Åsk- och regnoväder som drar fram väster om Jokkmokk.Åskan har under de senaste dagarna dragit över oss här i norr. Alla sladdar till datorer, telefoner och känslig elektronik slits ut. Vattenfall som sköter elnätet här uppe är inte riktigt duktiga på att skydda oss som bor ute i bygden. Vi får sådana eltoppar att elektronisk utrustning formligen går upp i rök. En dator jag hade blev helt utbränd då jag inte han med för ett antal år sedan. Antalet datamodem, telefoner, laddare m.m. som pajat blir en lång lista. Vattenfall som skall ansvara för kvalitén på elleveranserna ersätter inte utan hänvisar till nått finstilt och att vi nog har fel.
Åskradar på nätet. Först tyckte jag att det lät som en skröna. Real-Time_lightning_maps heter en sida. Nu har jag följt denna och det fungerar för det mesta! Man ser nästan exakt på en satellit bild vart åskan slår ner. Vi snackar alltså realtid. Sedan ser man hur ljudvågen sprider sig och är internetanslutningen bra så fungerar det i det närmaste felfritt. Där kan man sedan lungt och skönt sitta inne i huset med en mugg hett kaffe och spana på vart åskan slår ner. Åskar det inte just där man bor kan man alltid hitta någon annan stans i världen där det är oväder. Exakt hur det funkar har jag noll koll på men spännande är det. Åskradar. Här ser man en ljusgul ring med röda kanter där åskan just slagit ned i realtid. Den grå ringen som sakta växer utåt är ljudvågen och hur den sprider sig. Även den i realtid! Periodvis drar ganska tuffa regnskurar fram. Jag är väl medveten om att bilden skulle blivit mycket bättre om Stina funnits med som modell men av någon anledning ville hon inte!?!?!?!
Frågan är nu vilka skall vi behålla…På vår kennel här hemma råder kaos. För tillfället har vi nog 12 löptikar och ett gäng blindgalna hanhundar. Det innebär att flera gånger per natt måste jag ut i hundgården och visa mig. Oftast är det inga problem men ibland får jag säga åt tikarna att de inte skall jucka på varandra eller be någon av hanhundarna att gå och lägga sig i kojan istället för att flåsandes stå vid nätet.
Valparna i de två kullarna som vi har växer och frodas. Åttan bor ute med sina sju småttingar. Hennes kull är vår E-kull. Arial bor ännu inne med sina fyra välgödda valpar. Hon får bo inne ett tag till främst pga platsbristen som löpperioden ställt till med. Det gör att golvet skuras säkert tio gånger per dag.
Inne har vi ju även våra tre border collies. Flippa är van valpar och hon är van att gå in som extramamma. Vad som däremot imponerar är att både Annie och Johnny är jättefina med valparna. De är ju själv bara dryga 4-5 månader och leker tokbrutalt med varandra. Med småvalparna i båda kullarna är de helt annorlunda. De är mjuka och lyhörda.
Hundlivet är så vardagligtligt för mig att jag ofta glömmer att skriva om detta i bloggen. Det är ingen märklighet att de skall avmaskas, att de börjar äta riktig mat, att de öppnar ögonen, att de börjar gå och så vidare. Det är en del av det naturliga. Ändå är det alltid väldigt kul o se hur de för första gången slickar på lite hundmat och hur de liksom tänder till och börjar försöka att dia i sig en uppblött torrkula. När de plötsligt upptäcker att det finns en värld utanför mammans mjölkbar och vingligt ger sig ut på upptäcktsfärder i sin närmiljö. Fast bäst är ändå när de är rutinerade slädhundar som jag kan lita på i vått och torrt. När vi gjort några säsonger ihop och vi börjar det riktiga teamworket. Då njuter jag som mest av att vara uppfödare, hundägare och hundspannsförare. Siberian Husky är en social hundras som inte skall slåss och bråka. Äter de ihop utan att tjafsa så är det bra träning i att maten vaktar man inte, den äter man fort! Johnny in action med valparna. Han biter så mjukt och försiktigt i dem. Ännu en av E-valparna. Attityd och energi är viktigt på arbetande Siberian Huskies.
En förväntansfull grupp belgiska kanotister som skall ut på ett äventyr. Givetvis passade jag på att tacka dem för det belgiska självmålet under fotbolls EM som de gjorde under matchen mot Sverige.Under sommaren pysslar vi en del med kanotuthyrning. Detta är någonting vi gärna utvecklar mer och som vi lägger en hel del tid på redan idag. Vi håller på att försöka få till en speciell webbsida för detta, Lapland Canoe Central men samma information ligger även på vår ordinarie webbsida för Jokkmokkguiderna. Än har vi långt kvar tills vi nått våra mål och det känns roligt.
Hur bedriver man då en vettig kanotuthyrning och släpper folk på turer utan guide? Vad gör de egentligen där ute? Skräpar de ner? Stör de lokalbefolkningen igenom att tälta runt deras hus och stugor? Fiskar de mer än de äter eller har de förstånd att bara ta upp det de äter på plats? Hur många kanotister per dag, per vecka eller per säsong tål en sträcka eller ett område? Vad är det vi bör tänka på? Vilket ansvar har vi som uthyrare?
Dessa frågor handlar om hållbarhet. Vi kan inte ta oss rätten att slita på områdena hur som helst. Tar vi hit människor och tjänar pengar på dem så anser vi att vi även har ett ansvar. Vi gör så gott vi kan med att informera och skickamed utrustning i form av toalettspade så de kan gräva ner sin skit och papper, sopsäckar osv. Vi uppmanar folk att de gärna får komma hem med skräp som de har samlat där ute. Vi försöker att informera om allemansrätten som består av skyldigheter och ansvar. Vi tror tack och lov även att de flesta av våra gäster sköter detta riktigt snyggt!
Under de senaste dagarna har vi kört ut och hämtat folk både lite här och där. Kanotuthyrningen snurrar på stadigt och växer sakta år efter år. Igår när vi körde ut folk hängde regnmolnen tunga över markerna här i norr. Under kvällen när vi åt middag öppnade sig skyn, regnet toköste ner och vinden tilltog. Oftast känner jag att jag gärna skulle vara där ute i ett tält istället för här hemma och sköta firman. Just igår var en sådan dag då det fanns en enorm njutning i att komma hem och slå igång datorn och smutta på en het mugg te medan regnet smattrade mot köksfönstret. Nytvättade kanoter hemma på torpet.60 km norrländsk grusväg utan att möta en enda bil imponerar helt klart på våra gäster. Grusväg i kombination med regn och den tidigare avsponingen av kanoterna känns tämligen meningslös. Kanoter och kajaker packas. Drömmarna om vildmarksäventyret skall förverkligas.Stina, helt klart nöjd med att sitta inne i kökssoffan med Johnny medan regnet slår mot fönstret.
Stina in action med våra blommor.Väderprognoserna pekar alla mot att det skall komma en del regn under de kommande dagarna. Vi har därför kört hårt ute på gården med alla de möjliga göromål som underlättas av bra väder. Inatt skall regnet komma och det får det gärna göra för nu sitter vi inne, färdig för stunden och snuttar på en whisky.
Våra små border collievalpar har nu blivit drygt fyra månader. De är fulla av energi och hittar på både det ena och det andra. Vissa beteenden är inte önskvärda. Johnny började göra utfall mot gräsklipparen. Ett beteende som bara måste få ett slut. Nästa gång står vi med en motorsåg eller röjsåg och då måste vi lita på hundarna. De är med över allt och skall kunna vara med över allt. Nu hade vi turen att jag lyckade smyga upp på honom bakifrån och skrämde stackars Johnny ganska rejält. Från början vart han ganska förskräckt men snart fattade han att gräsklipparen inte är farlig men det inget man skall attackera.
För övrigt har Nicolas målat slädar och hunnit med en egen kajaktur. Stina har klippt gräs, rensat tallbarr från rännorna på taket och fixat lite med blommor osv. Jag har byggt en transportställning för kanoterna som skall vara på släpvagnen. Nu kan som sagt regnet få komma så vi får en lugn dag imorgon. Då hinner vi kanske ikapp med e-mail och kontorsjobb. Allt som blommar är inte hjortron… Johnny direkt efter vårt samtal om attackerandet av gräsklipparen. Bygget av en kanotställning.
Valparna söker tryggheten hos sin tik som sköter dem ömt. Under den senaste veckan har vi nu fått två valpkullar på vår kennel. Åttan var först ut med sina nio valpar som hon fått tillsammans med Sanoj. Åttans förlossning gick lysande och valparna formligen trillade ur henne på löpande band enligt Stina som var hemma med henne ensam då det skedde.
I Åttans kull började sedan en liten hanvalp att urskilja sig en dag. Den var liten och någonting var uppenbart fel med denne. Av någon märklig anledning hade han sågspån i munnen och ville inte dia. Vi tog ut detta med hjälp av en topps och snart började han dia lite igen. Nu fortsatte han dock att halka efter syskonen och vi börjar fundera på om det är något seriöst fel på honom. Va det därför han hade sågspån i munnen? Kom hönan eller ägget först? Vi började då ge tillskott i form av mjölkersättning.
När folk ringt mig och rådfrågat vad de skall göra med en valp som är en vecka och den redan då har uppenbara problem brukar jag säga att förbered dig på att den skall avlivas. Jag brukar förklara att troligtvis är det något invärtes fel som man inte ser. Jag brukar säga att hundar som är ’svaga/defekta’ kanske man får räkna med att de faller ur och att detta är en typ av naturligt urval där de starka överlever. Nu sitter vi själva med mjölkersättning och vi lyssnar inte alls till den råa logik som jag annars rekommenderar.
Igårmorse när vi kom ut till Åttans valpkull saknades en valp. En av de andra hanvalparna. Vi letade igenom hundkoja och hela hundgården. Det är fullständigt omöjligt att den försvunnit där inne. Hon måste helt sonika ha ätit upp valpen. Varför? Varför inte den lilla svaga? Hade den dött? Har hon lagt sig på den och den hade blivit skadad? Var hon stressad av åskovädret som drog förbi? Vi kommer aldrig att få veta!
Tikar som äter sina egna valpar har jag upplevt två gånger tidigare. Båda dessa gångerna har det handlat om mycket svaga valpar som jag har varit på väg att avliva själv men dragit mig för att göra det. Det har handlat om naturliga instinkter från tikens sida att hålla rent och se till att så många friska valpar som möjligt överlever.
Igår natt födde Arial sin och Rambos valpkull och det var kalabalik kan jag lugnt säga! När första valpen var på G skrek hon rakt ut. Annie, vår lilla border collie tik blev livrädd och kastade sig in i rummet, kissade över hela golvet och skrek även hon då jag lyfte ut henne från förlossningsrummet. Allt detta mitt i natten. Aldrig förr har vi haft en tik som skrikit så vid förlossning. Det tog säkert en halvtimme innan Annie och jag kunde lugna ner oss på ett nyskurat golv efter den pärsen. Arial födde hur som helst fyra pigga tikar.
I gårkväll fick vi även ideen att försöka få Arial att ta sig an Åttans svaga lilla hanvalp. Dels får vi bättre koll på den här inne och dels så får han större chans med färre och yngre konkurrenter. Arial tog sig fint an det lilla ensamkommande killen. Han saknar tyvärr intresse för mat och nu på morgonen har jag fått avsluta hans lidande då han blev riktigt dålig under natten.
Som det ser ut just nu vet vi iallafall att vi har 11 pigga valpar och ett tolfte frågetecken. Vi glädjer oss åt att det faktiskt oftast går fantastiskt bra och att tikarna just nu mår riktigt bra! Mjölkersättning är någonting man alltid bör ha hemma vid valpning. Oftast behöver man det inte men när det behövs behöver man det oftast ganska snabbt. Det är lätt att man förmänskligar det man ser. Någon droppe mjölkersättning och sedan försöka få killen att dia. Detta gång på gång efter varandra. Arial trött ett par timmar efter sin förlossning.
