Från Saltoluokta mot Sitojaure for vi i tilltagande vind under tisdagen. Det är en sträcka som jag känner utan och innantill sedan många år. Vart och varanat ledkryss, sten, barfläck och det mesta kan jag i mitt minne. Vinden ökade till ca 15m/s vilket verkligen inte är några problem i normala fall. Idag blev det annorlunda. Snöfallet tilltog kraftigt och halvvägs kunde jag inte se leden framåt och inte heller några deltagare bakåt trotts att de var precis bakom mig.

Jag har aldrig behövt gå i nödbivack men detta var för andra gången i mitt liv på gränsen. Jag har verkligen varit ute i dåligt väder men försvinner sikten kan man inte göra någonting. Som tur så lättade det lite och vi kunde sakta men säkert leta oss fram kryss för kryss mot stugan. Det var aldrig direkt farligt eller så men detta var verkligen på gränsen för vad man skall utsätta sig själv och framför allt en grupp för. Går någonting fel i en situation som denna är marginalerna ganska små. Vi kom iallafall fram, en häftig upplevelse rikare, men jag vill verkligen inte göra om det.

Resten av veckan fortsatte med dagar av vind men även soliga fina dagar. Med hundspannen färdades vi omkring i Sareks gränsland och bodde såväl i STF stugor som vi våra Hillebergstält. Ulla som var med på sin åttonde tur med mig börjar ju kunna allt men även de andra, Lotta, Micke och Mellis, i gruppen var vana fjällvandrare med flera sarekvandringar i sitt bagage. Nu har jag ännu en trevlig vecka bakom mig med kul folk och härliga men även ’intressanta’ dagar med väder på fjället.