Myrarna är relativt torra och hårda i år så körningen går bra.I natt har vi varit på kanske säsongens sista övernattningstur med hundspannen. Någon gång måste man ju ändå ge upp eller? Hur som helst så kör vi än så länge och det riktiga superförhållanden. Nattkylan gör att snön håller ihop och det har ännu inte blivit riktigt blött i markerna.
När man färdas så här års är det nästan med sommarkänslor. Det doftar barmark, fåglarna sjunger, det är sommarmoln på himmelen och egentligen är det bara myggsurret som inte är där. När man skall fika eller övernatta drar man bara upp spannet på en barfläck och ankrar. Hundarna njuter av att rulla sig i riset och snart sover de avslappnat eller tuggar på kvistar och ris.
Förutom att köra hund arbetar vi febrilt med att få struktur på nästa vintersäsong. Produkter skall prissättas och marknadsföras, webblösningar skall fixas, gamla kunder och de som har preliminärbokat turer skall få plats på långturerna de önskar innan vi går ut med alla platser öppet. Dessutom skall någon kanot köpas in och någon säljas. Några av våra siberian huskytikar är parade och dessa skall ultraljudas så att vi ser hur många valpar vi kan förväntas att få. Nästan allt är roligt men dygnet har allt för få timmar. Just därför är det så skönt att sela ut ett spann, packa ner yxan och kaffepannan. Kanske till och med sovsäcken och bara få vara där ute och färdas. Kallsnö är inte fel! Is, snö och myrmark i full fart. Johnny håller alltid troget reda på vart Stina är. Denna bäck brukar normalt flöda så att man inte kommer fram. I år har det hunnit rinna undan eftersom och vi kör obehindrat längs kanten. Nattläger. Nu har man chansen att träna hundarna på att gå blött. Detta har man nytta av nästa vinter så bäckar och älvar kanske måste korsas. Våren är en perfekt tid för miljö och kommandoträning.
Full av rackartyg!Hemma på kenneln fortsätter våra valpar att växa. De är nu riktigt livliga och man kan se på tikarna att de är måttligt intresserade av att vara mammor just nu. När vi skall in och mata dem, leka med dem eller mocka så hänger det klasar med valpar i byxbenen, skosnörena och de är överallt.
Träningen för att göra dessa små krabater till funktionella arbetshundar har börjat. I princip så är de dagligen ute ett längre pass i rasthagen där de rumlar omkring. Här lär de sig att umgås med andra hundar. Dels våra Border Collies men även med varandra och några av de andra vuxna slädhundarna som vi har. Hundar som växer upp med mycket hundar runt omkring sig blir ganska ointresserade av andra hundar oavsett deras storlek. Detta gör att spannet i körsituationer i princip aldrig bryr sig i andra hundar, oavsett om de väger 50kg eller 2kg, som finns där vi arbetar.
Hundar som lever aktivt som valpar bildar större fysisk kapacitet. Man skall kanske inte regelrätt fysträna dem men däremot så kan de gärna springa och leka med varandra. Det bygger deras koordination, muskelmassa och syreupptagningsförmåga. Alltså skall träningen ske utan press men gärna lustbetonad och det viktigaste är att de skall kunna lägga sig och vila då de blir trötta.
Inkallning lär vi valparna då vi matar dem. Jag ger alltid samma signal då jag sätter ner matskålen som jag ger dem då jag vill att de skall komma till mig. Signalen förknippas med någonting positivt och inkallningen börjar att sätta sig sakta men säkert.
Många av dagens hunddressörer menar att man alltid skall vara positiv mot hundarna. Det är någonting som jag inte riktigt får ihop i alla lägen. Därför lär jag dem vad ordet ’nej’ betyder. Det sägs jag då jag öppnar hundgårdsdörren och de inte får komma ut. ’Nej’ i kombination med att de bestämt knuffas bort från grinden. Samma ’nej’ som jag sedan använder om de tuggar på en sele, prövar att stjäla mat osv. På samma sätt markerar ofta valparnas mamma vad som är nog, med en bestämd signal och en efterföljande markering ifall de inte lyssnar. Jag tycker att detta fungerar bra att försöka göra som hundarna gör sinsemellan.
Nu närmar sig valparna åtta veckors ålder och ännu har vi egentligen inga valpar bokade. Normalt brukar vi ha en lista på folk som vi inte kan sälja valpar till då vi behöver alla själv. Så vet du någon som söker en arbetande Siberian Husky så be dem kontakta oss. Working Husky Ebba. Lätt att känna igen med sina fläckar. Working Husky Fenja. Mörkt viltfärgad så som många hundar på faderns sida. Valparna får vara ute i rasthagen såpass länge att de lär sig koppla av. Detta ger en typ av lugn åt hundarna. De lär sig att koppla av trots möjlighet till aktivitet. Susietievan Arial. Det tar helt klart på energin att föda och fostra en kull valpar.
Vidsträckta vyer där man kan låta blicken vandra i timmar utan att man blir less.Efter en vecka på färd i Lapplandsfjällen är jag åter hemma. Vädret har pendlat mellan närmare +20C och solsken samt ned mot +5C och regn. Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är vintertid mina hemmamarker. Sommartid var sträckan mellan Pårtestugan och 15km norrut helt ny för mig. De andra sträckorna är vandrade och cyklade med mountainbike ett flertal gånger. Trots att jag färdas stora delar av året ute i markerna kommer jag då och då till nya områden för mig vilket är jättekul.
Från Aktse och norrut var det ganska mycket folk i stugorna. Det tycks som att det blir en ökning av fjällturismen även detta året. Någon stugvärd pratade om en ökning på 20% i Augusti men en marginell minskning under Juli. Juli hade bra väder och då sjunker ofta stugboendet så det kan ändå betyda en ökning jämfört med den kalla och blöta Juli 2015.
Människor som man möter här ute i markerna är överlag otroligt trevliga och positiva. Det gäller såväl de som jobbar med stugor, båtskjutsarna, fjällstationerna som våra gäster och allt annat folk som är på vandring. Det var dessutom roligt att vi var två färdledare då Patrik var med som ’praktikant’. Normalt jobbar vi ju ofta själva med grupperna men nu behövde Patrik ’papper’ på en sådan tur. Nordisk stormhatt. Denna plantas blad skall man absolut INTE använda om man har brist på toalettpapper. Regn och låga moln och man inser hur mycket dessa röda märkningar av leden samt de uppbyggda stenrösena längs leden underlättar orienteringen. En groda i Aktseskogen. Soligt, svalt och perfekt vandringsväder dagen då vi vandrade upp på Skierfe.
Aktse och mynningen till Rapadalen är en av turens high-lights. Vad skall vi erbjudas för väder där måntro?Nu bär det åter iväg mot fjällen. Denna gång är det en vandringsgrupp som skall färdas mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Med mig kommer även kollegan och kompisen Patrik som går en typ av inskolning. Vi behöver bli allt fler guider som kan ta turer då trycket bara tycks öka runt om i Swedish Lapland och Jokkmokksområdet.
Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är välkända områden för mig vintertid. Dock kommer detta att bli min första tur sommartid på delar av denna sträcka. Jokkmokksområdet är vilt och stort. Trots att jag färdats i markerna här både privat och med gäster under ca 25 års tid så finns det mycket outforskat.
Den nya klättermusenryggsäcken är packad och trots att jag försökt bantat så är den allt för tung med sina 12 kilogram. Förvisso finns en del grupputrustning i denne samt 3,2kg fotoutrustning men maten saknas ännu. 8-10 kg känns mer som en trevlig vikt för en stugtur. Jag får nog riva upp allt igen och göra ett bantningsvarv till. Arkivbild från en vandring söder om Saltoluokta. Hjortron borde man kunna hitta ett par stycken…
Frågan är nu vilka skall vi behålla…På vår kennel här hemma råder kaos. För tillfället har vi nog 12 löptikar och ett gäng blindgalna hanhundar. Det innebär att flera gånger per natt måste jag ut i hundgården och visa mig. Oftast är det inga problem men ibland får jag säga åt tikarna att de inte skall jucka på varandra eller be någon av hanhundarna att gå och lägga sig i kojan istället för att flåsandes stå vid nätet.
Valparna i de två kullarna som vi har växer och frodas. Åttan bor ute med sina sju småttingar. Hennes kull är vår E-kull. Arial bor ännu inne med sina fyra välgödda valpar. Hon får bo inne ett tag till främst pga platsbristen som löpperioden ställt till med. Det gör att golvet skuras säkert tio gånger per dag.
Inne har vi ju även våra tre border collies. Flippa är van valpar och hon är van att gå in som extramamma. Vad som däremot imponerar är att både Annie och Johnny är jättefina med valparna. De är ju själv bara dryga 4-5 månader och leker tokbrutalt med varandra. Med småvalparna i båda kullarna är de helt annorlunda. De är mjuka och lyhörda.
Hundlivet är så vardagligtligt för mig att jag ofta glömmer att skriva om detta i bloggen. Det är ingen märklighet att de skall avmaskas, att de börjar äta riktig mat, att de öppnar ögonen, att de börjar gå och så vidare. Det är en del av det naturliga. Ändå är det alltid väldigt kul o se hur de för första gången slickar på lite hundmat och hur de liksom tänder till och börjar försöka att dia i sig en uppblött torrkula. När de plötsligt upptäcker att det finns en värld utanför mammans mjölkbar och vingligt ger sig ut på upptäcktsfärder i sin närmiljö. Fast bäst är ändå när de är rutinerade slädhundar som jag kan lita på i vått och torrt. När vi gjort några säsonger ihop och vi börjar det riktiga teamworket. Då njuter jag som mest av att vara uppfödare, hundägare och hundspannsförare. Siberian Husky är en social hundras som inte skall slåss och bråka. Äter de ihop utan att tjafsa så är det bra träning i att maten vaktar man inte, den äter man fort! Johnny in action med valparna. Han biter så mjukt och försiktigt i dem. Ännu en av E-valparna. Attityd och energi är viktigt på arbetande Siberian Huskies.
