag känna mig lite piggare. Sista dagen blev ett mörker för Stina och Micke som tvingades att köra sina spann 30km med frossa, hosta och ont i kropparna. Som tur var så var jag åter på banan och tillsammans med Melli som ännu klarat sig fint så fanns det energi kvar i gruppen.

Veckans tur startade i Saltoluokta. Vi följde dalgångarna västerut i Stora Sjöfallets nationalpark till Teusajaurestugan. Därifrån Kungsleden norrut mot Singistugan och vidare via Kebnekaise fjällstation ned till Nikkaluokta. Därefter styrdes hundspannen söderut över tämligen obesökta vidder mot Tjuonajokk och Sjaunja naturreservat. Väl tillbaks på Stora Luleälven följde vi dess dalgång västerut till Saltoluokta fjällstation. Denna tur går med andra ord i de norra delarna av Laponia Världsarvsområde.

Väl tillbaks till Saltoluokta mötte David upp betydligt piggare än när vi lämnade honom. Stina och Micke bäddades ner och återhämtar sig förhoppningsvis lika snabbt som jag hade turen att göra. Nu väntar en säsongsavslutning och hemtransport av hundar och utrustning. Själv känner jag mig inte färdig med säsongen. Jag längtar redan tillbaks ut på tur.

Nu har vi formligen glidit fram en vecka. Vädergudarna har verkligen varit på vår sida. Visst har vi sett moln och visst har det blåst lite men ändå helt fantastiskt. Vi fick dessutom ett otroligt norrsken som var riktigt rött under några minuter. Tyvärr inte tillräckligt för att jag skulle hinna med kameran.

På leden har vi även träffat en hel del andra hundspann. Man ser tydligt skillnaden på vilka som jobbar med sina hundar och vilka som låter dem stå och skrika nätterna igenom. Jag har verkligen en förståelse för att inte alla skidåkare och stugvärdar gillar alla hundspannsekipage. Jag förstår inte heller hur man som hundägare kan sova lugnt medan man har ett gäng hundar som skriker utanför stugan. Vill man inte kolla så de verkligen har det bra? Helt klart märkligt i min värld.

Denna vecka har varit väldigt lugn. Inga konstigheter vad gäller terräng, vägval, snöförhållanden och så vidare. Bara två gäster, Nina och Susanne som båda har varit väldigt hjälpsamma med allt runt hundar, matlagning, stugsysslor och så vidare. Det är stor skillnad mellan att färdas med 4 gäster och 28 hundar eller två gäster och 18 hundar. Skulle man då dessutom tänka sig sex eller åtta gäster så förstår man snabbt att det kan bli väldigt arbetsamt.

Nu är det bara en vecka kvar på fjället. De planerade 60 dagarna kommer bara att bli 53 dagar då sista veckan blev obokad. Dessutom passar det bra då vi har en massa att ta tag i hemma. Däremot så känner jag mig långt ifrån nöjd eller fjäll mätt. Suget efter fler färder har jag även om jag som nu är mitt uppe i allt. Livet här ute på vidderna och i skogarna med hundarna är verkligen superfint.