Annie och Johnny följde uppmärksamt oss för att försöka förstå om de verkligen skulle in till fåren eller inte. Steg ett i vallningen är att ’tända’ hundarna så att de får ett sug och intresse för fåren.Under helgen gjorde vi en kortare tur ner till Bosse och Bibbi i Piteå. Det var valp- och fårvallningsträff med våra två unga borde collies Johnny och Annie. Vallningen är någonting som jag gärna skulle pysslat mycket mer med. Arbetande hundar som jobbar tillsammans med och löser uppgifter. Kan det bli bättre? Det finns väldigt många likheter med slädhundskörning.
Flippa följde givetvis också med och hon imponerade helt klart på mig. Det är nog fem år sedan hon hade kontakt med får. Nu gick hon in i fållan med fåren och stencoolt gjorde hon det hon skulle. Lungt. Fint och med pondus. Annie och Johnny har vi en lång spännande resa kvar med innan de gör ett bra jobb med fåren. Anlagen finns där och det krävs helt enkelt timmar tillsammans med får i olika situationer för att de skall utvecklas.
Under eftermiddagen svängde vi förbi Elisabeth och Dennis för att kolla in de två siberian valparna som vi bokat hfrån deras vaalpkull. Cammi, från vår c-kull är modern och pappan är Kasper som gått Iditarood med Yvonne och Kenneth Dåbakk. Blodslinjer från två kennlar där hundarna verkligen är riktigt använda och testade. Det blir helt klart intressant att följa dessa små krabater från valp till vuxen slädhund för att se om det är en bra kombination. Flippa vibrerar av lust att få jobba med fåren. Här är en hund som helt klart har intresse! En korg med valpar… Cammi ger väldigt mycket mjölk så valparna är tämligen feta och runda.
Drömmen om det perfekta hundspannet och vita vidder.Idag har det gått en trend i att man skall ha många slädhundar, stora spann och stora kennlar. Stort spann har helt enkelt blivit någon typ av status. Vad man inte tänker på är att många hundar skall matas, tränas, skötas och dessutom så skall hundgårdarna mockas dagligen. Arbetet ökar liksom kostnaderna med antalet hundar. Man blir inte mer hundspannsförare för att man kör ett 14-spann än man är om man kör ett en-spann i nordisk stil!
Fördelarna med stora kennlar finns dock. En av dem är att man får ett bra avelsmaterial. Man kan behålla stora delar av sina valpkullar och man får ett brett utbud av hundar som man kan bygga sitt avel på. Arbetar med sina hundar och kör turister eller använder dem för transporter så finns det fördelar med tillgången till fler hundar. Man kan då utföra mer arbete/större grupper/fler transportspann osv men det förutsätter ju dels att man har dessa kunder men även att man kan hantera hundarna så att de blir funktionella arbetshundar. Ett mindre vältränat spann kan många gånger vara effektivare och trevligare än ett stort spann som man inte arbetat med. Det är många turistförare som gått en mörk ekonomi tillmötes då intäkterna helt enkelt inte ökat proportionellt mot antalet hundar som man skaffat sig.
Nackdelarna med stora kennlar är lättare att hitta. Det kostar tid och pengar att hålla många hundar. Alla hundar skall tränas och skötas och i min värld är det inte god djurhållning att ha hundar som bara står utan att aktiveras. Det är inte heller god djurhållning om man tvingas köpa billig hundmat bara för att man inte har råd med kvalité.
Många hundar kräver en helt annan struktur i träning och aktivering. Man får inte ut alla hundarna på en träningstur utan spannet måste delas. Dels delas för att olika hundar kanske har olika kapacitet men även för att det helt enkelt blir allt för stora spann att hantera på en gång.
När du planerar din kennel skall du tänka igenom hur just du skall aktivera dem. Vad skall du använda hundarna till. Vad är det minsta antalet du verkligen behöver och sikta inte mot vad som är max vad man klarar av. Hur många kan du köra då det är dåliga snöförhållanden. Hur många kan du utfodra om hundmaten stiger med 20%. Mitt absolut bästa tips är att försöka hålla kenneln på minsta antal hundar som man har behov av helt enkelt. Om det sedan är en-spann eller 14-spann måste just dina behov avgöra. Fler hundar betyder fler timmars arbete per dygn. När man har fler hundar blir det ännu viktigare att man inte glömmer individerna i flocken. Halva året ungefär är sommar och hundarna skall tränas och skötas då också ifall ni missade den lilla detaljen…
Working Husky Bobbo, en riktig sköning.Vi är nu inne i fas två i hundträningen. Nu sitter stora delar av rutinerna och träningen löper mycket smidigt. Givetvis är det baksteg och motgångar men sånt tillhör ju liksom livet. Att rutiner och disciplinen börjar sätta sig gör att vi allt mer kan koncentrera oss på den fysiska träningen. Nu samlas det tid ute. Tid i selarna. Tid i skogen. Tid tillsammans.
Temperaturen kryper ner och underlaget blir fruset och tufft för hundtassarna. Kör man för sakta nöter de tassar och kör man för fort så nöter även det tassarna. Därför söker vi hela tiden efter någon typ av idealfart som säkert inte ens existerar. Det är bara att konstatera att fruset underlag utan snö är grymt hårt mot hundarnas tassar. Man får kolla, smörja och socka vid behov helt enkelt. Hundarna provoceras allt mer i att stå stilla lugnt och fint. Åttan och Rambo. Det är riktigt tråkigt att se hur kalhyggena breder ut sig och skog förvandlas till tallåkrar. Working Husky Crille. I honom ser jag många av mina tidigare hundar så som Snowmasters Rocky, Working Husky Oskar mfl.
Kunskap, inspiration och möten med trevliga och intressanta människor.Hakadals slädhundsklubb arrangerar årligen ett seminarium en timme nord från Oslo. Under den gångna helgen var Stina och jag inbjudna som föreläsare för att berätta om hur vi lever med hundarna och om livet i Jokkmokk. Att föreläsa för andra hundspannsförare som också är duktiga på ämnet gör saken alltid lite extra stressande.
Under seminariet fick vi även höra på Tom Frode som berättade hur han rest över till Nordamerika med sina hundar för att köra Yukon Quest. Brent Sass berättade om livet i Alaska som hundspannsförare och om sin karriär till att bli en av toppförarna där borta. Sedan fick vi mycket detaljerad information om kennelhosta och vaccinering mot detta av den italienske veterinären Sergio. Espen Tønnesen berättade om sina undersökningar på toppidrottsmän med temat ’Varför blir de bäste bäst’. Jag förstår verkligen inte varför det är såpass få svenska hundförare som besöker detta seminarium. Det ligger ju riktigt nära alla i södra och mellersta Sverige.
Under vägen ner lämnade vi Sharp till Camilla Buvall-Juhlander samt två valpar till familjen Hansen i Norge. Det är alltid vemodigt att skiljas från hundar. Iallafall jag känner mig som en svikare på något vis. På vägen hemåt så plockade vi upp två ettåriga hundar (Dafu och Dafina) uppfödda av oss, då familjen som haft dem tyvärr skall avveckla.
Dafu och Dafina var allt annat än imponerade över att ryckas från sitt hem där de trivdes och hade bra kontakt med sina tidigare ägare. Mot oss uppträdde de skyggt och tycktes inte alls komma ihåg oss. Nu är det bara att börja jobba och vinna förtroende hos dem.
Efter 2600km i bil har vi nu landat hemma på Polcirkeln igen. Det är verkligen skönt att komma hem till torpet. Däremot så har det varit en mycket givande helg med massor av möten med folk. Både nya och gamla bekanta. Det måste bli någon fler resa dit ner i framtiden! Frida, en av valparna som nu har flyttat till Norge. Sharp ockuperade både mammas soffa och hjärta. Ett snabbesök i Skonk Sledworks verkstad med rundguidning av självaste slädprodusentent i egen hög person! Stina jobbar med att vinna Dafinas förtroende.
Mitt spann parkerat för kylning i en bäck. Träningen av våra slädhundar är i full gång sedan några veckor tillbaks. Temperaturen skall droppa ner under +14C för att vi skall börja träna dem. Innan dess är risken för överhettning allt för stor. Våra Siberian Huskies har ju dessutom päls för att leva ute vintertid så det är bara att vara lite försiktig.
Första fasen av vår träning är mestadels rutiner och disciplin. Då våra hundar måste fungera som arbetshundar är lugna starter och körbara spann någonting vi lägger extra mycket fokus på. Gör vi detta arbetet noga under början av träningen så kommer resten av vintern att gå mycket lättare. Här vill jag inte påstå att allt går exakt som vi vill. Det krävs mycket arbete och tålamod. Det krävs tid och att man uteslutande arbetar konsekvent. Hundar förstår inte om man börjar ändra reglerna utifrån det egna humöret eller diverse nycker.
Hundarna är iallafall glada och fulla av iver. De jobbar bra och är riktigt på G. Själv så grubblar jag på hur tiden innan snön kommer skall räcka till. Tiden med hundarna ökar nu konstant för varje vecka som går allt eftersom distanserna på turerna utökas. Vi kör iallafall järnet och njuter av vår tillvaro. Att ha mycket att göra är ingen jättefarlig stress. Man får helt enkelt bara acceptera att man kanske inte hinner allt man skulle kunna gjort. Det är faktiskt riktigt skönt att vi inte har pressen att vi skall tävla. Skall man ut på tävling måste man lägga upp träningen mer optimerat för just de löp man skall köra. Nu kör vi för att få bra arbetshundar och då är lugnet en viktig faktor. Fugitive’s Sharp, en dotter till den legendariske Finnemarkas Guy. Sharp har bott tillfälligt hos oss och kommer nu att flytta till Camilla Buvall där hon skall användas för avel.Hundar som skakar på sig ser verkligen inte kloka ut… Här ser vi Working Husky Unna. Detta låg på en bro vi kör över. gjord av en rot eller tunn gren. En fin häst eller hund. Undra varför den låg där så symboliskt? Man blir ju lite nyfiken. Stina förbereder ett spann för en tur. Jag ska försöka komma ihåg att puta med munnen på nästa selfi…glömde det denna gång!
