Fikapaus med fri sikt.Singel i Salto är en sann överlevare till produkt. Om jag inte misstar mig så borde det vara 20 års jubleum nu ganska snart för detta arrangemang. Om jag inte heller misstar mig helt så är detta orginalet till alla singelarrangemang. De var före singelkryssningarna med Finnlandsbåtarna osv. Som sagt…det är Jokkmokksfjällen som levererar än en gång!
Vi har nu genomfört arrangemanget med Saltoluokta fjällstation som utgångspunkt. God mat, vedeldad bastu vid sjön Langas friska och klara vatten, fina dagsturer i fjällmiljö, trevlig personal på den genuina fjällstationen. Att få dessa förutsättningar som guide gör inte arbetet speciellt svårt. I princip bara att glida med och ha det trevligt helt enkelt.
Under tre veckor har jag haft en natt hemma på torpet. Resten har varit ute på olika uppdrag. Härliga vandringar i fina områden. Men det är också skönt att nu få landa hemma i skogslandet ett tag. Nästa vandring drar Stina på till veckan. Håll kängorna leriga gott folk! Janne still going strong. Kollegan som jag jobbat med i detta arrangemang sedan lång tid…klart mer än 10 år! Utelunch över öppen eld. Saltoluoktas solnedgångar är fantastiska. Jore och Magnus kommer med båten till bryggan vid Sjöfallet. Flippa gillar dagsturerna, fjällstationslivet men har svårt att förstå varför hon inte får äta med gruppen inne i restaurangen på kvällarna…
Strax innan Tjäktjastugan låg snön fortfarande vit och fin…Innan jag hunnit avsluta min första Kungsledentur så är jag engagerad i ännu en tur. Ordinarie ledare hade drabbats av magsjuka och Emil, en praktikant hade fått påbörja turen ensam. Nu gick det riktigt bra för Emil men det är inte meningen att man som praktikant skall behöva ansvar ensam för en grupp på långtur. Därför flögs jag ut till dem.
Efter ett dygn med gruppen kom våra två första magsjukor. Dessa ökade sedan till att omfatta sex deltagare. Handhygien, egna toaletter och isolerade rum gjorde att inte hela gruppen drabbades. Trotts magsjukan så tycker jag att turen gick mycket bra.
Magsjukor i fjällen är någonting man skall ta på allvar. Dels så förlorar man vätska och energi. Ger sig inte en diarré/kräksjuka på några dagar så måste man komma inom vård. Kan man inte ta upp vätska blir läget snabbt riktigt allvarligt. En annan mycket viktig anledning är att man måste undvika att sprida detta till sina medmänniskor längs leden. Smittan kan lätt ’stanna’ på stugplatser, fjällstationer och längs ledsystem. De hoppar från vandrare till vandrare. Handhygien och att man ärligt berättar till guider/stugvärdar och fjällstationspersonal är helt avgörande för hur spridningen skall kunna begränsas.
Denna Kungsledenvandring var också mycket trevlig. Gruppen hade en härlig attityd. Kul och intressanta samtal längs vår färdväg avlöstes åter igen av vidsträckta fjällvyer, god mat och livsnödvändigt kaffe. Bekantskapen med Emil var dessutom helt klart givande. Det är glädjande att se att vi har en tillväxt av nya unga guider. Bra folk behövs inom guideyrket då besöksnäringen fortsätter att växa så det knakar! Tjäktjapasset är vintrigt men de skrämselhistorier som man hör är tämligen överdrivna. Snön bär för det mesta och man går fint längs de vanligaste lederna där snön är tilltrampad. Fjällabben har ett bra år med mycket lämmel att äta. De trånga dalgångarna är vackra även med låga dimmoln. Det var i princip bara 10-20 km som är helt eller delvis snötäckt mellan Abisko och Nikkaluokta. Dessutom tinar det för var dag som går.
Kungsleden är en led med spänger och broar som underlättar vandringen ganska mycket.För ett par veckor sedan vandrade jag Kungsleden med en grupp Japaner. Detta har varit en mycket trevlig och spännande upplevelse. Jag har ju faktiskt haft förmånen att få bo och leva med nio personer från ett helt annat land och med en helt annan kultur.
Denna Japanska grupp har kastat sig över göromålen utan minsta tvekan. Är vattenhinken tom så hämtas det vatten, slasken töms, ved hämtas, disk diskas. Vi snackar ’Toyota-style’. ’Swedish-style’ bygger mer på att man skall hitta vattenansvarige som sedan hämtar vatten. Ingen klagar heller på att vattnet är kallt då man vadar osv. En morgon skulle vi kliva upp kl 04:00. Jag vaknade till liv kl 03:30. Då sitter hela gruppen upp i sina sängar tyst och packar sina ryggsäckar. En svensk grupp får man i regel dra ut ur sängen kl 04:10. För mig är det helt klart berikande att få uppleva dessa skillnader på nära håll.
Färden startade i Abisko och gick ned efter Kungsleden mot Kebenekaise fjällstation och vidare till Nikkaluokta. Det rådde massor av skrämselhistorier om det fruktansvärda snöläget. Som vanligt så var det mycket överdrivet. Vi har hur fint som helst tagit oss hela sträckan. Visst är det snö och vatten men vad förväntar man sig av en fjälltur? Regnar det så kommer det vatten uppifrån och björnen skiter i skogen. Inget konstigt med det helt enkelt. Ibland är det mygg, ibland snö, ibland kallt och förra året extremt varmt och torrt. Naturliga variationer helt enkelt. Sånt är livet då man fjällvandrar.
Nu har jag ännu en skön fjällvecka bakom mig. En vecka med fantastiska möten med tuffa, arbetsföra och samtidigt varma människor från en helt annan del av världen. Människor som jag haft förmånen att få leva med under en vecka i svenska fjällen. Jag är verkligen glad för mötena med människor som är en stor del av mitt jobb! Fotostoppen blev många. Ljungpipare. Tjäktjastugan lämnade vi kl 05:30 på knallhård skare. Söder om Tjäktjapasset korsade vi en gammal lavinkägla från en slasklavin. Trevliga människor och intressanta samtal trotts vissa språkproblem.
Helikoptertransport från ett uppdrag ut till nästa.Under de senaste veckorna har det varit minst sagt intensivt. Helt klart högsäsong för en fjällguide. Det började med en vandringsvecka från Abisko till Nikkaluokta. Den turen han nätt och jämt avslutas innan jag åter befann mig utflugen till en ny grupp på fjället. Ordinarie färdledare hade åkt på maginfluensa. Efter den turen blev det en natt hemma i Skabram innan färden drog vidare hit till Saltoluokta. Nu drar Singel i Salto igång.
Samtidigt säljer vi en hund, Working Husky Ätti, som lyckas smita nere i Jämtland från de nya ägarna. Stina hoppade i bilen och fick köra de 60 milen enkel väg för att bistå att fånga in henne. Efter en timme på plats kom Ätti fram till Stina. Sånt är verkligen rörande. Ätti har gått efter vägen och tittat in i bil efter bil men först då Stina kom dit så lät hon sig infångas.
Jag återkommer med lite bilder från de båda fjällvandringarna längs Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta. Nu kallar en skön säng här på Saltoluokta Fjällstation.
Älgko inne i Sareks nationalpark.Inför den kommande hösten lanserar vi nu en helt ny produkt. Älgsafari i Rapadalen, Sareks Nationalpark. Tanken har funnits där under en längre tid. Produkten är ett samarbete med Marcus Eldh som driver företaget Wild Sweden.
Med helikopter färdas vi fram till nationalparksgränsen och vandrar därefter in i Rapadalen. Vi ska tälta, laga mat i det fria och spana efter Sareks storälgar. Att sedan naturen är fantastisk i Rapadalen gör ju inte saken sämre.
