Lappland-arkiv - mattisblogg.se

Urskogsområden och kanadensarpaddling

19 augusti, 2017 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Urskogsområde-kanadensarpaddling-4 — Vidsträckta sjöar och skogsområden med insprängda små lågfjäll. För mig är detta vildmark!

Pärlälvens naturreservat är en riktig vildmarkspärla i närheten av Jokkmokk. Vidsträckta skogar som mestadels är fredade för framtiden. Här har jag under de senaste dagarna paddlat, fiskat, vandrat, eldat, campat och levt med en liten grupp gäster. Vi har haft myggigt såväl som myggfritt, hård blåst och vindstilla, klarblå himmel och ösande regn ätit gott och sovit som kungar i de såhär års svala tälten.

Tempot har varit lågt. Vi har mer myst omkring i naturen. Följt vindens och dygnets rytm. Sökt skydd i tälten under regnoväder, legat stilla med kanoterna uppdragna medan de värsta vindarna har fått passera, värmt en panna te extra bara för att det har varit så trevligt vid elden.

Sommaren går helt klart mot sitt slut. Nätterna har börjat mörkna och mornarna i tältet är skönt svala. Långkalsongerna har suttit på varje dag som jag varit i kanoten. Myggen börjar att trappa av allt mer och man slipper smörja sig. Hjortron och blåbär är färdiga att ätas liksom fisken i sjön. Livet är tämligen enkelt.

Efter turen när kanoterna lastas på bilen känner jag åter suget efter att få paddla tillbaks dit ut längs nordlandets vattenvägar. Längtar tillbaks till livet på färd. Samtidigt är det skönt att få vara hemma ett tag också och greja på torpet med allt som skall göras. Vintern är ju trots allt här snart.

Urskogsområde-kanadensarpaddling-3 — Strilande regn och fiske efter öring i Hemligjaure.

Urskogsområde-kanadensarpaddling-2 — Närmare 2 kilogram fet och god öring!

Urskogsområde-kanadensarpaddling-6 — Starr men vilken sort?

Urskogsområde-kanadensarpaddling-5 — Lugn och tid för eftertanke och att bara insupa naturen.

Urskogsområde-kanadensarpaddling-7 — Annie.

Urskogsområde-kanadensarpaddling-1 — Sovsäcken kallar men det är så vackert att man har svårt att slita sig.

Tjuvfiske och barnuppfostran

11 augusti, 2017 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Som morbror har man ett ansvar för att vidareförmedla familjetraditioner och samhällskunskap. Nu stod det tjuvfiske på schemat. Det är viktigt att man redan i tidig ålder lär sig att ifrågasätta samhället och vad passar då inte bättre än att tjuvfiska på bolagsmark! Man skall respektera små fiskeklubbar, små privata markägare men de stora bolagen kan man gott och väl ifrågasätta. Just tjuvfiske på bolagsmark kombinerar just familjetraditioner med friluftsliv och samhällskritiskt förhållningssätt.

På vägen ut med kanoterna började plötsligt håret på ett av barnen att stå rakt upp mot skyn. Sedan kom det häftiga regnet och strax därpå blixten och knallen direkt på. En sak kan jag lova. Sitter man i en kanot och man har åskan rakt över sig så är man inte kaxig. Vi paddlade grymt snabbt in mot land.

Att få förmånen att få vara ute med systerbarnen och campa är verkligen härligt! Någonting som jag gärna skulle göra oftare. De hittar på bus och visst blir man trött av att försöka hänga med i allt de gör men kul är det.

Om barnen förstod budskapet med tjuvfisket vet jag inte. Ja faktiskt vet jag inte ens om de förstod att de tjuvfiskade. Ja, skall sanningen fram så blev det faktiskt inte mycket fiske alls. Vi hade fullt upp med matlagning, elda, slå upp tält och massa annat så kanske får vi göra om denna lektion när de blivit lite äldre.

Tjuvfiske-och-barnuppfostran-3 — Tuva fixade carbonarasåsen medan Alvar stekte fläsket. Jenny och jag drack nog kaffe medan vi väntade på middagen.

Tjuvfiske-och-barnuppfostran-2 — Rangifer Tarandus.

Tjuvfiske-och-barnuppfostran-4 — Barn och älvfiske = flytväst.

Tjuvfiske-och-barnuppfostran-5 — Jo, det regnade en del.

Tjuvfiske-och-barnuppfostran-6 — Kanadensarepaddling och barn är verkligen ett vinnande koncept!

Tjuvfiske-och-barnuppfostran-7 — Tältliv och sagostund.

Fjällvandring i Sareks nationalpark 2017

6 augusti, 2017 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Fjällvandring-sarek-7 — Vi vadar en mindre jokk i västra Ruotesvagge.

Fjällvandring i Sareks nationalpark är nog mångas dröm. Sarek är mytomspunnet och av många klassat som Europas sista vildmark. En liten spillra kvar av hur det en gång har varit. Här finns endast ett fåtal broar och inga egentliga bekvämligheter för de som färdas här. Som fjällvandrare är man helt utelämnad till sig själv.

Under den senaste veckan har jag tillsammans med Patrik guidat en grupp på tretton deltagare igenom Sareks norra delar. Patrik driver själv ett litet guide och snickarföretag här i Jokkmokk (Enbom Outdoor). Ett fint exempel på hur man kan leva ett bra liv i Jokkmokk där mångsyssleri blir till en försörjning och skön livsstil.

Vår vandring började med strålande solsken, hetta och förvisso fint väder. Lite för varmt för vandring egentligen. Detta avlöstes av lite mer mulet, en del regn men även fina soliga stunder. Som vanligt är folk imponerande trevliga trotts de yttre påfrestningarna som man utsätts för. Påfrestningar i form av skoskav, regn, knädjupa vad i isande vatten, tunga ryggsäckar, regn, värme, kyla m.m.

En vandring i Sareks nationalpark skiljer sig lite från vandringar längs markerade leder. Här finns dels inga stugor och möjligheter att komma undan dåligt väder förutom den lilla ’telefonstugan’ inne vid Mikka. När det gäller att korsa älvar och jokkar så finns det endast ett fåtal broar. Beger man sig in i Sarek skall man alltid vara redo för att vända eller göra långa omvägar då vissa vad kan bli direkt livsfarliga vid kraftig snö- och glaciärsmältning eller vid tuffare regnväder. Att vada skall man ha respekt för.

Vi fick en fin fjällvandring och jag vet att både Patrik och jag gärna skulle vänt tillbaks direkt. Livet där ute är så enkelt. Man har sin ryggsäck, sitt tält och allt är så enkelt! Man dricker morgonteet innan man ens krupit ur sovsäcken. Man hör vinden i tältduken, ser solen som skiner igenom den tunna duken eller hör regnet skönt smattra mot yttertältet. Man somnar på en torrbacke efter förmiddagskaffet. Man är mitt i nuet och bara insuper livet på nått vis.

Fjällvandring-sarek-2 — Rosenrot, ätbar och man har sett att dessa gör att man upplever fysisk belastning som mindre påfrestande. Nordlandets egen ginseng!

Fjällvandring-sarek-1 — Gränslandet mellan Sarek (bakom mig) och Padjelandas öppna vidder som sträcker ut sig bort mot norska gränsen i väster.

Fjällvandring-sarek-4 — Vattnet är kallt, strömmen trycker på, ryggsäcken tynger. Varje litet vad skall tas med respekt!

Fjällvandring-sarek-6 — Fem minuterspaus blir snabbt en timme då vinden fläktar bort myggen solen tränger sig fram och värmer skönt, mossan är mjuk, torr och skön och ryggsäcken blev en perfekt kudde…

Fjällvandring-sarek-5 — Snöbryggor skall alltid bedömas noggrant innan man väljer dessa före att vada.

Siberian Husky valpar

26 juli, 2017 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Förra veckan hämtade vi hem två pigga små valpar. Jesse och Flow-Joe från Frida och Andreas på Isandes kennel i Tjautjas utanför Gällivare. Valparnas pappa är vår egen Working Husky Åman. Mamman är en intressant krabat. Fugitives Beata vars far varit dö sedan länge. Hon är nämligen resultatet av en insemination med frysta sperma från Zeros Huston. Blir valparna bra kan detta blir riktigt betydelsefullt för vårt framtida avelsarbete med arbetande Siberian Huskies.

Här hemma rumlar nu Jesse och Flow-Joe omkring en hel del på gården tillsammans med våra tre border collies. Det blir kortare promenader, de får komma in och kissa på köksgolvet, bada i sjön och allt annat som valpar har lust att göra.

På vår kennel råder för övrigt ett smärre kaos. Vi har nämligen 18 tikar som löper. Alla som har en hanhund kan ju bara tänka sig hur våra dryga 20 hanhundar reagerar. Faktum är att tikarna i och för sig inte är speciellt mycket lättare de heller. Vi är hur som helst inte utan sysselsättning!

Siberian-husky-valpar-1 — Beata är en mycket behaglig hund att umgås med.

Siberian-husky-valpar-3 — En glad valpägare.

Singel i Salto 2017

15 juli, 2017 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Singel i Salto 2017 blev mitt 15:e år på raken som ledare för detta arrangemang. Dessutom 15:e året på rad som ledare tillsammans med Janne som till vardags arbetar på en folkhögskola. Under dessa år har jag träffat många trevliga gäster och fått jobba tillsammans med kanonbra personal på Saltoluokta fjällstation. Det blir till vardag med trerättersmiddagar, fjällvyer, kaffekok över öppen eld och möten med människor. En trevlig vardag.

Årets Singel i Salto blev lite regnigare än de senaste åren då vi mestadels haft väldigt tur med fjällvädret. Bestigningen av Lulep Gierkau blev en dimmig tur med ca 25 meters sikt på toppen. Normalt har man vidsträckt utsikt in mot Sareks nationalpark och norrut kan man se Kebnekaises topp. Riktigt så vart det inte i år.

Saltoluokta fjällstation, gamla stationen, som ännu finns kvar byggdes 1912. Den nya huvudbyggnaden började byggas 1918 och detta är mig veterligen den enda av Svenska Turistföreningens (STF) enda fjällstationer som aldrig brunnit ned. Detta är alltså en klassisk fjällstation med mycket gamla anor. Den är från en tid då sänglinnet handtvättades nere i tvättstugan vid Langas strand. En tid då närmaste väg låg runt åtta mil nedströms dalgången.

Att komma till Saltoluokta är ofta väldigt avkopplande. Speciellt sommartid då jag inte har en massa slädhundar att sköta om. Även vintertid är det skönt att komma hit. För mig innebär det att jag klarat ännu en vecka på fjället med gäster. Det innebär att man får duscha, rinnande vatten, restaurang och massa bekvämligheter. Kommer man från fjället finns allt här som behövs för att man skall vara redo för en vecka till. Kommer man från civilisationen finns allt här (eller saknas) som gör att man kan koppla av på ett bra sätt. Saltoluokta är lite som en sista utpost innan det vilda tar vid.