Tankarna går till Dunderklumpen och vad som egentligen är viktigt. ’Frihetens luft som blåser sakta, sakta…’
Har du sett Dunderklumpen vet du exakt vad jag pratar om!
På en ö hittade vi en förnöjd, pannkaksstekande familj som slagit upp tält, badat, letat skatter, eldat och en massa mer. Det blev en snabbvisit med kaffe innan vi paddlade hemåt. Lite friluftsliv i vardagen som är så enkelt när man lever i glesbygden.
Under de senaste dagarna har vi haft några kortare turer runt Jokkmokk. Dessa turer spontanbokas oftast av folk mellan deras museibesök, shoppingturer och allt annat de skall göra på sin semester i Lappland. Just själva bokningsmomentet är jobbigt för vår del. Vi har oftast planerat att göra någonting helt annat och plötsligt skall vi ställa in oss på att sticka ut med folk. Sedan när man väl är ute så är det ju roligt och skönt.
Turerna är enkla och passar faktiskt de flesta. Huskywalk som en kortare vandring heter är just en vandring med några hundar. Man hinner även med ett besök på vår kennel med alla hundarna. Här får man en bra inblick i hur livet på en slädhundskennel är.
Kanotturerna är oftast väldigt enkla och vi instruerar i paddelteknik och säkerhet. Det är förvånansvärt många människor som aldrig suttit i en kanot. Givetvis berättar vi även här om livet i norr och om naturen. Vad får man för fisk, vilken politik drivs i kommunen, hur fungerar det med flyktingar, varför är barken på tallarna så tjock, är hundarna blind på de blå ögonen och mycket annat. Vi får samtidigt trevliga möten med folk från när och fjärran som en del av vår vardag.
Den fysiska ansträngningen varvas med vila på en torr kråkbärsrisbädd. Kokkaffet sköljer ner i strupen och ger energi till själen. Glädjen över äpplet som inte är en självklarhet efter några dagars vandring.
Under den senaste veckan har jag arbetat som färdledare för en av Svenska turistföreningens arrangemang. Samarbetet där vi går som inhyrda guider fungerar riktigt bra för vår del. Det mesta av planeringen är gjord och vi kommer bara till ett dukat smörgåsbord där allt från mat till transporter och logi är fixat. Givetvis blir förtjänsten inte densamma som om vi gjorde allt arbetet själva. Hur som helst så är det mycket trevligt att jobba med STF (Svenska Turistföreningen).
Fjällveckan blev fin med trevliga gäster från Storbritannien och USA. Jämfört med tidigare försommarvandringar i området så var snöläget och vattennivåerna mycket förmånligt! Torrskodd vandring för oss med högskaftade kängor. Stugvärdarna är som vanligt ett suveränt trevligt inslag i vandringarna liksom alla andra människor man möter längs vandringen. Livet där ute är i det närmaste så bra att det är svårt att förstå att det faktiskt är ett arbete.
Nu är det dags för årets första guidade fjälltur. Med två amerikanare och sex engelsmän kommer jag att vandra från Abisko. Turen blir en renodlad stugtur längs norra Kungsleden ner till Nikkaluokta. Lätt packning och med proviantpåfyllning i stugorna gör att våra ryggsäckar bör hamna på 8-12kg per person. Lätt och skönt med andra ord.
Jämfört med förra året då jag gick med en grupp japaner så är det lite snö nu. Förra året bar vi med snöskor vilket inte är aktuellt för årets tur. Man får ändå vara lite beredd på knöliga vad och stora snöfällt då det är tidigt på säsongen. Sånt som hör till tidig fjällvandring med andra ord.
Just nu i Abisko hänger regnmolnen lågt och tungt över nejden. Väderutsikterna ser inte allt för lysande ut för början av turen. Vädret är ju ofta det stora samtalsämnet här ute. Det är något man inte kan påverka men samtidigt blir väldigt utsatt för. Efter middagen med gruppen så har jag en bra första känsla. Som så ofta är det trevliga människor som söker sig hit ut på fjället.
I morgon efter frukosten packar vi det sista innan vi stegar iväg igenom Abisko nationalpark mot Abiskojaurestugorna. En lätt vandring i mestadels björkskogsterräng längs Abiskojokken. Det är först dag två vi kommer upp ovan trädgränsen och med lite tur hinner kanske vädret bli bättre tills dess.
Min mormor bor kvar i eget hus mitt i Åre trots att hon är 96 år. Förvisso får hon hjälp av hemtjänstens personal dagligen. Tänk vilket fantastiskt land vi bor i. Till exempel så kan hon för 200kr/månad ha ett alarm i sitt hus med 24/7 passning av stand by personal. Personal som kommer och hjälper utan att först ta visakortet. Personal som är sköna människor som bryr sig om min mormor. Larmet är bara ett av flera hjälpmedel som hon har fått utan att måsta kasta upp tusentals kronor. Ett hyfsat solidariskt Sverige måste jag säga!
Min mormor har tidigare haft en helt fantastisk trädgård mitt i Åre by. Fullt med olika växter från när och fjärran. Med sina gröna fingrar och ett brinnande intresse har hon fått dessa att frodas vid foten av Åreskutan. Är det nu något som är tråkigt så är det att se hur hennes livsverk växer igen då hon inte längre orkar hålla allt i ordning. Samtidigt blir man påmind om att de gamla som funnits för oss som barn inte alltid kommer att finnas där. Livet är en begränsad tid.
Det är iallafall trevligt att vara hemma i Jämtland. Dyka in på Lundhags outlet, dricka kaffe med mor, titta till stugan som farmor och farfar byggde då de levde. Promenera på stigar där mitt friluftsintresse grundades och se alla välkända siluetter av fjäll som jag så många gånger drömt mig bort till. Med andra ord ett Jämtland som jag gärna skulle besöka oftare än vad jag tar mig tid till.
