mattisblogg.se

Mörkret sänker sig och vi har varit väderfasta hela dagen. Plötsligt hör vi någonting utanför dörren. Folk. Vem är ute i detta väder och varför? Hur har de hittat hit? Allt går väldigt snabbt. Stugan som har fyra bäddar är överbelamrad av oss. Vi öppnar dörren och drar in de fyra nedisade skidåkarna som står där utanför. Kaffepannan sätts på, vi river ihop vår utrustning och gör plats i halva stugan. Hjälper dem av med alla isiga kläder och snart sitter vi alla åtta runt det lilla bordet som bara har fyra stolar. Vi bjuder på te, kaffe, bullar och lite annat smått och gott. Sakta men säkert tinar våra nya vänner upp i den överfulla och fuktigt varma stugan.

Ute i markerna är detta ett självklart beteende. Man hjälper varandra. Man bjuder till och man gör det inte för att man skall få någonting tillbaks. Man gör det av medmänsklighet. Man gör det för att det är det enda alternativet. Man bjuder på de små resurser som man själv har. Man tar det där extra jobbet och obekvämheten. Det blir trångt. Man frågar inte om deras religion eller politiska tillhörighet. Man frågar inte om de har pengar eller inte. Man frågar inte efter tacksamhet. Man hjälper och det är just detta som gör oss till människor. Det är exakt så här vi skall göra när medmänniskor är i behov av hjälp. Inte hålla dörren stängd.

Exakt detta har inte hänt men jag ser varje år liknande grejer hända ute i fjällstugorna, på fjällstationerna och längs mina färdvägar. Ibland ger jag hjälp och andra gånger får jag hjälp. Exakt så som det skall vara i livet.