Working Husky Rosa. En hund som oftast styr spannet exakt dit man önskar.Rosa har briljerat som ledarhund ända sedan sin första säsong. Går hon ospårat så hittar hon den snön som är bäst att gå på, undviker drivsnö och vatten och är mycket säker på kommandon.
Med Rosa fram i spannet så går det inte så fort. Hon har en märklig förmåga att få spannet att hålla igen. Hon är min absolut självklaraste startledarhund. Här råder det inget som helst tvivel. Hennes huvuduppgift är att starta ut oss och hålla igen.
Som personlighet är hon mjuk och lite reserverad. Hon är inte intresserad av andra hundar eller folk. Arbetar vi så arbetar vi. Annars så vilar vi eller kollar på TV sittandes i soffan. Även Rosa är en sådan hund som bara finns.
Hundarna väntar tålmodigt medan jag testar fiskelyckan lite här och var.Vid Sitoälvsbron stod jag och svor över min egen dumhet. Hur kan man vara så korkad att ta en så liten släde? Ännu värre blev det då jag väl studsade fram längs den till en början gropiga spåret. Jag hade valt min lilla, annars bra tävlingssläde. Men nu med massor av packning så blev det trångt och onödigt bökigt. Slädar ska vara långa och rymliga. Dessutom så studsade den, frammtungt, upp o ner i groparna istället för att flyta fram.
Plötsligt blev det en öppning i kalendern. Vi har haft en del preliminära jobb-förfrågningar som inte blivit av. Stina kände sig lite hängig så då lastade jag och drog på semester. Efter en hel vinter ute på drift så är jag långt ifrån less. Vill bara ha mer av livet där ute. Omättlig.
Åtta hundar och inga gäster. Allt blir bara så enkelt. Även om vi har grymt bra och trevliga gäster så är det så skönt att bara behöva ansvara för sig själv. Kolla åtta hundars tassar istället för 34 hundars tassar är också skillnad. Inte behöva vända sig om och se spannen bakom sig. Värdera hur varje enskild hund rör sig. Det tar bara några minuter så är lägret uppsatt. Bara några minuter så är det rivet och vi är åter på väg. Nästan så jag funderade på att slå läger några gånger extra per dag bara för att få njuta av enkelheten.
Det är fortfarande gott om snö i väster. Frågan är om det hinns med någon mer tur eller om andra saker hemma pockar på. Det finns nämligen saker som måste göras hemma också. Vad är egentligen hemma? Periodvis köade rödingarna formligen under isen. Mycket smått fick gå tillbaks. Men några middagar blev säkrade. Med ryggen mot en björkstam satt jag flera timmar med kikaren och kaffepannan när kväll övergick mot natt. Vem behöver meditation då man kan titta och zippa på sitt kaffe? Working Husky Zemlan. En unghund som fick följa på fjällinskolning tillsammans med de rutinerade hundarna.
Ligger nu inbäddad i min goa sovsäck. Den håller sakta på att bli allt varmare. En mugg rykande hett te värmer mig innifrån. Tälten står uppsatta i Laidaures östra del. Kikar jag ut så ser jag Rapadalens mynning i väster.
Temperaturen sjunker sakta och snön är knallhård. Egentligen skulle vi selat hundarna och kört i natt. Men nu råkar sovsäcken tala sitt tydliga språk så det blir någon timmes sömn. Imorgon tuffar vi vidare med hundarna.
Vi är ganska färdiga just nu. Vill bara sova. Stinas kängor blev kvar hemma, slädbelagen passade inte, unnas chips försvann för 4 e gången, vatten o avlopp fruset i vår stuga, bilen har nått smårackel och mycket annat. Jag har bara sovit 14 tim på 4-5 dygn.
Bloggen har inte kunna uppdaterats för att internett har legat nere för oss svenskar.
Nu har vi iallafall koll på det mesta. Hundarna gick bra på en träningstur som vi körde med nina och didrik.
Imorgon är den jobbiga starten. Spysjuk, kissnödig o suppernervös är ett normaltillstånd för mig under startmomentet. Efter det har jag 600km framför mig.
Det är lovat snö o vind och tyvär värme. Vind e okej men vart tog kylan vägen? Stina startar på lördag. Följ oss gärna på femunlöpets resultatservice.
