Browsed by
Etikett: Siberian husky

Med hundspann till Sarek

Med hundspann till Sarek

Hundspann_sarek_2
Frisk vind men långt ifrån problem.
Från Saltoluokta mot Sitojaure for vi i tilltagande vind under tisdagen. Det är en sträcka som jag känner utan och innantill sedan många år. Vart och varanat ledkryss, sten, barfläck och det mesta kan jag i mitt minne. Vinden ökade till ca 15m/s vilket verkligen inte är några problem i normala fall. Idag blev det annorlunda. Snöfallet tilltog kraftigt och halvvägs kunde jag inte se leden framåt och inte heller några deltagare bakåt trotts att de var precis bakom mig.

Jag har aldrig behövt gå i nödbivack men detta var för andra gången i mitt liv på gränsen. Jag har verkligen varit ute i dåligt väder men försvinner sikten kan man inte göra någonting. Som tur så lättade det lite och vi kunde sakta men säkert leta oss fram kryss för kryss mot stugan. Det var aldrig direkt farligt eller så men detta var verkligen på gränsen för vad man skall utsätta sig själv och framför allt en grupp för. Går någonting fel i en situation som denna är marginalerna ganska små. Vi kom iallafall fram, en häftig upplevelse rikare, men jag vill verkligen inte göra om det.

Resten av veckan fortsatte med dagar av vind men även soliga fina dagar. Med hundspannen färdades vi omkring i Sareks gränsland och bodde såväl i STF stugor som vi våra Hillebergstält. Ulla som var med på sin åttonde tur med mig börjar ju kunna allt men även de andra, Lotta, Micke och Mellis, i gruppen var vana fjällvandrare med flera sarekvandringar i sitt bagage. Nu har jag ännu en trevlig vecka bakom mig med kul folk och härliga men även ’intressanta’ dagar med väder på fjället.

Hundspann_sarek_3
Bilden är tagen innan sikten försvann…

Hundspann_sarek_1
Working Husky Bruno.

Hundspann_sarek_4
Vi höll undan den värsta vinden då det var lovat hård vind under onsdagen. Skogslandet har sina tydliga fördelar.

Hundspann_sarek_5
Tältcampen på väg mot Sareks nationalpark.

Hundspann_sarek_6
Stormen har piskat bort all snö från isen bitvis.

Med hundspann till Kebnekaise

Med hundspann till Kebnekaise

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_6
Bra och rutinerade ledarhundar lär sig att följa gamla spår och de kryssade lederna.
Vi lämnade Saltoluokta förra tisdagen i strålande sol och bitande kyla. Tillbaks kom vi med lågt hängande moln och i det närmaste plusgrader. Vädret har varierat med vindstilla och knallblå himmel till friska vindar, snödrev och låga moln. Bitvis perfekta spår och andra sträckor riktigt tungkört med tung spårbrytning.

Med på turen hade jag bara två gäster, ett sportigt engelskt par, så vi har kört ganska hårt med oss själva. Ingen har behövt vare sig godnattsagor eller vaggvisor efter dagarna bak på slädarna. Sovsäcken har lockat tidigt på kvällarna och om mornarna har vi i princip väntat ut varandra. Ingen har riktigt haft lust att kliva upp ur en varm o skön sovsäck.

Från Saltoluokta styrde vi västerut längs sjön Langas. Denna sjö bjuder på förädiska isar och man måste vara på sin vakt och hålla sig nära land. Inget att rekommendera om man är det minsta osäker. Från Stora Sjöfallet drog vi oss nordväst mot Teusajaurestugan och sedan norrut längst Kungsleden till Singistugan. Vid Kebnekaise fjällstation stannade vi till med hundspannen som snabbast innan vi drog vidare till Nikkaluokta.

Från Nikkaluokta och söderut via Tjuonajokk till Saltoluokta går en led som är sällan trafikerad av annat än någon skoteråkare. Denna gång var det ett par skidåkare med hund och pulka som låg någon dag före oss av spåren att döma. Gillar man inte allt folk vid Kebnekaise så dra istället hit.

Tillbaks i Saltoluokta kan jag åter lite tjatigt konstatera att ännu en vecka med riktigt trevliga gäster har förgyllt min tillvaro. Nu är det ompackning och förberedelser inför nästa tur. Stina är på väg upp med ett gäng hundar, lite utrustning och ny proviant. Kommande vecka har vi åter full grupp igen.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_4
Trånga dalar med höga fjäll. Här Teusajaure i Stora Sjöfallets nationalpark. Märk att hundspann måste söka dispense från Länsstyrelsen för att färdas i nationalparkerna/Laponia.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_5
Norrsken tillhör vardagen på många av våra hundspannsturer.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_1
Goväder på vidda.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_3
Uppför i Lappland är inga små motlut som får svetten att pärlas i pannan. Nä, inorrländska backar så tror man att man skall dö innan man är uppe.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_2
Fullmåne och tältcamp på fjällvidderna.

I Sareks utkanter med hundspann

I Sareks utkanter med hundspann

Hundspann_utkanten_sarek_6
När man står på kanten av Sareks Nationalpark känner man ofta suget på att få upptäcka vad som finns där bakom bergen…

Det är verkligen inte alltid det går som planerat. Denna vecka damp det plötsligt ned en hel del snö. Spåren försvann och såväl folk som hundar har fått kämpa en del. En dag tvingades vi till och med att vända för att gå tillbaks till Sitojaurestugan så turen blev lite modifierad. Detta är konsekvensen av att vi inte kör med följeskoter utan får helt enkelt anpassa oss efter rådande förhållanden.

Hundarna har som vanligt jobbat på bra. Stugvärdar och annat folk efter leden berömmer ofta våra hundar för att de är så lugna och harmoniska. Det är resultatet av alla de timmar som Stina och jag lägger på att träna dem för dessa uppgifter.

Gästerna har även de varit trevliga så som det brukar vara. Vi har löst många av världens problem och pratat om såväl Brexit, Trumph, ripjakt, glesbygdspolitik, skola, sjukvård och en massa annat. Det är alltid intressant att få ta del av andra människors syn på saker och ting.

Under den gångna veckan körde vi från Saltoluokta fjällstation och söderut längs Kungsleden. Vi har rört oss i Sareks nationalparks utkanter. Rapadalen med Skierfe, Nammatj och Tjakkeli är så vackert att trotts att jag ser det så ofta kan jag aldrig se mig riktigt mätt. Kanske är Tjakkeli är i mitt tycke kanske ett av fjällvärldens häftigaste berg. Mäktigt och stort, står det i östkanten av fjällen. Österut böljar sedan lågfjällen och skogslandet vidare ned mot kusten.

Hundspann_utkanten_sarek_1
Första dagen hade vi kalasförhållande. Pudersnö på knallhård snö ovanför trädgränsen.

Hundspann_utkanten_sarek_5
Med hundspann igenom fjällskog, myrmarker och över öppna fjällhedar.

Hundspann_utkanten_sarek_2
Mycket nysnö och timmar med att bryta spår för ledarhundarna tvingade oss att vända om en dag. Kartan fram och nya planer smides.

Hundspann_utkanten_sarek_4
Working Husky Dafina är endast 1,5år och har denna vecka varit med för att få mer rutiner. Här är hon i det närmaste startklar tror iallafall hon…

Hundspann_utkanten_sarek_3
Vilda fjällskogar oc ännu vildare fjäll. Välkommen till det som kallas för Europas sista vildmark!

Crossing Lapland 2017

Crossing Lapland 2017

Crossing_lapland_2017_3
I skogen finns det skydd och ved. Det betyder att man kan koka kaffe och grilla.
Nu är första veckan av dryga tio veckor till ända. Rättare sagt så är detta dag sju av 66 som jag kommer att befinna mig ute på tur om allt går vägen. Det är alltid en lite oro att någonting skall gå fel och det inte går att fullfölja. Som det är planerat nu är det iallafall bokningar under varje vecka, hundarna tycks vara i form samt att Stina och jag mår gott.

Första veckans tur gick från Jokkmokk i öster längs Karatsleden västerut. Vid den lilla fjällbyn Kvikkjokk som även är vägs ände svängde vi norrut längs Kungsleden och styrde vidare till Saltoluokta. Här har Stina nu mött upp med några nya hundar, nya matlådor och en del utrustning. Så långt går allt som planerat!

Förra veckan bjöd på riktigt fina förhållanden. Bra spår, torra sjöar, trevliga gäster och mestadels härligt väder. Däremot så har jag aldrig mött så mycket folk ute så pass tidigt under säsongen. Outdoor Lapland och Fjällaktiv som är en kollegor var efter Karatsleden med en grupp. På Kungsleden mötte vi sedan löpare och organisationen som gjorde någon typ av ultramarathon på snö. De springer sträckan från Stora Sjöfallet till Jokkmokk. Denna tur som vanligtvis är en tur där vi bitvis får spåra lederna själva då vi är först ut.

Nu sitter jag i Saltoluokta och ute faller snön stilla. Hundarna är lugna och väntar på sin middag. Stina är i bilen och kör hemåt för att rodda ihop en del körningar som vi har från kenneln till veckan. I morgon bär det av ut på en ny tur söderut längs Kungsleden. Väderprognosen är inte helt tokig så livet leker!

Crossing_lapland_2017_4
Ymnigt snöfall och lite vind gör att sikten mellan spannen försämras. På denna bild skall det vara minst spann.

Crossing_lapland_2017_2
Fjället Staika i bakgrunden med den stora sjön Saggat i förgrunden.

Crossing_lapland_2017_1
Pårtestugan levererade lite norrsken.

Crossing_lapland_2017_5
En hel del blankis på sjöarna där vinden sopat bort snön.

Crossing_lapland_2017_6
Working Husky Åman i förgrunden och WH Ämser bakom.

Crossing_lapland_2017_7
Sista biten mot Saltoluokta erbjöd en del bortblåst snö men vacker tundrakänsla.

Blöta dagar på spåret

Blöta dagar på spåret

Blöta_dagar_på_spåret_1
Östkanterna av sjöarna var lite blöta bitvis.
Likt en varm hårfön har västanvindarna legat hårt över landskapet. Snön har fräts bort från västslutningarna och isarna på sjöarna är helt snöfria. Östra kanterna av sjöarna blev dessutom vattenfyllda och vi körde ner oss med vatten till knäna bitvis. Stina som också var ute på en annan tur hamnade i vatten upp till mitten av låren med sin grupp. Men som jag brukar säga, vi levererar inget Disney World utan vi kör hund och lever där ute på riktigt. Då är det äventyr på riktigt ibland.

Vädret är ett just nu ett stort samtalsämne och har alltid varit. Visst, det har varit en speciell vinter i år. Väldigt varmt med många och tuffa blidor. Personligen så tror jag att detta delvis är naturliga vädervariationer. När har du någonsin hört någon uttrycka ’Men grabbar, i år har vi haft en väldigt normal vinter med normalt med snö och normaltemperatur’. Man vill alltid förfasa sig över vädret som något extremt. Jag tror verkligen att det är naturligt med onaturligt väder.

Den globala uppvärmningen däremot är nog dock tyvärr ett faktum som man skall ta på allvar. Även om den inte är orsaken till denna vinters väder så bör man ta den på allvar men då främst baserat på trender med upptining av permafrost, avsmältning av glaciärer m.m. Däremot kan jag förundras över hur man så befängt kan tro att den skall lösas med att man köper lite utsläppsrätter och klimatkompenserar kan jag verkligen inte förstå? Vi måste helt enkelt börja titta på hur vi lever i stort och försöka tänka på framtida generationers existens möjligheter på denna planet.

Under de sista dagarna av turen droppade temperaturen och allt frös till. Nu är spåren snabba och sjöisarna mestadels glasblanka. Det innebär slamrande bromsmattor och studsande slädar och inte som normalt en tyst färd över gnistrande vidder. Tempen tycks enligt väderprognoserna ligga lågt ett tag ett tag framöver om nu dessa stämmer. Lite snö är lovat och förhållandena för hundspannskörning är egentligen riktigt gynnsamma.

Veckan som var hade jag med mig två svenska och mycket trevliga par. Vi har nämligen en del svenska gäster på våra turer. En kundgrupp som var mer ovanligt för 20 år sedan än idag. Man har ofta rest runt hela världen och vill nu uppleva sitt eget land av olika anledningar. Det är utan tvekan välkommet.

Blöta_dagar_på_spåret_4
Annie ständigt redo och en riktig hårding när det gäller att färdas.

Blöta_dagar_på_spåret_2
Som sagt så var detta en blöt vecka…

Blöta_dagar_på_spåret_3
Sjökanterna erbjöd en torrare kant där vi kunde köra. I övrigt var våra spår okej.

Blöta_dagar_på_spåret_5
Rosa och de andra hundarna kurade nöjda ihop sig i det torra riset under natten.