Jag har verkligen tur som har förmånen att få ha syrran, hennes kille och så givetvis deras barn så nära! Nu när barnen växer så blir det ju bara lättare och lättare att hitta på saker ute i markerna. Man kan träffas ofta även om man alltid tycker att det blir för sällan. Bara att ta vara på de dagar som ges helt enkelt. Leva och njuta!
Denna vecka var ganska blåsig. Vågor som mätte runt 70 cm och mer när det var som värst, vilket inte är speciellt muntert då man sitter i en öppen kanadensare. Under nästan två dagar gjorde vi annat än att paddla just pga av vinden. Näst sista dagen väntade vi hela dagen innan vi sent på eftermiddagen sköt ut kanoterna. Vågorna var fortfarande hyfsade och kanoterna skuttade hit och dit.
Nätterna börjar bli allt mörkare och man kan verkligen känna att hösten har kommit till Lappland. Röken från den falnande elden letar sig in i det öppna tältet och sticker lite gott i näsan. Ute från sjön hör man storlommen skria och vildmarkskänslan infinner sig på ett skönt sätt. Man somnar gott och äntligen är sovsäcken så där efterlängtat lagom varm och skön.
Här i norr håller de riktiga fantasterna koll på blomningen och hur allt utvecklar sig. Visste ni tex att kraftiga regn och hagelskurar under själva blomningen är bland det värsta som kan hända om man vill förgylla sin tillvaro med hjortronsylt. Frost är inte heller speciellt bra. Ibland är de bäst inne i videbuskarna medan andra år har mer bär på öppna ytor. Ni förstår att samtalsämnet hjortron är outtömligt. Guldmyrarna där det finns mycket hålls hemliga och går i arv.
Idag blev det en kortare bärplockningstur. Hundar, kanoter, kameror, fikagrejer och sist men inte minst några hinkar. Med på turen var förutom våra border collies även slädhunden Önska som är en tvåårig liten tik. Hon har skurit sig i en tass och är sydd så därför ville vi ha henne under uppsikt. Nu har hon premiärpaddlat, sovit vid lägerelden, trillat i sjön och nu sover hon trött hemma i soffan.
Om folk visste hur bra vi har det här i norr så skulle fler flytta hit. Paddla från sitt hus rakt ut i en fiske sjö. Plocka hjortron. Koka te på friskt sjövatten och det precis i utkanten av ett samhälle som Jokkmokk.
Pilbågen är en traditionell långbåge av modell Holmegård eller Möllegabet. På engelska ofta kallad ’Molly’. Denna båge är inspirerad från fynd gjorda i Danmark ca 10 000 år f.v.t. Själva bågen är byggd av ene som är skördad nere i Uppsalatrakten. Den är sedan ’backad’ med råhud från en älgkalv, skjuten i Storumantrakten.
Pilarna som följde med är även de ett hantverk. Granskaft och fjädrar från kalkon. Sedan är de tjärade med björknävertjära, målade och riktigt fint gjorda. Väldigt snabbt konstaterade vi att dessa pilar kändes inte rätt att skjuta bort och ta sönder.
Vi har nu skjutit med bågen och det är helt klart roligt! Vist går inte riktigt alla pilar dit man önskar och vist svider det rejält när strängen slår i underarmen samtidigt som fingertopparna blir ömma i draghanden redan efter några pilar. Med pilbågen följde även ett flera sidor långt dokument som är skrivit för just denna pilbåge. Hur den förvaras, hur den strängas på, hur man skjuter, om materialet, historian bakom modellen och en hel del annat. Söker du en handbyggd pilbåge eller vill gå en kurs där man bygger sin egen båge så surfa in på hemsidan Marcus pilbågar.
Lyssnade här om morgonen på Maxida Märaks sommarprat i radion. Här gav hon glesbygden och Sapmi en röst. Glesbygden och då oavsett om vi är samer, icke samer, somalier eller nånting annat. Det är faktiskt dags att vi ställer oss upp gemensamt. Sida vid sida. Rygg i rygg. Som bröder och systrar. Det är vi som bor och lever här i inlandet!
Maxida hade ett bra tal för den samiska kulturen, för kampen för ett gruvfritt Jokkmokk, rovdjurspolitiken, glesbygdspolitiken, psykvården och mycket mer. Givetvis behöver man inte hålla med i allt hon säger men hennes sommarprat bör man verkligen lyssna på. Hon har någonting viktigt att säga.
Jokkmokk är inte döende sa Maxida. Jag kan inte annat än hålla med. Det finns näringar som växer ganska kraftigt och dit hör besöksnäringen. Vi har en levande renskötsel som producerar fantastiska köttråvaror som allt fler förädlingsfirmor börjar arbeta med. Vi har ett levande kulturliv med artister som står sig väl nationellt. Jokkmokk har dessutom ett flertal levnadskonstnärer, juornalister/fotografer, skribenter, slöjdare och mångsysslare av alla de slag. Folk som verkligen vill ha jobb och som tar allt som bjuds brukar sällan gå sysslolösa speciellt länge. Vi har dessutom ett av landets högsta andel entreprenörer om man ser till hur stor del av befolkningen som är ägare/delägare och driver små företag. Jokkmokk är allt annat än döende. Jokkmokk har framtiden för sig!
Maxida och Downhill Bluegrass Band. Lyssna på texten och njut av gunget.