Browsed by
Etikett: Kennel

Sture död knall och fall

Sture död knall och fall

Kommentarer 3 kommentarer

Stura_avliden
Där vi hittade Sture såg allt fridfullt ut. När vi tog ut honom såg det ut som värsta scenen från en kriminalfilm där man ritat in vart offret har legat.
I går på eftermiddagen var Stina ut i hundgården och hittade en av våra unghundar stendöd. Fugitive’s Sture som inte ens var året fyllda. Dagen innan och på morgonen hade vi inte märkt någonting alls. Bra aptit, snurrande svans och till synes helt normalt. Nu låg han där helt livlös i hundgården. Inga yttre skador, ingen uppstötning, inget konstigt alls. Bara tippat och dött. När sådant sker är det enligt de veterinärer som vi pratat med antagligen en bristning i hjärnan eller ett hjärtfel som plötsligt slår stop på maskineriet.

Hur påverkas då de andra hundarna? Direkt vi hittade Sture tog vi ut Viktor och systern Storma ur hundgården. När de sedan släpptes tillbaks så var Storma minst lika glad igen och sprang omkring och lekte. Viktor däremot gick raka vägen fram till platsen där Sture hade legat. Där nosade han och sedan tittade han upp på mig och skuttade obekymrat fram till mig och ville gosa tillsammans med Storma. Hundar vet och de har någon typ av tankar och medvetande. Däremot så är det viktigt att man inte förmänskligar det man tror sig avläsa från dem.

Man måste bara acceptera att detta är naturens gång. Vi har närmare 50 hundar på vår kennel som går i arbete i en tämligen extrem miljö. Om jag ser tillbaks på alla år och alla hundar som jag haft, kört och sett sedan 1984 så händer det otroligt få grejer som detta. Tack ock lov! Om jag inte har helt fel så är det tre hundar som har dött oförklarligt på liknande vis i vår hundgård. När man står där med regnet strilandes ner och vi har Sture orörlig framför oss känns det otroligt vemodigt. Han fick aldrig uppleva livet ute på vidderna. Han fick knappt starta sitt liv. En go och härlig hund som bara är borta.

Inne på köksgolvet ligger Working Husky Åttan med sin stora mage. Där inne rör sig nästa generations slädhundar. De kan komma vilken dag som helst lika väl som att de dröjer några dagar till. Åttan andas tungt och har jobbigt att röra sig. Detta är livets gång. Det vemodiga avlöses av positiva. Medvind och motvind. Sånt är livet och det kan man faktiskt inte rå över tack och lov!

Stura_avliden_2
Systern Storma är lika glad som vanligt. Känna vemod är nog en tämligen mänsklig grej.

Åttan_gravid
Åttan är inte bara fet. Här ser vi tydligt hur ett helt släddhundsteam sprattlar o rör sig där inne i magen.

Nya ligister på torpet

Nya ligister på torpet

Kommentarer 1 kommentar

Border_collie_valpar_2
Höglandsnäsets Annie Lennox. Här med kotte i munnen som strax efter fotograferandet åts upp…
Om man inte har problem så skaffar man sig problem är ett talesätt. Hur som helst så bor det från och med i lördags två nya ligister från Piteå på vårt torp. Två border collie valpar på dryga åtta veckor. Min tidigare erfarenhet av border collie valp baseras på Flippas uppväxt och det var minsann ingen lek. Blod svett och tårar under det första året brukar man säga. Energi och instinkter är så mycket starkare än lydnaden. Efter första året däremot så har man oftast en otroligt lättsam och trogen följeslagare i vått och torrt.

Redan för flera år sedan fastnade jag för tiken Gry som bor och arbetar hos Bibbi och Bosse på deras fårgård. Nu när hon parades så var det ganska självklart att vi frågade om en valp. Stinas Issa trillade ju av pinnen i höstas här på köksgolvet så även Stina hade börjat leta en ny följeslagare.

Annie Lennox och Johnny Cash från Höglandsnäsets kennel heter de två krabaterna. Annie är den tiken som jag turligt nog blivit anförtrodd med. När Stina var nere och tittade på denne så fastnade hon direkt för en liten hanvalp, Johnny. Han kommer att kastreras senare då vi inte vill riskera massa tjuvparningar.

Jag antar att dessa små energiknippen kommer att dyka upp lite här och där på denna blogg i framtiden. Flippa tycker faktiskt att det är lite underhållande med dessa två småglin. För att vara nio år är hon fortfarande en pigg dam om än lite stel. Nu hoppas vi bara att hon klarar sig ytterligare nått år men det är inget man kan ta för givet. Den jobbiga baksidan med att fästa sig vid en hund.

Border_collie_valpar_3
Höglandsnäsets Johnny Cash.

Border_collie_valpar_1
Annie hittade snabbt en egen sovkupé i vårt soffbord.

Border_collie_valpar_4
Johnny är inte förtjust i vatten. Annie tycks däremot inte ens märka att det är blött.

Border_collie_valpar_5
Lurvig och ganska snygg…anser jag helt opartiskt!

Den sista färden

Den sista färden

Kommentarer 2 kommentarer

Den_sista_färden_sakto-jokkmokk_1
Eva med sitt spann under sträckan mellan Saltoluokta och Sitojaurestugorna.
Efter en utmanande färd på över 200km har vi nu styrt upp spannen hemma vid kenneln. Efter 9,5 veckor eller rättare sagt 66 dagar är jag åter med hundarna där min färd startade i slutet av februari. 1800 kilometer igenom snötyngda skogar, frusna sjöar, öppna vidder och nu på slutet även i strilande regn.

Veckan började med strålande solsken omväxlat av kraftiga snöfall. Spåren var hårt frusna men perfekt mjuka av den nypudrade snön vilket har varit snällt mot hundarnas tassar. STF (Svenska Turistföreningen) stängde i år stugorna extremt tidigt men vi hade med tält och löste boendet med campandets frihet.

Under kvällen den fjärde dagen började det snöa kraftigt. På morgonen då vi vaknade i våra tält, bågnade mitt Hillebergstält oroväckande mycket. Hela tältet var helt hoptryckt av den våta snön. Snöandet hade nu avlösts av ett ihärdigt regnande som fortsatte under de kommande 24 timmarna. Hundar och folk blev rejält nerblötta. Denna dag klassar jag nog som säsongens tuffaste tror jag. Kanske inte den mest fysiskt krävande men däremot den mest obekväma dagen. Mina gäster kämpade på fantastiskt bra och tappade aldrig modet! Blickar jag åter på hela denna vecka så förutom en dags regn så var vädergudarna verkligen med oss.

Sista dagen bjöd på uppehåll och uppklarnande väder. Spåren håller fortfarande ihop och isarna på sjöarna har börjat flyta upp och bli torra. Hundarna har under flera dagar vetat att vi varit på väg hemåt och de har varit på hugget. För egen del är det med delade känslor jag avslutar årets säsong. En riktigt bra säsong med många trevliga gäster. Jag återkommer senare med lite summeringar från den gångna vintern. Utrustning som hållit och prylar som fallit söder. Följ bloggen och det kommer allt eftersom jag får tid att skriva.

Den_sista_färden_sakto-jokkmokk_3
Sångsvanarna har anlänt till utloppet av sjön Laidaure i Rapadalens mynning.

Den_sista_färden_sakto-jokkmokk_2
Working Husky Sanoj med Skierfeklippan i bakgrunden.

Den_sista_färden_sakto-jokkmokk_5
Svala vindar på sjön Saggat. Carmen med sitt spann och med fjället Staika i bakgrunden.

Den_sista_färden_sakto-jokkmokk_4
Kvällssnack med några av hundarna i Årrenjarka Fjällby där vi sov en natt.

Den_sista_färden_sakto-jokkmokk_7
Bertil blåser liv i lite blöt ved så att vi kan koka kaffe.

Den_sista_färden_sakto-jokkmokk_6
Nattläger vid östra delen av Karatssjön.

Den_sista_färden_sakto-jokkmokk_8
En hel dag med ihållande regn och låga dimmoln. Ett av de värsta tänkbara väderförhållandena under en vintertur.

Vart tog vindarna vägen?

Vart tog vindarna vägen?

Kommentarer 0 kommentarer

Hundspannskurs_3
Kaitumdalen i närheten av Tjuonajokk.
Nu har vi landat i Stora Sjöfallet. Veckan har varit minst sagt fantastisk. Fantastiskt vindstilla. Vi har färdats igenom trånga fjälldalar och över öppna vidder. Det har ofta varit i princip kavlungt och solsken från molnfri himmel. Egentligen så har ju hela vintern varit tämligen storm och ovädersfri.

Veckan som var hade ett ett upplägg mer som en hundspannskurs. Fokus var givetvis även på själva upplevelsen men även på allt som rör hundspannskörning och hundarna. Tasskador/skötsel, utfodring, avel, utrustning, tävling/turkörning och en del annat smått och gott.

Nu har vi nu vilat under två nätter och imorgon bär det av ut på en ny tur. Nu gör vi ett försök att ta oss ända ner till Jokkmokk då vädret i fjällen inte tycks bli det bästa. Faktum är att det utlovas både vind och 40-50cm nysnö. Då lockar lågfjällsområdena och skogslandet även om det är risk för blötare förhållanden där.

Hundspannskurs_5
Working Husky Umiak.

Hundspannskurs_4
Påväg västerut mot Kaitumjaurestugorna längs Kaitumälvens källsjöar.

Hundspannskurs_1
Med hundspann uppför…

Hundspannskurs_2
Tundracamp.

Flippa nära döden

Flippa nära döden

Kommentarer 5 kommentarer

Överkörd_flippa_1
Flippa ganska direkt efter olyckan då hon just piggnat till såpass att hon kan gå igen.

För några dagar sedan var Flippa riktigt nära döden. Hon är som sagt alltid med mig över allt. Är det inte med hundarna så är det i bilen, skotern, kanoten eller vad vi nu hittar på. Just när det gäller skoter är hon helvild. Hon springer o far som ett galet monster. Hon är verkligen överallt.

När jag skall trampa de sista startplatserna nedanför kenneln så hör jag plötsligt ett märkligt skrik bakom mig i mörkret. Där ligger hon. Flippa. Helt nedmosad i snön bakom sladden. Hon krampar, skriker och det ser ut som att ryggen är av. Tankarna rusar snabbt igenom huvudet. Helt kallt konstaterar jag att hon skall inte lida och bak i skotern ligger det en yxa. Det handlar inte om vad man klarar av att göra eller inte. Det handlar om vad man måste göra. Det känns så ovärdigt mot min fina kompis. Jag lägger handen på henne och alla hennes muskler är hårt spända. Tycker mig känna att de slappnar av något då jag tar på henne. Det är kanske inte kört. Snabbt sliter jag loss sladden från skotern och tar Flippa i min famn och ganska snart stegar jag in i huset med en något mindre skrikande Flippa i min famn.

Stina konstaterar också snabbt att vi måste kanske avsluta hennes lidande. Flippa kan inte stå på benen och verkar tämligen borta och bara gnäller. Skall vi fara till Lapplands djurklinik i Gällivare? Minst en timme i bil och Flippa har verkligen rejält ont. En hund som aldrig annars visar smärta. Ska vi ringa någon att komma med ett gevär? Flippa slappnar av allt mer o mer. Håller hon på att dö mitt framför oss eller blir det bättre?

’Vi tar en kopp te och avvaktar en halvtimme’ säger jag till Stina. Då brukar man se klarare situationen efteråt och Läget kanske förändras åt någotdera håll. Beslut blir lättare att fatta och äta och dricka nått måste man ju oavsett.

Efter ett tag händer det otroliga. Flippa piggnar till. Ögonen blir kontaktbara. Hon slickar på min hand nästan som att hon ber om ursäkt. Sedan går hon upp vingligt, dricker vatten och äter lite mat! Fortfarande gnager en oro att det skall ha blivit några inre skador. Det tar 24 timmar innan man kan slappna av vad gäller sånt. Man måste helt enkelt bara hålla koll på hunden och övervaka. Denna natten sover jag på köksgolvet.

Nu flera dagar efter är hon helt normal, eller iallafall så normal som en knäpp border collie kan bli. Hon har dessutom varit med ut på skotern och åkt någon sväng till när jag har sladdat spår. Att ingenting gick sönder på henne? Spårsladden har dels ett rejät hyvelblad med en tung rulle/vält bakom. Om jag är glad för att min Flippa lever! Ja, det är helt ofattbart underbart faktiskt. Jag är så otroligt glad för denna hund. Flippa is still alive!

Överkörd_flippa_2
Lite päls avhyvlat ovanför ögat. Det hade kunna gått så mycket sämre.

Överkörd_flippa_3
Flippa är en riktig profil som ständigt får eller skapar sig arbetsuppgifter. Hon är kennelassistenternas No 1!!! Den dagen hon inte längre finns kommer det att saknas någonting.