Lastade och färdig för avfärd hemåt mot torpet.Nu under sommaren hyr vi som bekant ut en del kanoter. Faktiskt mestadels öppna kanadensare av bra modell. Vi har även ett gäng kajaker men jag tycker att de mestadels ligger på land här hemma. Kanadensarna är nog det som passar vildmarksturerna bäst här uppe.
Nu under senaste veckan har vi haft en dansk skolklass ute. 29 personer som paddlat längs lilla Luleälven västerut mot Kvikkjokk. För att rodda i för oss så pass stora grupper krävs det att vi får uppbackning av transportfirmor som Larssons Buss, restauranger i Jokkmokk, affärerna där de handlar, kollegan Outdoor Lapland mfl. Jokkmokk har ett otroligt trevligt samarbetsklimat mellan oss småföretag. Jag vet att jag påpekat det förr men för oss är det otroligt värdefullt så jag nämner det gärna om och om igen!
Nu ligger det iallafall en hel flotta av kanoter hemma på gården igen. Kanoter som skall ut på nya turer med andra gäster under de kommande veckorna. Nu skall de tvättas, utrustning skall kontrolleras och fixas.
Inför denna tur köpte vi in ett större gäng små kanotvagnar från Yak-Yak. Alla gick sönder. Hjulen pajade helt enkelt redan under gruppens första landtransport. Att dessa vagnarna skall reklameras är ett som är säkert. Utförligare test av olika kanotvagnar tycks vara nödvändigt och det kommer. Fram tills dess så köp ingen Yak-Yak! Flottan på land betyder dåligt med intäkter i firman. Helt nya kanotvagnar. Här är Yak-Yak vagnarna som havererade. Alla gamla vagnar av andra märken har alltid och håller ännu. Två glada brudar i vårt senaste tillskott. En Toyota Hi-Ace från 1988. Närmare presentation av vår miljövänliga veteranbil kommer senare här på bloggen.
Med fjällen i ryggen styr vi hundspannen österut mot Jokkmokk.Tillsammans med säsongens sista grupp lämnade vi Saltoluokta fjällstation med siktet inställt mot Jokkmokk. Information som jag fått från byarna och lederna längs vår färdväg var mycket lovande och förhållandena hela vägen ner till Jokkmokk blev riktigt bra.
Sångsvanarna har anlänt ut till alla platser där det finns öppet vatten. Där ligger de och inväntar att häckningsplatserna skall tina fram. På ett ställe har även en lite större brunbjörn klivit över spåret. Känslan av att vi färdas i vildmark är definitivt där.
Under denna tur färdas vi igenom tre samebyars område och ännu fler betesgrupper. Detta kräver att vi har en bra kommunikation med berörda parter så att vi kan undvika och/eller minimera störningen inom vissa kärnområden. Vi ser renar i större och mindre skockar nästan dagligen. Vi har trevliga möten med renskötare och närvaron av en levande samisk kultur berikar verkligen upplevelsen. Jag skall skriva mer vid ett senare tillfälle om hur vi arbetar mer exakt inom renskötselområden.
Veckans grupp bestod av tre trevliga svenskar. De flesta veckorna under en säsong pratar jag engelska och ibland någon typ av försök till tyska. Att få en vecka med svenska som språk blir lite som semester för en hjärna som inte direkt är språkbegåvad.
Hundarna hittade i princip själva vägen hem de 230km från Saltoluokta utan speciellt många kommandon. På nått sätt tror jag att de mycket väl vet om att detta var säsongens sista tur och att torpet i Jokkmokk var målet. Väl hemma goade de snabbt ner sig i hundkojorna och Annie styrde sömnigt kosan raka vägen in i soffan. För min del väntar nu en tid där slädföret konkurrerar med alla andra mellansäsongsgöromål. Fokuserade slädhundar i arbete. Är hundarna lugna och tysta så är renarna tämligen obrydda för vår närvaro. Här kom en mindre flock renar ut och lade sig för att sova i närheten av vår tältcamp. Pärlälvens naturreservat bjuder på vidsträkta skogsmarker med frysta vattensystem där man kan färdas. Gråbeintunets Homer Jr ( Homy). En unghund som imponerat enormt denna säsong. Skogens fördelar… En bild att längta efter när sommarvärmen blir som tyngst.
I skogen finns det skydd och ved. Det betyder att man kan koka kaffe och grilla.Nu är första veckan av dryga tio veckor till ända. Rättare sagt så är detta dag sju av 66 som jag kommer att befinna mig ute på tur om allt går vägen. Det är alltid en lite oro att någonting skall gå fel och det inte går att fullfölja. Som det är planerat nu är det iallafall bokningar under varje vecka, hundarna tycks vara i form samt att Stina och jag mår gott.
Första veckans tur gick från Jokkmokk i öster längs Karatsleden västerut. Vid den lilla fjällbyn Kvikkjokk som även är vägs ände svängde vi norrut längs Kungsleden och styrde vidare till Saltoluokta. Här har Stina nu mött upp med några nya hundar, nya matlådor och en del utrustning. Så långt går allt som planerat!
Förra veckan bjöd på riktigt fina förhållanden. Bra spår, torra sjöar, trevliga gäster och mestadels härligt väder. Däremot så har jag aldrig mött så mycket folk ute så pass tidigt under säsongen. Outdoor Lapland och Fjällaktiv som är en kollegor var efter Karatsleden med en grupp. På Kungsleden mötte vi sedan löpare och organisationen som gjorde någon typ av ultramarathon på snö. De springer sträckan från Stora Sjöfallet till Jokkmokk. Denna tur som vanligtvis är en tur där vi bitvis får spåra lederna själva då vi är först ut.
Nu sitter jag i Saltoluokta och ute faller snön stilla. Hundarna är lugna och väntar på sin middag. Stina är i bilen och kör hemåt för att rodda ihop en del körningar som vi har från kenneln till veckan. I morgon bär det av ut på en ny tur söderut längs Kungsleden. Väderprognosen är inte helt tokig så livet leker! Ymnigt snöfall och lite vind gör att sikten mellan spannen försämras. På denna bild skall det vara minst spann. Fjället Staika i bakgrunden med den stora sjön Saggat i förgrunden. Pårtestugan levererade lite norrsken. En hel del blankis på sjöarna där vinden sopat bort snön. Working Husky Åman i förgrunden och WH Ämser bakom. Sista biten mot Saltoluokta erbjöd en del bortblåst snö men vacker tundrakänsla.
Vidsträckta vyer där man kan låta blicken vandra i timmar utan att man blir less.Efter en vecka på färd i Lapplandsfjällen är jag åter hemma. Vädret har pendlat mellan närmare +20C och solsken samt ned mot +5C och regn. Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är vintertid mina hemmamarker. Sommartid var sträckan mellan Pårtestugan och 15km norrut helt ny för mig. De andra sträckorna är vandrade och cyklade med mountainbike ett flertal gånger. Trots att jag färdas stora delar av året ute i markerna kommer jag då och då till nya områden för mig vilket är jättekul.
Från Aktse och norrut var det ganska mycket folk i stugorna. Det tycks som att det blir en ökning av fjällturismen även detta året. Någon stugvärd pratade om en ökning på 20% i Augusti men en marginell minskning under Juli. Juli hade bra väder och då sjunker ofta stugboendet så det kan ändå betyda en ökning jämfört med den kalla och blöta Juli 2015.
Människor som man möter här ute i markerna är överlag otroligt trevliga och positiva. Det gäller såväl de som jobbar med stugor, båtskjutsarna, fjällstationerna som våra gäster och allt annat folk som är på vandring. Det var dessutom roligt att vi var två färdledare då Patrik var med som ’praktikant’. Normalt jobbar vi ju ofta själva med grupperna men nu behövde Patrik ’papper’ på en sådan tur. Nordisk stormhatt. Denna plantas blad skall man absolut INTE använda om man har brist på toalettpapper. Regn och låga moln och man inser hur mycket dessa röda märkningar av leden samt de uppbyggda stenrösena längs leden underlättar orienteringen. En groda i Aktseskogen. Soligt, svalt och perfekt vandringsväder dagen då vi vandrade upp på Skierfe.
Aktse och mynningen till Rapadalen är en av turens high-lights. Vad skall vi erbjudas för väder där måntro?Nu bär det åter iväg mot fjällen. Denna gång är det en vandringsgrupp som skall färdas mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Med mig kommer även kollegan och kompisen Patrik som går en typ av inskolning. Vi behöver bli allt fler guider som kan ta turer då trycket bara tycks öka runt om i Swedish Lapland och Jokkmokksområdet.
Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är välkända områden för mig vintertid. Dock kommer detta att bli min första tur sommartid på delar av denna sträcka. Jokkmokksområdet är vilt och stort. Trots att jag färdats i markerna här både privat och med gäster under ca 25 års tid så finns det mycket outforskat.
Den nya klättermusenryggsäcken är packad och trots att jag försökt bantat så är den allt för tung med sina 12 kilogram. Förvisso finns en del grupputrustning i denne samt 3,2kg fotoutrustning men maten saknas ännu. 8-10 kg känns mer som en trevlig vikt för en stugtur. Jag får nog riva upp allt igen och göra ett bantningsvarv till. Arkivbild från en vandring söder om Saltoluokta. Hjortron borde man kunna hitta ett par stycken…
