Åttan och Bruno.Livet på vår slädhundskennel är i sommarmodus. Vi jobbar med underhåll, leker med hundarna och sköter om dem. Vi tar hand om utrustning och fixar med allt som skall vara klart inför den kommande vintern.
En normal dag börjar med att alla hundarna får rusa av sig tillsammans i rasthagen. Ganska maffigt med 52 siberian huskies och tre border collies som fungerar tillsammans i en flock. Vi tillåter aldrig bråk men visst kan det hända att det gruffas till någon stans. Då är vi där direkt och säger ifrån. Bråk är under inga som helst omständigheter tillåtet. Här råder fullständig diktatur med Stina och mig i toppen. Resten av hundarna har en hyffsat flat hierarki där de inte tillåts klättra sinsemellan.
Medan hundarna rusar av sig städas hundgårdarna och rasthagen. Vatten byts och fylls på, hundar kammas och kollas till. Vi jobbar alltid lite extra med eventuella svagheter hos vissa individer. Det kan vara en hund som behöver lite extra uppmärksamhet eller någon som gillar att leka med en boll eller bara kela.
Under dagen jobbar vi sedan vidare med allt möjligt från kontorsarbete, utrustningsskötsel, målning och byggnationer på kenneln, ved osv. Allt som behöver göras.
Under kvällen är det sedan dags för race nummer två i hundgården. Åter släpps alla och vi städar en andra gång samt fixar med vatten. Nu får de även mat. Under sommaren ger vi Royal Canins torrfoder med vatten ena dagen och Priimas frysta HE-korv nästa dag. Korven får de frusen så de har lite att pyssla med. Det är både aktivitet och bra för tänderna om den inte är allt för stenhård. Så här kommer resten av sommaren att fortlöpa fram tills höstträningen sätter igång men mer om det senare. Fullt race på Working Husky Kennel. Fenja gillar verkligen att lattja omkring i polen. Zipp har sitt sätt att leka på… Så här års släpps det en del hår som även det skall städas upp. Dallas, Ramo och Dolly. Efter en timme i rasthagen är det dags att gå tillbaks till sin egen hundgård.
Valparna söker tryggheten hos sin tik som sköter dem ömt. Under den senaste veckan har vi nu fått två valpkullar på vår kennel. Åttan var först ut med sina nio valpar som hon fått tillsammans med Sanoj. Åttans förlossning gick lysande och valparna formligen trillade ur henne på löpande band enligt Stina som var hemma med henne ensam då det skedde.
I Åttans kull började sedan en liten hanvalp att urskilja sig en dag. Den var liten och någonting var uppenbart fel med denne. Av någon märklig anledning hade han sågspån i munnen och ville inte dia. Vi tog ut detta med hjälp av en topps och snart började han dia lite igen. Nu fortsatte han dock att halka efter syskonen och vi börjar fundera på om det är något seriöst fel på honom. Va det därför han hade sågspån i munnen? Kom hönan eller ägget först? Vi började då ge tillskott i form av mjölkersättning.
När folk ringt mig och rådfrågat vad de skall göra med en valp som är en vecka och den redan då har uppenbara problem brukar jag säga att förbered dig på att den skall avlivas. Jag brukar förklara att troligtvis är det något invärtes fel som man inte ser. Jag brukar säga att hundar som är ’svaga/defekta’ kanske man får räkna med att de faller ur och att detta är en typ av naturligt urval där de starka överlever. Nu sitter vi själva med mjölkersättning och vi lyssnar inte alls till den råa logik som jag annars rekommenderar.
Igårmorse när vi kom ut till Åttans valpkull saknades en valp. En av de andra hanvalparna. Vi letade igenom hundkoja och hela hundgården. Det är fullständigt omöjligt att den försvunnit där inne. Hon måste helt sonika ha ätit upp valpen. Varför? Varför inte den lilla svaga? Hade den dött? Har hon lagt sig på den och den hade blivit skadad? Var hon stressad av åskovädret som drog förbi? Vi kommer aldrig att få veta!
Tikar som äter sina egna valpar har jag upplevt två gånger tidigare. Båda dessa gångerna har det handlat om mycket svaga valpar som jag har varit på väg att avliva själv men dragit mig för att göra det. Det har handlat om naturliga instinkter från tikens sida att hålla rent och se till att så många friska valpar som möjligt överlever.
Igår natt födde Arial sin och Rambos valpkull och det var kalabalik kan jag lugnt säga! När första valpen var på G skrek hon rakt ut. Annie, vår lilla border collie tik blev livrädd och kastade sig in i rummet, kissade över hela golvet och skrek även hon då jag lyfte ut henne från förlossningsrummet. Allt detta mitt i natten. Aldrig förr har vi haft en tik som skrikit så vid förlossning. Det tog säkert en halvtimme innan Annie och jag kunde lugna ner oss på ett nyskurat golv efter den pärsen. Arial födde hur som helst fyra pigga tikar.
I gårkväll fick vi även ideen att försöka få Arial att ta sig an Åttans svaga lilla hanvalp. Dels får vi bättre koll på den här inne och dels så får han större chans med färre och yngre konkurrenter. Arial tog sig fint an det lilla ensamkommande killen. Han saknar tyvärr intresse för mat och nu på morgonen har jag fått avsluta hans lidande då han blev riktigt dålig under natten.
Som det ser ut just nu vet vi iallafall att vi har 11 pigga valpar och ett tolfte frågetecken. Vi glädjer oss åt att det faktiskt oftast går fantastiskt bra och att tikarna just nu mår riktigt bra! Mjölkersättning är någonting man alltid bör ha hemma vid valpning. Oftast behöver man det inte men när det behövs behöver man det oftast ganska snabbt. Det är lätt att man förmänskligar det man ser. Någon droppe mjölkersättning och sedan försöka få killen att dia. Detta gång på gång efter varandra. Arial trött ett par timmar efter sin förlossning.
Kaitumdalen i närheten av Tjuonajokk.Nu har vi landat i Stora Sjöfallet. Veckan har varit minst sagt fantastisk. Fantastiskt vindstilla. Vi har färdats igenom trånga fjälldalar och över öppna vidder. Det har ofta varit i princip kavlungt och solsken från molnfri himmel. Egentligen så har ju hela vintern varit tämligen storm och ovädersfri.
Veckan som var hade ett ett upplägg mer som en hundspannskurs. Fokus var givetvis även på själva upplevelsen men även på allt som rör hundspannskörning och hundarna. Tasskador/skötsel, utfodring, avel, utrustning, tävling/turkörning och en del annat smått och gott.
Nu har vi nu vilat under två nätter och imorgon bär det av ut på en ny tur. Nu gör vi ett försök att ta oss ända ner till Jokkmokk då vädret i fjällen inte tycks bli det bästa. Faktum är att det utlovas både vind och 40-50cm nysnö. Då lockar lågfjällsområdena och skogslandet även om det är risk för blötare förhållanden där. Working Husky Umiak. Påväg västerut mot Kaitumjaurestugorna längs Kaitumälvens källsjöar. Med hundspann uppför… Tundracamp.
Livet där ute är tämligen krävande för hundarna. Det ställer utan tvekan stora krav på hur vi fodrar och med vad. Denna bild är tagen strax söder om Nikkaluokta när vi kommit undan den värsta stormen uppe på fjället.Under januari 2015 började vi lite försiktigt att testa ett för oss nytt foder till våra hundar. Vi hade kollat runt på marknaden och mycket pekade mot Royal Canin. Detta är ett foder som vi sneglat på under en längre period. De har två högenergifoder Royal Canin Endurance 4800 och Royal Canin Marathon 5000.
Under vårvintern brukar våra hundar tappa vikt vilket de även gjorde under föregående säsong. Däremot märkte vi en stor skillnad på att de inte tappade lika mycket. Endurance är ett foder med mer energi och dessutom med mycket hög smältbarhet vilket har lett till att hundarna kunnat hålla vikten bättre.
Marathon är snäppet vassare än Endurance men har ett tämligen högt kilopris. Vi använde under förra säsongen ca en säck (12kg) Marathon/vecka på de 30 hundarna som jag hade med mig ut på långtur. Alla hundar fick några kulor varje dag men de som var tunnast gav jag lite extra av just detta. Det jag menar är att vi använde en säck Marathon/vecka som extra tillskott. Basen bestod av ca 350gr RC Endurance 4800 och ca 250-500gr färskfoder/dag.
Under höstträningen i år har vi inte haft de vanliga problemet med att hundarna plötsligt avmagrar snabbt. Detta har tidigare berott på att belastningen (träning och kyla) ökat och vi inte har hunnit med att öka fodergivan tillräckligt. Här är fodret inte hela sanningen men helt klart en mycket viktig faktor. September har dels varit varm och vi har inte kört riktigt lika hård träning i år som förra året. Men jag upplever att man har lite mer tid att reagera med detta foder.
Jag vill verkligen poängtera att Precept som vi tidigare körde på också var ett bra foder. På det fodret såg vi att vi hade väldigt få skador på hundarna och att äldre hundar var mjuka i kropp och leder jämfört med tidigare foder som vi använt. Alla som arbetade på Lupus som som säljer Precept var dessutom mycket trevliga och kunniga. Som exempel så har de en kostrådgivare som man kan mejla och/eller ringa då man har frågor. Enda anledningen att vi bytt foder är för att vi helt enkelt behövde ett energitätare torrfoder och det saknades i Precepts sortiment.
Nu efter nio månader med Royal Canin Endurance och Marathon så kan jag varmt rekommendera detta för hårt arbetande hundar. Nu funderar ni säkert på om vi är sponsrade men det är vi inte. Däremot så köper vi ca 3 ton/beställning och då kan man alltid förhandla om en mängdrabatt. Fodret är inte billigt, men det är såpass viktigt för en arbetande hund med bra mat att den kostnaden får man ta. Har man inte råd med ett bra foder så har man för många hundar. Enklare än så är det inte!
Ett bra torrfoder är basen för vår utfodring av våra hundar. Jag återkommer lite senare med hur vi nyttjar torrfodret i kombination med våtfoder och varför vi gör det. Royal Canin Endurance och Royal Canin Marathon i kombination med lite färskfoder visade sig fungera kanonbra.
Olika draglinor, selar, karbiner och en massa annat som en hundförare behöver. Här är Vildmannens monter.Slädhundsseminarium i Kiruna är en vartannat år återkommande trevlig begivenhet. Kiruna slädhundsklubb gör ett fantastiskt jobb med att samla hundförare från när och fjärran. Intressanta föreläsare och utställning av utrustning, hundfoder och lite annat.
Mötet med människor är nog det som jag uppskattar mest. Det är folk som bor runt om i hela landet. Hundfolk med allt från en hund till kennlar med flera hundra hundar. Jag hörde någon siffra på att det var 200 personer föranmälda men jag vet inte om det stämmer. Mycket folk och tyvärr hinner man inte prata med alla man vill prata med.
Kunskapsmässigt är det alltid bra att få input från olika föreläsare. Man inspireras och stimuleras att tänka nytt och kliva framåt. Den som tror att han/hon är fullärd är tämligen illa ute måste jag säga. Man kan alltid lära sig nytt. Alltid. Släpslädar är lite inne. Klart intressant om man inte vill ha en stor fraktsläde men ändå behöver flytta last ibland. Söker ni presenter till en hund eller naturintresserad så har Birgitta på Nymånens kennel fina glasgrejer. Detta är en av bilderna från en föreläsning. När en fransk professor står en timme och fööreläser om bland annat hundars direer och vad de beror på och dessutom så sitter alla intresserat kbar i hörsalen med spetsade öron så förstår ni nivån av nörderi…
