Där Ruotesvagge möter Rapadalen, Alkavagge och Kuoppervagge måsta man väl säga är Sareks hjärta.Sitter i Saltoluokta och går igenom bilderna från den gånga veckan. Några riktigt bra men som vanligt massor som kastas eller borde kastas. Vet att jag inte är ensam om att fylla diskar med bilder och filmklipp. Hur hittar men i detta om några år? Bara att ge upp och inse att man tar nya bilder? …eller ska man lära sig att tagga bilderna och på så vis få dem sökbara? Får allt grubbla lite till innan jag bestämmer mig…
Att färdas med hundspann igenom Sarek är få förunnat. Själv så är glad att just jag får göra en redig tur inom parken varje år. Restriktioner för just hundspann kommer i nationalparkerna (läs: Laponia området till att börja med). Det beror främst på att det finns och har funnits kommersiella aktörer som kört utan de tillstånd / dispenser som krävts. Man har helt enkelt sagt att man varit ute med kompisar som i själva verket är betalande gäster.
Om detta finns det mycket att skriva. Dels varför det blivit på detta vis men även hur ointresserade myndigheterna egentligen är då det verkligen är de som missköter sig. Men det får bli ett annat blogginlägg. Nu är jag på Saltoluokta och det är lunchdags… Sarek är utan tvekan ganska högalpint på sina ställen. Tältcamp vid smajlaträffen. Inte långt från Mikkastugan. Detta ett drygt dygn efter den tragiska dödolyckan vid Mikkastugan. Tuoddarstugarna är ett väderutsatt ställe. Alkavagge är en bred och relativt lavinsäker dalgång som jag gärna färdas efter. Working Husky Viktor är faktiskt en riktig cooling. (Magnus…du hade rätt!)
Hundarna gillar den uppmärksamhet som de får av våra gäster.Nu har Jokkmokks Vintermarknad dragit fram över samhället och passerat som en stormvind. Under några daga råder ett organiserat kaos i den lilla byn på Polcirkeln. Huvudgatan är en enda stor marknadsplats, alla samlingslokaler som går att uppbringa fylls med utställningar, koncerter, försäljning och skolan görs om till sovsalar.
Efter marknaden råder ett konstigt lugn. På bygatan ligger lite tomma pappkartonger, korvpapper, någon utspilld öl och knallarna rasslar vidare mot nästa marknad. Livet återgår till det vanliga med den stora skillnaden att nu börjar dagarna bli ljusare och ljusare. Livet före och efter marknaden.
Vi har kört turer här hemma vid kenneln med gäster från såväl Sverige men även Indien, Tyskland, England, Frankrike osv. I år har vi inte bokat på lika hårt som vi brukar göra. Mindre dollar på kontot men å andra sidan har vi hunnit se lite av marknaden för en gångs skull! Marknaden är ju trots allt bara en liten bråkdel av vår vintersäsong. Atlas som kommit till oss från Per. En härlig hund som ska få en egen presentation lite senare. Även i år fick vi kyla fast detta år sjönk det aldrig under -35C.
Snyggingarna Rosa och Rasmus.Efter fyra dagar i skogen med en grupp gäster är man åter tillbaks hemma. Fyra dagars fin hundspannskörning med små spann. Gästerna hade 4 hundar var och jag körde ett 6-spann till våra lastade slädar. När vi kör småspann så finns det mer möjligheter att arbeta med dressyr och disciplin på hundarna.
Här kommer lite bilder från turen. Detta skulle ju inte bli någon slädhundsblogg utan en friluftsblogg. Jag upptäcker hur mycket hund det faktiskt är i våra liv. Vi pratar hund, kör hund, tänker hund, drömmer hund men äter hund det gör vi inte ännu. Dimhöljda fjäll i väster. Kvikkjokk och Årrenjarka ligger där västerut och lockar. Som jag sagt tidigare så är det fantastisk när solen visar sig över horisonten. På lite högre höjd så har dimman lämnat sina spår i form av frostkristaler som är flera centimeter.
Skönt att sitta ner och ta en fika.Slutet av förra året blev så att säga väldigt intressant. Med en fransk familj skulle jag köra ut till en koja där vi skulle ligga två nätter. Värme och blötsnö gav oss tunga spår men Stina tog all hundmat, matlåder och annat tungt på en skoterkälke. Hon skulle spåra de 35km ut till kojan så att vi och hundarna skulle få lite lättare.
När mörkret sänker sig och vi stannar till för en sen lunch ringer min mobil. Det är Stina som står mitt i skogen med en skoter som inte vill gå. Växellådan var ur funktion. Nu måste hon också komma hem på nått vis och vi saknar spår sista milen till kojan. Nilas, som är född med motorolja istället för blod åker ut och bärgar Stina med skotern. Sånt blir man tacksamt glad över!
När vi kommer fram till den kvarlämnade skoterkälken upphör spåret och vi måste lasta slädarna. Lilla Chicks, en av våra hundar, har redan kastat in handuken och sitter i en av slädarna. Vi lastar det vi behöver i slädarna och sedan börjar eländet. Mitt 6-spann orkar inte rubba släden så den sista milen får vi springa och knuffa allt framåt. Det isar under slädarna, snö packas i bromsarna och ingenting går lätt. Ett tag trodde jag att vi skulle få stanna i skogen.
Vi kommer fram till kojan och familjen är muntra och glada om än trötta. Pappan som sa att han var trött redan efter 9 kilometer! Såna här upplevelser vill jag vanligtvis skona mina gäster ifrån men det blir ibland äventyr på riktigt. De var glada och förflyttade sina egna gränser avsevärt mycket framåt. Nu vet de hur det är att vara trött på riktigt! Själv så ser jag fram emot Femundlöpet för då har jag bara ansvar för mig själv.
Chicks kom igång och gick resten av turen utan större problem. Resten av turen förflöt riktigt bra förutom att en av gästerna trillade igenom isen i ett gamalt vattenhål, jag höll knappt på att få eld under en lunch då det bara fanns surgran att elda och lite annat smått och gott. Snökristallerna var som små nålar. Kommer inte ihåg att jag sett det förut. Flippa ockuperar gärna min sovsäck. Under denna tur körde hon iväg en älg från spåret. Spannen görs startklara.
Trotts att jag är ute dagligen så tycker jag att det är så mycket olika ljusfenomen.De senaste två dagarna har vi kört nära 50 personer på tretimmarsturer. Idag var vi ute med 50 hundar samtidigt fördelade på fyra spann. Tor-Henrik, Sten, Stina och jag. Alltid roligt att köra tillsammans med andra spann. Gästerna har mestadels varit tyska grupper från lite olika mindre och större researrangörer.
Ljuset har varit mycket speciellt. Allt från klarblå himmel, solbelysta berg, fullmåne och till dagens täta dimma under första turen och det lätta snöfallet under dagens sista tur. Tempen har gått från gårdagens -34C till dagens -10C.
Nu närmar sig klockan 02.00 mitt i natten och det blir en mugg hett te innan sängen kallar. Vi sover kort men desto intensivare kan jag lova! Längtar nu efter en lite lugnare period igen…typ i maj. Vill man se solen såhär års får man bege sig upp på något berg. I fredags körde jag två grupper med 12 personer som körde två och två på slädarna. Fullmåne… Pannlamporna blir överflödiga! Stina kokar kaffe till en av Lördagens 16 personers grupper. Tor-Henrik med sina hundar kommer i dimman. Working Husky Viktor. Sporttape på näsan minskar förfrysningsrisken för oss glasögonbärare. Sista lägerelden för kvällen.
