På hjulingen bakom hundarna hinner man tänka mycket. Jag lyssnar på musik och njuter av tillvaron. Speciellt när man kör i mörker och kanske 4-5 timmar långa pass så hinner hjärnan jobba med både ditt och datt. Personligen så tror jag att det är riktigt nyttigt. Tid med sig själv alltså. Man kan inte dölja någonting eller fly från sig själv. Ju längre tid desto ärligare med sig själv måste man vara.
Vi har som delmål att köra en träningstävling i Kiruna 30 November. 2 x 10 mil. Just nu ser det tungt ut att få upp den distansen på hundarna. Nu kör vi runt 30-40km/tur. Vi har en bit kvar om man säger så. Dessutom så skall tävlingshundarna vaccineras mot kennelhosta vilket ger en ofrivillig paus från träningen. Vi får ta ett steg i taget.
Försäsongstävlingar är oftast bra. Hundarna får testa lite av tävlingsmiljön. Äta bland andra spann, köra om eller bli omkörd, man får eventuella smittor i form av diarréer så slipper man dem under säsongen/tävlingen. Dessutom så är det alltid roligt att träffa andra hundkörare. Kirunatävlingen är en träningstävling med fokus på att köra hund och ha det trevligt!
Nä, jag tycker inte att det är speciellt roligt med små valpar. De kommer ut som små blöta råttor. När man kan börja ta med sig dem ut börjar jag tycka att det är roligt. Allra roligast är när de är inne på sin andra säsong och man får börja utvärdera hur de egentligen är framför släden.
För ett par år sedan mötte jag en ‘tjomme’ I Saltoluokta som ville köpa ett hundspann. Som vanligt avråder jag folk att börja utan att tänka sig för. Igenom åren så har jag sett allt för många som börjat stort och slutat lika snabbt. Detta berättade jag givetvis för Niclas. Några veckor senare så ringer karln igen. Då har han köpt ett hundspann.
Vi har en del kontakt under sommaren, hösten och den kommande vintern. Plötsligt kommer ett sms med massa frågor om snö osv. i Jokkmokksfjällen. ’Vita bandet?’ skickar jag som svar. ’Nä…bruna randen. Helt opretentiöst från min stuga och norrut.’ Kommer svaret. Det blev en resa från Undersåker till Treriksröset med en del avstickare efter vägen. Här kommer en trevlig kortfilm från turen. Nu väntar jag bara på långfilmen och boken!
Till Niclas kan jag bara säga att vad fantastiskt roligt att jag hade så fel! Du skaffade inte bara hundar utan du kör dem ju dessutom!
Nu flyter träningen lättare och vi går in i en träningsperiod där disciplin byts mot kamratskap och mysiga stunder. Jag gillar att kunna sitta och filosofera medan hundarna slappar. Att kunna släppa en hund som får vara med mig och leta ved, hämta vatten och kela vid elden. Allt detta medan resten av spannet ser det som helt naturligt att vi gör annat än att bara springa.
Fikaträningen är någonting som jag varje år skriver om. För både mig och spannet är den viktig. Det ger ett avbrott i träningen samtidigt som husse får lite gott te eller kaffe. Hundarna lär sig att vi är på färd och att färden kan vara länge. De lär sig att målet inte är att komma hem. Målet är samvaron där ute i markerna.
