Oinakkas snöankare.Oinakkas snöankare kan man nog anse att vi har hårdtestat. Detta ankare är det ankare som vi i princip uteslutande använder numera. Såväl på guidslädar, tävlingsslädar, gästslädar osv. Ankaret är ganska rått gjort. Inte blankpolerat, inga krusiduller, ingen förskönande design eller annat lull-lull. Det är helt enkelt ett bruksankare för den som vill kunna ankra sitt hundspann. Nackdelen är att vissa kanter kan vara ojämna och skarpa/råa så man bör använda någon typ av ankarhållare/skydd för att det inte skall nöta onödigt på släden eller kapellet.
Ankaret är skarpt och håller skärpan länge. Detta i kombination med tändernas vinkling och resten av konstruktionen gör att detta är ett av få ankare som man faktiskt kan få att greppa på blankis. Man kan inte lita till hundra på att det sitter men det är helt klart marknadens bästa ankare som jag har kommit över för just hårda underlag och isar med lite eller ingen snö.
Vid mjuk sockersnö kommer ankarets svaghet fram. Framför allt under förvintrarna då snön kan vara meterdjup och helt sakna fasthet. Vid dessa tillfällen är detta ankare inte riktigt bra. Anledningen är att om hundarna rycker och ankaret släpper så kan ankaret lägga sig på sidan. Andra ankare som istind har en förmåga att fortsätta att gräva ner sig med taggarna nedåt. Detta händer även ofta med Oinakka ankaret också men är det någon gång det kan släppa så är det antagligen just i ett sådant tillfälle.
Ankaret är grymt slitstarkt. Under de senaste 15 åren har vi inte lyckats göra sönder ett enda av dessa ankare. Ankarets spetsar håller skärpan grymt bra även om man slår ner dem i barmark under höstarna och vårarna.
Snöankarets lite smalare konstruktion gör att det även fungerar bra att lägga runt ledkryss och smalare träd. Man lägger det helt sonika på marken med tänderna runt stammen och den kommer att vilja stanna där. Detta är mycket svårare med breda ankare så som Istind.
Oinakkas snöankare har en liten nackdel till. Ibland kan de nypa fast väldigt hårt i håra spår. De kan då bli något svåra att få lös. Detta kan man delvis lösa med en längre rem i ankaret så att man kan stå stadigt på bromsen medan man rycker loss ankaret. Man behöver också ofta sparka till ankaret innan man får lös det men hellre det än att det lossnar. Men det är nog fortfarande marknadens bästa snöankare som borde vara en självklarhet för alla hundspannsförare. Snöankarets vinklar på spetsarna i förhållande till resten av ankaret gör att det nyper fast väldigt fint på hårda underlag. Lugna hundar och ett bra snöankare ger färder där man hinner vara ute i naturen.
Skonk F-1 Racing med sittdel och tillhengare.Under den senaste vintern bytte jag arbetssläde för långturerna. Från en stor traditionell lastsläde med 230cm lastplan till en toppmodern Skonk F-1 Racing med sittdel och tillhengare. För mig var det ett stort kliv att gå från traditionella slädar till en släde med sittlåda. Dels anser jag att man inte sitter och kör släde men jag befarade även att sittdelen skulle komma att bli i vägen. En annan farhåga jag hade var om denna släde inte skulle vara tillräckligt robust byggd för att klara körning med tung last i obanad fjällterräng. Vecka efter vecka.
Skonk F-1 Racing är egentligen en tävlingssläde för långdistanstävling. Släden är extremt styrbar och följsam. Aluminiumskidorna och den rörliga konstruktionen ger en släde som beter sig mycket fint även i knölig terräng och på smala krokiga spår. Detta är helt klart en släde som man kör och inte bara står som passagerare på och följer med. För min del med flera veckotur efter veckotur under hela vårvintern så upplevde jag att den sparade mig från mycket slitande i släden. Trotts last och terräng kunde jag oftast styra ekipaget ditt jag ville. Här skall man tillägga att min släde var utrustad med extra breda belag på 58mm vilket ger den ett bra flyt under dåliga snöförhållanden.
Vi har dels en F-1 Racing med 160cm lastplan (utan sittdel) samt den senaste med 190cm lastplan (med stor sittdel). Den kortare blir något smidigare förstås. Skall man däremot lasta mycket kommer den långa att bli smidigare att svänga då lasten går att fördela ut mer. Personligen är jag konstant förespråkare av stora slädar. Det är ytterst sällan man blir irriterad för att man har allt för mycket plats. Det skall ju trots allt alltid av säkerhetsskäl finnas plats för en eller ett par hundar i släden oavsett om man kör tävling eller tur.
Sittdelens nackdelar är lätt sammanfattade. Den är helt enkelt ivägen vid mycket brant uppförskörning på smala spår. Men det är endast då det blir så pass brant att man måste springa och skjuta på och samtidigt byta sida av släden utan att kliva på medarna under bytet. Sittlådans fördelar är dock desto fler. Den ger en trygghet när man skall byta vantar, fotografera, titta bakåt eller då man skall sippa kaffe ur thermomuggen. Man sätter sig helt enkelt ned som hastigast och riskerar inte att trilla av. Min rekommendation är att inte köpa den lilla sittlådan. Då hamnar din vikt allt för långt bak på skidorna vilka kommer att tryckas ned i bakkanten vilket ger oönskad broms på släden.
Tillhengaren är en fantastisk ide. Här kan man lasta allt skrymmande och lätt. För min del packade jag tält, sovsäck, liggunderlag, hundjackor, snöskor m.m. i denna släpsläde på 150cm. Släden tillsammans med sittlådan och tillhengaren gav en mycket bra fördelning och överblick över packningen för veckolånga turer i Lapplands utmarker. Total lastyta blir i runda slängar 400cm (190cm + 60cm + 150cm). Släpsläden fanns där bakom oftast utan att man ens märkte den. Endast vid ett par tillfällen blåste den omkull eller slog runt under skråkörning. Dock har den en stor nackdel liksom alla andra släpslädar som jag har sett på marknaden. Vid körning på skoterleder som är gropiga och sönderkörda vill den rycka och slå. Detta ger stora påfrestningar på infästningar mellan släp och släde. För min del så fick jag byta ett par bultar på sittdelen. Enligt Snorre som bygger Skonkslädarna skall detta vara förstärkt numera på sittdelen och tillsammans tittar vi nu på en lösning för att få en längre tillhengare med ett annat drag som går lite mjukare men det är en kamp mellan vikt och funktion.
Skall du då köpa en Skonksläde? Detta är helt klart en prisfråga. Att denna släde är något extra är det ingen tvekan om, men det är mycket pengar. Jag tror dock att andrahandsvärdet på en Skonksläde är högre så man får tillbaks en del då man vill sälja den. Kostnaden är ju trots allt värdeminskningen under den tid man själv äger och kör släden. För egen del så kör jag hellre en billig bil och kör en bra släde än tvärt om. Skonk F-1 Racing med sittdelen är en släde som ger körglädje. Den tål fjällivet och underlättade min tillvaro som kör släde hela vintrarna. Den är dessutom det självklara valet för många toppförare inom långdistanskörning med hundspann. I min värld finns det två slädtillverkare numera. Det är Oinakkas klassiska träslädar och det är Skonks hi-tech! Sittdelen är en praktisk låda där jag har förvarat stake-out, yxa, snacks osv. Kapellet på Skonken är säkert mot drevsnö. Däremot blev jag tvungen att tejpa igen ventilationsluckorna på trailern. 2000 kilometer i varierande terräng med 150-200kg last. Släden är uppbyggd av många detaljer. Man bör regelbundet kontrollera att bultarna inte släpper. Mitt hem och mitt liv under några månader. Gästerna kör Oinakka tobogger medan jag har kört Skonken.
Efter en längre kaffepaus med stugvärdarna i Sälka styrde vi kosan söderut mot Singistugorna.Fjällvandring en vecka är någonting alla borde få uppleva lite då och då. På ryggen finns allt man behöver i form av kläder, mat och utrustning. Steg för steg färdas man sedan in i vår stundtals karga fjällvärld. En värld där naturkrafterna får oss att ödmjukt inse att vi endast är små varelser i det stora hela. En värld där medmänsklighet mellan vandrare är en självklarhet. En värld där livets väsentligheter klargörs. En värld där luften är som balsam för lungorna och vattnet i varje bäck läskande kan släcka törsten.
Den fysiska ansträngningen varvas med vila på en torr kråkbärsrisbädd. Kokkaffet sköljer ner i strupen och ger energi till själen. Glädjen över äpplet som inte är en självklarhet efter några dagars vandring.
Under den senaste veckan har jag arbetat som färdledare för en av Svenska turistföreningens arrangemang. Samarbetet där vi går som inhyrda guider fungerar riktigt bra för vår del. Det mesta av planeringen är gjord och vi kommer bara till ett dukat smörgåsbord där allt från mat till transporter och logi är fixat. Givetvis blir förtjänsten inte densamma som om vi gjorde allt arbetet själva. Hur som helst så är det mycket trevligt att jobba med STF (Svenska Turistföreningen).
Fjällveckan blev fin med trevliga gäster från Storbritannien och USA. Jämfört med tidigare försommarvandringar i området så var snöläget och vattennivåerna mycket förmånligt! Torrskodd vandring för oss med högskaftade kängor. Stugvärdarna är som vanligt ett suveränt trevligt inslag i vandringarna liksom alla andra människor man möter längs vandringen. Livet där ute är i det närmaste så bra att det är svårt att förstå att det faktiskt är ett arbete. Ironi och humor är viktiga ingredienser i dessa veckor och gästerna hjälper mig mycket med att hålla stämningen i topp! När regnet kommer horisontellt är stugorna extra trevliga! Vandring över sammanhängande snöfält hör till fjällvandringar på hög höjd i Juni. Här påväg upp i Tjäktjapasset. Obligatorisk renfotogtrafering. Tid för eftertanke.
Nu är det dags för årets första guidade fjälltur. Med två amerikanare och sex engelsmän kommer jag att vandra från Abisko. Turen blir en renodlad stugtur längs norra Kungsleden ner till Nikkaluokta. Lätt packning och med proviantpåfyllning i stugorna gör att våra ryggsäckar bör hamna på 8-12kg per person. Lätt och skönt med andra ord.
Jämfört med förra året då jag gick med en grupp japaner så är det lite snö nu. Förra året bar vi med snöskor vilket inte är aktuellt för årets tur. Man får ändå vara lite beredd på knöliga vad och stora snöfällt då det är tidigt på säsongen. Sånt som hör till tidig fjällvandring med andra ord.
Just nu i Abisko hänger regnmolnen lågt och tungt över nejden. Väderutsikterna ser inte allt för lysande ut för början av turen. Vädret är ju ofta det stora samtalsämnet här ute. Det är något man inte kan påverka men samtidigt blir väldigt utsatt för. Efter middagen med gruppen så har jag en bra första känsla. Som så ofta är det trevliga människor som söker sig hit ut på fjället.
I morgon efter frukosten packar vi det sista innan vi stegar iväg igenom Abisko nationalpark mot Abiskojaurestugorna. En lätt vandring i mestadels björkskogsterräng längs Abiskojokken. Det är först dag två vi kommer upp ovan trädgränsen och med lite tur hinner kanske vädret bli bättre tills dess. När man kommer högre når man områden där inte videbuskarna har fått löv. Denna bild är från sommaren 2015. Sommaren 2015 hade vi snö i närmare två dagsetapper. I år ska det inte vara lika sent.
Man kan hitta gamla slasklaviner som släppt under snösmältninge . Även denna bild från den sena sommaren 2015. Närmare Kebnekaise och Nikkaluokta möter vi sommaren igen.
Kanadensarpaddling är någonting som under de senaste årens kajakvåg har blivit lite bortglömt. Kanadensaren är nämligen ett fantastiskt sätt att färdas i inlandsmiljö. Sjöar, älvar, åar, forsar och även över torra land. Open Canoe som det heter i engelskan.
Bill Mason är en av legenderna inom just kanadensarpaddling. Han har gjort flera filmer och skrivit böcker. Han brinner för miljön och naturen men även för friluftsteknik så som att färdas med öppen kanadensare i den vildmark som finns kvar. Här är en av hans filmer som informativt behandlar solopaddling efter älv. Tänk på att detta är filmat före det att de små vattentäta actionkamerorna kom. Kanoterna är av trä och tältet av bomull. Låt dig inspireras till att pröva en kanadensare i sommar. Låt dig inspireras att göra en färd igenom något obanat naturområde. Håll paddeln blöt gott folk!
