Browsed by
Etikett: Laponia

Fjällvandring i Sareks nationalpark 2017

Fjällvandring i Sareks nationalpark 2017

Fjällvandring-sarek-7
Vi vadar en mindre jokk i västra Ruotesvagge.
Fjällvandring i Sareks nationalpark är nog mångas dröm. Sarek är mytomspunnet och av många klassat som Europas sista vildmark. En liten spillra kvar av hur det en gång har varit. Här finns endast ett fåtal broar och inga egentliga bekvämligheter för de som färdas här. Som fjällvandrare är man helt utelämnad till sig själv.

Under den senaste veckan har jag tillsammans med Patrik guidat en grupp på tretton deltagare igenom Sareks norra delar. Patrik driver själv ett litet guide och snickarföretag här i Jokkmokk (Enbom Outdoor). Ett fint exempel på hur man kan leva ett bra liv i Jokkmokk där mångsyssleri blir till en försörjning och skön livsstil.

Vår vandring började med strålande solsken, hetta och förvisso fint väder. Lite för varmt för vandring egentligen. Detta avlöstes av lite mer mulet, en del regn men även fina soliga stunder. Som vanligt är folk imponerande trevliga trotts de yttre påfrestningarna som man utsätts för. Påfrestningar i form av skoskav, regn, knädjupa vad i isande vatten, tunga ryggsäckar, regn, värme, kyla m.m.

En vandring i Sareks nationalpark skiljer sig lite från vandringar längs markerade leder. Här finns dels inga stugor och möjligheter att komma undan dåligt väder förutom den lilla ’telefonstugan’ inne vid Mikka. När det gäller att korsa älvar och jokkar så finns det endast ett fåtal broar. Beger man sig in i Sarek skall man alltid vara redo för att vända eller göra långa omvägar då vissa vad kan bli direkt livsfarliga vid kraftig snö- och glaciärsmältning eller vid tuffare regnväder. Att vada skall man ha respekt för.

Vi fick en fin fjällvandring och jag vet att både Patrik och jag gärna skulle vänt tillbaks direkt. Livet där ute är så enkelt. Man har sin ryggsäck, sitt tält och allt är så enkelt! Man dricker morgonteet innan man ens krupit ur sovsäcken. Man hör vinden i tältduken, ser solen som skiner igenom den tunna duken eller hör regnet skönt smattra mot yttertältet. Man somnar på en torrbacke efter förmiddagskaffet. Man är mitt i nuet och bara insuper livet på nått vis.

Fjällvandring-sarek-2
Rosenrot, ätbar och man har sett att dessa gör att man upplever fysisk belastning som mindre påfrestande. Nordlandets egen ginseng!

Fjällvandring-sarek-1
Gränslandet mellan Sarek (bakom mig) och Padjelandas öppna vidder som sträcker ut sig bort mot norska gränsen i väster.

Fjällvandring-sarek-4
Vattnet är kallt, strömmen trycker på, ryggsäcken tynger. Varje litet vad skall tas med respekt!

Fjällvandring-sarek-3
Isranunkel.

Fjällvandring-sarek-6
Fem minuterspaus blir snabbt en timme då vinden fläktar bort myggen solen tränger sig fram och värmer skönt, mossan är mjuk, torr och skön och ryggsäcken blev en perfekt kudde…

Fjällvandring-sarek-5
Snöbryggor skall alltid bedömas noggrant innan man väljer dessa före att vada.

Singel i Salto 2017

Singel i Salto 2017

Singel-i-salto-2017_1
Fjällvandring tillbaks mot Saltoluokta fjällstation.
Singel i Salto 2017 blev mitt 15:e år på raken som ledare för detta arrangemang. Dessutom 15:e året på rad som ledare tillsammans med Janne som till vardags arbetar på en folkhögskola. Under dessa år har jag träffat många trevliga gäster och fått jobba tillsammans med kanonbra personal på Saltoluokta fjällstation. Det blir till vardag med trerättersmiddagar, fjällvyer, kaffekok över öppen eld och möten med människor. En trevlig vardag.

Årets Singel i Salto blev lite regnigare än de senaste åren då vi mestadels haft väldigt tur med fjällvädret. Bestigningen av Lulep Gierkau blev en dimmig tur med ca 25 meters sikt på toppen. Normalt har man vidsträckt utsikt in mot Sareks nationalpark och norrut kan man se Kebnekaises topp. Riktigt så vart det inte i år.

Saltoluokta fjällstation, gamla stationen, som ännu finns kvar byggdes 1912. Den nya huvudbyggnaden började byggas 1918 och detta är mig veterligen den enda av Svenska Turistföreningens (STF) enda fjällstationer som aldrig brunnit ned. Detta är alltså en klassisk fjällstation med mycket gamla anor. Den är från en tid då sänglinnet handtvättades nere i tvättstugan vid Langas strand. En tid då närmaste väg låg runt åtta mil nedströms dalgången.

Att komma till Saltoluokta är ofta väldigt avkopplande. Speciellt sommartid då jag inte har en massa slädhundar att sköta om. Även vintertid är det skönt att komma hit. För mig innebär det att jag klarat ännu en vecka på fjället med gäster. Det innebär att man får duscha, rinnande vatten, restaurang och massa bekvämligheter. Kommer man från fjället finns allt här som behövs för att man skall vara redo för en vecka till. Kommer man från civilisationen finns allt här (eller saknas) som gör att man kan koppla av på ett bra sätt. Saltoluokta är lite som en sista utpost innan det vilda tar vid.

Singel-i-salto-2017-5
Fjällgröna.

Singel-i-salto-2017_2
Rökt röding serverades av Siv och Acke uppe i Pietsaure.

Singel-i-salto-2017-6
Ormbunkarna håller precis på att sträcka ut sig. Detta är något senare än normalt.

Singel-i-salto-2017_3
En av förrätterna förbereds ute i köket.

Singel-i-salto-2017-4
Bitvis riktigt bra sikt uppe på Lulep Gierkaus topp…

Hundspann hem till Jokkmokk

Hundspann hem till Jokkmokk

Hundspann_mot_jokkmokk_3
Med fjällen i ryggen styr vi hundspannen österut mot Jokkmokk.
Tillsammans med säsongens sista grupp lämnade vi Saltoluokta fjällstation med siktet inställt mot Jokkmokk. Information som jag fått från byarna och lederna längs vår färdväg var mycket lovande och förhållandena hela vägen ner till Jokkmokk blev riktigt bra.

Sångsvanarna har anlänt ut till alla platser där det finns öppet vatten. Där ligger de och inväntar att häckningsplatserna skall tina fram. På ett ställe har även en lite större brunbjörn klivit över spåret. Känslan av att vi färdas i vildmark är definitivt där.

Under denna tur färdas vi igenom tre samebyars område och ännu fler betesgrupper. Detta kräver att vi har en bra kommunikation med berörda parter så att vi kan undvika och/eller minimera störningen inom vissa kärnområden. Vi ser renar i större och mindre skockar nästan dagligen. Vi har trevliga möten med renskötare och närvaron av en levande samisk kultur berikar verkligen upplevelsen. Jag skall skriva mer vid ett senare tillfälle om hur vi arbetar mer exakt inom renskötselområden.

Veckans grupp bestod av tre trevliga svenskar. De flesta veckorna under en säsong pratar jag engelska och ibland någon typ av försök till tyska. Att få en vecka med svenska som språk blir lite som semester för en hjärna som inte direkt är språkbegåvad.

Hundarna hittade i princip själva vägen hem de 230km från Saltoluokta utan speciellt många kommandon. På nått sätt tror jag att de mycket väl vet om att detta var säsongens sista tur och att torpet i Jokkmokk var målet. Väl hemma goade de snabbt ner sig i hundkojorna och Annie styrde sömnigt kosan raka vägen in i soffan. För min del väntar nu en tid där slädföret konkurrerar med alla andra mellansäsongsgöromål.

Hundspann_mot_jokkmokk_4
Fokuserade slädhundar i arbete.

Hundspann_mot_jokkmokk_2
Är hundarna lugna och tysta så är renarna tämligen obrydda för vår närvaro. Här kom en mindre flock renar ut och lade sig för att sova i närheten av vår tältcamp.

Hundspann_mot_jokkmokk_1
Pärlälvens naturreservat bjuder på vidsträkta skogsmarker med frysta vattensystem där man kan färdas.

Hundspann_mot_jokkmokk_5
Gråbeintunets Homer Jr ( Homy). En unghund som imponerat enormt denna säsong.

Hundspann_mot_jokkmokk_6
Skogens fördelar…

Hundspann_mot_jokkmokk_7
En bild att längta efter när sommarvärmen blir som tyngst.

Kebnekaise och Laponiavärldsarvsområde med hundspann

Kebnekaise och Laponiavärldsarvsområde med hundspann

Hundspann_laponia_kebnekaise_kungsleden_4
Guideboende, matsal, samlingsrum, kök och mycket mer. Hotell Hilleberg är verkligen att lita på! Här ett Hilleberg Sataris med ett Staika tvåmans innertält.
I perfekt vinterföre har vi ännu en vecka kört omkring med hundspannen här i nordlandet. Som det ser ut just nu vill snön inte släppa sitt grepp om landskapet och våren bjuder på kallsnö och fina körmöjligheter för hundspann. Under den gågna veckan körde vi norrut längs Kungsleden igenom Stora Sjöfallets nationalpark, vände österut via Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta och vidare söderut igenom Sjaunja naturreservat tillbaks till Saltoluokta fjällstation. En tur som bjuder på såväl högfjäll, fjällplatåer, frysta sjöar och älvar såväl som vidsträckt fjällurskog.

Under vår färd har vi hamnat på ett skotergängs födelsekalas med tårta och kaffe, haft middagsbjudning med stugvärden Janne, träffat trevliga människor från när och fjärran, tagit en titt på Kebnekaise fjällstation, varit fram till vägs ände och civilisationen i Nikkaluokta. Hundspannsturerna blir oftast så mycket mer när man väger in alla möten med människorna som man möter där ute.

Under veckans tur har Elin varit med för sin fjärde hundspannstur. Denna gång hade hon även lurat med sig sin tyska kompis, Inga. Sedan var Christina med från Göteborg. Ännu en vecka med trevligt folk och jag måste verkligen göra statistik på hur många män respektive kvinnor det är som är med på våra respektive turer. Inte för att det spelar någon egentlig roll men jag är tämligen säker på att fjällvärlden blivit betydligt mer jämställd under de senaste 100 åren.

Det är intressant att se hur andelen svenska gäster oftast ökar under slutet av säsongen. De utländska långväga gästerna vill uppleva mörker, kyla, lössnö till byxfickorna och norrsken. De svenska gästerna har inget emot en barfläck, ljusa vårnätter och snö som bär.

En riktigt tråkig grej är skepsisen man möts av då man bokar logi i tex Nikkaluokta. Jag klandrar inte Nikkaluoktaborna utan det är helt befogat att är man kritisk till hundspannsgrupperna som bara blir fler och fler. Andra gäster störs av skrikande hundar nattetid, hundbajs i spåren och en del annat. Jag förstår till fullo vad det är man irriterar sig på. Det finns nämligen en grupp sk ’guider’ och företag som inte håller ordning efter sig. Man städar inte bort hundbajsen efter sina hundar, man har inte jobbat med sina hundar så de är tysta nattetid utan låter dem skrika och härja nätterna igenom. Man saknar helt enkelt kunskap i yrket som hundförare och guide. Man har inte heller gett sina hundar en rimlig träning för att klara de uppgifter som de sedan skall utföra. Detta kan inte anses som god djurhållning med den stress som hundarna utsätts för.

Nikkaluokta har ibland flera grupper per dag med 30-50 hundar/grupp som startar ut. Om inte vi i branschen själva kan hålla koll på detta så tror jag att det kommer restriktioner. Både för privata hundspann som företag vilket vi idag redan kan se inom Laponiaområdet där det idag krävs tillstånd för alla hundspann som vill köra där. En tråkig utveckling som slår mot vår allemansrätt på sikt.

Under den kommande veckan väntar en spännande färd. Årets sista långtur med gäster. Den planerade rutten går från Saltoluokta och målet ät att under nästa Torsdag anlända vid vår kennel nere i Jokkmokk. Då har jag varit ute på tur i 66 dagar. Frågan är nu om vädret håller i sig med kyla nattetid så att snön bär oss hela vägen eller om vi får problem med bäckar och genomslagsföre. Framtiden får utvisa detta helt enkelt.

Hundspann_laponia_kebnekaise_kungsleden_3
Working Husky Umiak.

Hundspann_laponia_kebnekaise_kungsleden_2
Två hundspann på Norra Kungsleden mellan Kaitumjaure och Singistugorna.

Hundspann_laponia_kebnekaise_kungsleden_1
Trevlig middag med stugvärden Janne i Singistugorna.

Mot porten till Sarek med hundspann

Mot porten till Sarek med hundspann

Gate_to_sarek_hundspann_5
Helen med sitt hundspann på färd igenom nordlandet. Lägg märke till de så typiska granarna som är smala upptill här uppe i taigan.
Hundspannen styrdes denna vecka mot porten av Sareks nationalpark. Blötsnö och låga moln men även lite blå himmel och fluffig kallsnö. Hundkörningen är med andra ord fortfarande på topp här i nordlandet. Än en gång har vi sett att bara för att det blir varmt eller blött tidigare under vintern så behöver det inte betyda att säsongen blir kort.

Renarna börjar nu att dra sig allt högre upp mot fjällen. Vi försöker att ta reda på hur vi skall köra och vart vi kan övernatta för att minimera vår påverkan på djuren. Oftast står de hyfsat oberörda och betar då vi passerar men ibland blir de skrämda. Områden som kan vara känsliga kör vi snabbt igenom eller undviker helt. Det gäller helt enkelt att minimera tiden vi är i dessa områden som för tillfället är känsliga.

En av våra gäster vred första dagen sitt knä väldigt fel. Jag såg när det hände och allt gick liksom i slow motion och det såg verkligen inte allvarligt ut men det visade sig vara betydligt värre och ont lär det ha gjort. Med lindor och hjälp av mycket vänliga sjuksköterskor som var på skidtur så tejpades knät enligt någon norrländs fotbollsmetod. Successivt har sedan knät blivit bättre och bättre under resans gång. Givetvis så har det även handlat om en järnvilja att genomföra turen av gästen.

Hundarna har gått bra men vi har nått skrot som går runt ibland dem. Bruno har kraxat då han sover ute men när han får bo i stugan så är hostan borta. Kan han ha räknat ut något? Viktor har nu börjat småkraxa och hemma står fler hundar som kraxar. Kan det vara en släng av kennelhosta? Jag lyssnar och lyssnar och är väldigt rädd för att köra de individerna som eventuellt blir sjuka. Ibland lyssnar jag så mycket att jag i det närmaste inbillar mig saker.

Veckan som har gått har hur som helst bjudit på fin hundkörning om än någon dag med sur blötsnö och låga moln. Vi har fått se porten till Sareks nationalpark i hyfsat väder. Gästerna har även denna vecka varit trevliga. De flesta andra man möter är även de mycket trevliga.

Hundspanns säsongen går nu mot sitt slut. Det är nu 53 dagar sedan vi styrde färden västerut från kenneln. Sju långturer som vardera varit ca 20 mil med olika små grupper av trevliga människor. Nu ser jag fram emot de två nästkommande veckorna av färden innan hundspannen förhoppningsvis styrs upp hemma vid vår kennel nere i Jokkmokk.

Gate_to_sarek_hundspann_3
Porten till Sareks nationalpark då någon snöby drar förbi.

Gate_to_sarek_hundspann_4
Trevlig middag tillsammans med Marit som tjänstgjort som stugvärd i Aktse.

Gate_to_sarek_hundspann_sångsvan_1
Sångsvanarna har anlänt till sjön Laidaure men även uppe vid Sitoälvens vakar.

Gate_to_sarek_hundspann_lavskrika_2
Lavskrikan är en trevlig kompis i barrskogen. Den kommer oskyggt nära då kaffeelden tänds.