Livet i norr-arkiv - Sida 15 av 127

Sture död knall och fall

18 juni, 2016 Matti Kommentarer 3 kommentarer

Stura_avliden — Där vi hittade Sture såg allt fridfullt ut. När vi tog ut honom såg det ut som värsta scenen från en kriminalfilm där man ritat in vart offret har legat.

I går på eftermiddagen var Stina ut i hundgården och hittade en av våra unghundar stendöd. Fugitive’s Sture som inte ens var året fyllda. Dagen innan och på morgonen hade vi inte märkt någonting alls. Bra aptit, snurrande svans och till synes helt normalt. Nu låg han där helt livlös i hundgården. Inga yttre skador, ingen uppstötning, inget konstigt alls. Bara tippat och dött. När sådant sker är det enligt de veterinärer som vi pratat med antagligen en bristning i hjärnan eller ett hjärtfel som plötsligt slår stop på maskineriet.

Hur påverkas då de andra hundarna? Direkt vi hittade Sture tog vi ut Viktor och systern Storma ur hundgården. När de sedan släpptes tillbaks så var Storma minst lika glad igen och sprang omkring och lekte. Viktor däremot gick raka vägen fram till platsen där Sture hade legat. Där nosade han och sedan tittade han upp på mig och skuttade obekymrat fram till mig och ville gosa tillsammans med Storma. Hundar vet och de har någon typ av tankar och medvetande. Däremot så är det viktigt att man inte förmänskligar det man tror sig avläsa från dem.

Man måste bara acceptera att detta är naturens gång. Vi har närmare 50 hundar på vår kennel som går i arbete i en tämligen extrem miljö. Om jag ser tillbaks på alla år och alla hundar som jag haft, kört och sett sedan 1984 så händer det otroligt få grejer som detta. Tack ock lov! Om jag inte har helt fel så är det tre hundar som har dött oförklarligt på liknande vis i vår hundgård. När man står där med regnet strilandes ner och vi har Sture orörlig framför oss känns det otroligt vemodigt. Han fick aldrig uppleva livet ute på vidderna. Han fick knappt starta sitt liv. En go och härlig hund som bara är borta.

Inne på köksgolvet ligger Working Husky Åttan med sin stora mage. Där inne rör sig nästa generations slädhundar. De kan komma vilken dag som helst lika väl som att de dröjer några dagar till. Åttan andas tungt och har jobbigt att röra sig. Detta är livets gång. Det vemodiga avlöses av positiva. Medvind och motvind. Sånt är livet och det kan man faktiskt inte rå över tack och lov!

Stura_avliden_2 — Systern Storma är lika glad som vanligt. Känna vemod är nog en tämligen mänsklig grej.

Åttan_gravid — Åttan är inte bara fet. Här ser vi tydligt hur ett helt släddhundsteam sprattlar o rör sig där inne i magen.

Norrlandsvägar

14 juni, 2016 Matti Kommentarer 2 kommentarer

Jämtlandsresa_juni_10 — Ödsliga vägar, kaffestopp, rasta hundar och andas friskluft.

Mil efter mil rullar bilen längs ödsliga Norrlandsvägar. Kaffet rinner i strupen och en och annan godis följer med av bara farten. I söder, dvs runt Jämtland är det en del trafik. Upp mot Arvidsjaur och Jokkmokk är ordningen återställd och jag ser åter fler renar än bilar.

Att färdas med bil är en skön känsla. Musiken strömmandes skönt ur ur högtalarna. Gasfoten tillåts bli lite olagligt tung bitvis och bilen susar fram. Andra sträckor lättar man och snarare kryper fram för att hinna se och känna av omgivningarna. Längs inlandsvägen (E45) passerar man många byar och platser som känns ödsliga. Platser där jag aldrig skulle bosätta mig. Platser som får mig att känna hopplöshet och avveckling. Platser som för andra människor är framtidens byggd där de ser möjligheter och där de vill leva. Alla hittar vi förhoppningsvis vårt paradis någon stans.

Nu har jag landat hemma i Jokkmokk efter 1800 kilometer. Med mig hem har jag dessutom Bruno, en hund som är född på vår kennel. Han flyttade till familjen Gustavsson som valp. Nu hade de fått en tjuvparning och var tyvärr tvungna att placera om några hundar. Bruno skall ha varit en av deras bättre hundar men de valde att placera om honom då de visste att han var välkommen hos oss. När vi tog ut honom här på gården så är jag ganska övertygad om att han kände igen sig. Svansen snurrade och han gick utan tvekan in i hundgården med våra nästan 50 hundar. Home sweet Jokkmokk!

Jämtlandsresa_juni_7 — Jämtland är vackert även om jag inte riktigt gillar alla dessa kyrkor. Jo, de är vackra på något sätt men de visar också på ett samhälle där kyrkan hade stor makt över folket. En del av vår historia som jag inte gillar.

Jämtlandsresa_juni_8 — Bruno och jag knyter band…

Jämtlandsresa_juni_9 — Annie svalkar sig vid Storsjöns strand.

På resa till sydliga breddgrader

11 juni, 2016 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Jämtlandsresa_juni_6 — Annie äter grönt gräs så det står härliga till.

Befinner mig just nu på resande fot i sydligare nejder. Närmare bestämt Jämtland. Redan då jag passerade Polcirkeln kände jag ett sting av hemlängtan. Ja, det är faktiskt sant. Samtidigt så är Jämtland ett fantastiskt län och är man jämte så förblir man alltid jämte! Det är en stolthet som man bär med sig inombords helt enkelt.

Min mormor bor kvar i eget hus mitt i Åre trots att hon är 96 år. Förvisso får hon hjälp av hemtjänstens personal dagligen. Tänk vilket fantastiskt land vi bor i. Till exempel så kan hon för 200kr/månad ha ett alarm i sitt hus med 24/7 passning av stand by personal. Personal som kommer och hjälper utan att först ta visakortet. Personal som är sköna människor som bryr sig om min mormor. Larmet är bara ett av flera hjälpmedel som hon har fått utan att måsta kasta upp tusentals kronor. Ett hyfsat solidariskt Sverige måste jag säga!

Min mormor har tidigare haft en helt fantastisk trädgård mitt i Åre by. Fullt med olika växter från när och fjärran. Med sina gröna fingrar och ett brinnande intresse har hon fått dessa att frodas vid foten av Åreskutan. Är det nu något som är tråkigt så är det att se hur hennes livsverk växer igen då hon inte längre orkar hålla allt i ordning. Samtidigt blir man påmind om att de gamla som funnits för oss som barn inte alltid kommer att finnas där. Livet är en begränsad tid.

Det är iallafall trevligt att vara hemma i Jämtland. Dyka in på Lundhags outlet, dricka kaffe med mor, titta till stugan som farmor och farfar byggde då de levde. Promenera på stigar där mitt friluftsintresse grundades och se alla välkända siluetter av fjäll som jag så många gånger drömt mig bort till. Med andra ord ett Jämtland som jag gärna skulle besöka oftare än vad jag tar mig tid till.

Jämtlandsresa_juni_1 — Med kaffe och vitaminer är sträckan Jokkmokk – Mörsil endast trevligt ödsliga norrlandsvägar. (oragne=apelsin=vitaminrikt)

Jämtlandsresa_juni_4 — Vissa blommor är mycket livskraftiga och lever vidare i min mormors trädgård.

Jämtlandsresa_juni_5 — Äppelträd som blommar i Åre.

Jämtlandsresa_juni_3 — Min mor med hundarna i det som var nyplantering då jag var barn. Åren tycks verkligen gå…

Jämtlandsresa_juni_2 — Flippa tycks inte alltid förstå varför Annie skall följa. Annie arbetar å sin sida intensivt med att hålla reda på Flippa.

Storm och brutna ben

10 juni, 2016 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Storm_brutna_ben_1 — I hundgården rök våra parasoller. Nu behöver vi alltså nya lösningar för att få bättre skugga i hundgården.

En hyfsad storm har dragit fram över Norrbotten. En hel del träd har farit omkull både lite här och var liksom allt annat som inte varit väl förankrat. Elavbrotten har avlöst varandra och helikoptrarna patrullerat längs elledningarna för att snabbt lokalisera vart det funnits problem. Inga konstigheter med det utan helt naturligt lite väder bara.

Själv så haltar jag omkring och försöker få Stina att förstå hur synd det är om mig. Hon tycker att jag är gnällig men det är tämligen oskönt med ett knäckt revben. Nu är det inget träd som blåst över mig eller någon björn som attackerat mig. Jag har bara lite löjligt böjt mig över en bänk med en valp i famnen som sprattlade.

Njutningen med smärtan från revbenet finns i alla fall där. Jag tänker väldigt ofta på hur mycket man skall värdesätta sin hälsa. Jag tänker på alla som inte får vara friska. Då snackar jag inte om en liten förkylning eller nått knäckt revben. Man skall verkligen inte ta någonting för givet. Man måste bara se till att ta vara på livet här och nu. Dels värna om sin egen tid på denna planeten men lika mycket tänka på att vara okej mot andra medmänniskor. Såväl dagens människor som de som förhoppningsvis skall leva på denna planeten i framtiden.

Jag kan faktiskt känna en glädje över smärtan att det bara är ett litet revben som gör ont. Glädje över att veta att om några veckor är det antagligen okej igen. Det är en glädje som smärtan gör mig påmind om. Alltså finns det en liten njutning i smärtan.

Storm_brutna_ben_2 — En rofylld del av världen när det värsta som händer är att en parasoll blåser sönder…

Barn till låns

2 juni, 2016 Matti Kommentarer 1 kommentar

Här om dagen fick Stina och jag låna ett barn. Inte vilket barn som helst utan systersonen. När vi rullade in med bilen lastad med kanoter på deras gård, 5 minuter försent, förklarade han att han minsann kunde klockan! Sedan styrde vi in mot vildmarken och äventyret.

När skall ni skaffa barn då? Frågan kommer ganska ofta till Stina och mig. Det frågas verkligen i all välmening men det inget man skall ta för givet, att alla bara kan skaffa barn hur som helst. Det är många människor som sliter med att de vill men inte kan. För oss är det annat som styr. När man lever ett sådant liv som vi har valt att leva så finns det faktiskt inte plats för egna barn. Man kan skaffa en hobby som frimärkssamling utan att egentligen ha tid för det men barn är ett ansvar på ett helt annat sätt. Barn är ansvar för en annan människas start på dennes liv! Det är ingenting som man bara kan skjuta upp eller pausa tills hundarna är tränade.

Nu har vi förmånen att kunna låna barn vilket vi nyttjar på tok för sällan. Verkligen lyxigt. När jag ser dessa barn blir det bara allt mer tydligt och klart för mig hur viktigt det är att vi idag tänker på VAD överlämnar vi till dem efter våra liv? I vilket skick kommer planeten att vara? Kommer de att kunna skaffa mat, försörjning, leva ett tryggt liv? Dom kommer att finnas kvar här på planeten efter att vi har kastat in handuken. Dom kommer i sin tur att känna ansvar för nästa generation. Vi har verkligen ett ansvar som man inte kan bortse ifrån! Faktum är vi har bara barnen till låns men även jorden vi lever på är till låns.

Vill du läsa mer om barn, konst, trädgårdsliv och att leva här i norr så ta en titt på min systers blogg. Fröken Humla.