Man blir glad av att få jävliseras med lite normala problem.Idag ringde Stina från skogen. Båda däcken på fyrhjulingen hade krängt av. Inselade framför stod 14 pigga siberian huskys som ville fortsätta den påbörjade träningsturen. Precis innan Stina drog av gården med sitt spann sa hon till mig att det skulle bli skönt att bli klar tidig med allt ikväll. Kanske kolla på en film.
Motgångar av detta slaget får man lära sig leva med. Det är skotrar som fastnar i vatten, det är hundslädar som kvaddas, det är snöstormar som inte ger sig eller bistra temperaturer under -40C. Alla sådana motgångar tar jag gärna. Jag kan se en glädje i att försöka lösa problemen. En utmaning att kunna klara sig där ute i markerna. En skön känsla trots slitet.
Motgångar som jag har svårt för är orespekt från människor. Den politiska gruvdebatten från igår har bitit sig kvar i mitt sinne. Det är tungt att jag som alltid trott att mitt Sverige har varit ett land som lärt sig av sina misstag. Jag har gått skola och fått lära mig att i Australien har man betett sig dåligt mot ursprungsbefolkningen på samma sätt som i Nordamerika. Nu får jag uppleva detta själv. Nu får jag se hur politiker i mitt Sverige år 2014 vill göra om samma sak. Jag får också se en växande rasism och främlingsfientlighet inom politiken.
Låt mig för guds skull köra fast en skoter. Låt mig sänka en kanot. Låt mig backa i diket med bilen efter någon skogsbilväg. Ge mig lite motgångar som är hanterbara på ett njutningsfullt sätt. Lite hederlig jävlisering som man kan svära sig ur och inte detta politiska dravvel. 14 pigga Siberian Huskys inkluderat två löptikar höll Stina sysselsatt där ute i skogen tills jag kom. Hon han vist inte få tråkigt som tur var! Stina gör saker seriöst. Dubbelsidig däckavkrängning ska det vara. Konstigt att hon inte gjorde alla fyra när hon ändå var i farten!? Spotify på mobilen är ett måste… Hundarna uppskattade att få dra iväg igen.
Vyer, prestationer, samtal och en hel del kaffe. Här på toppen av Lulep Gierkau 1139 möh.Singelvandring i fjällen är nu över för i år. Som vanligt har det varit en mycket trevlig vecka. Det är på många sätt så overkligt att detta är mitt arbete det som är andra människors semester. Att få bo på Saltoluokta Fjällstation, äta deras trerättersmiddagar, träffa natur och fjällintresserade människor och knalla omkring på fjället med min kamera. Alla göromål hemma kopplas bort då jag vet att Stina tar väl hand om hundar och email osv. Det är också roligt att få arbeta i team tillsammans med personalen på Saltoluokta Fjällstation och med Janne som hyrs in som guide liksom jag. Det är många människor som jobbar med att få allt att rulla. Skeppare, vaktisar, kockar, serveringspersonal, receptionsfolk och till och med stationschefen som gör sitt.
’Blir det några par?’ är en fråga som jag ofta får av folk som hört talas om detta. Självklart så händer det. Men jag tror inte att det händer mer på denna vecka än på någon annan tur. Flera som kommer på Singel i Salto är inte singel. Flera av dem som är singel är inte så sugna på att hitta någon ny partner. Folk anmäler sig nämligen till denna vandringsvecka just för deras vänner, respektive osv kanske inte har samma intresse eller kanske inte har semester samtidigt. Men för att inte sabba myten så vist händer det att folk träffas och visst händer det att vi något år senare får raporter om giftemål och barn.
Årets Singelgrupp bestod av 26 deltagare. En ganska stor grupp för att fjällvandra med. Det har gått bra men jag känner tyvärr att jag inte riktigt har hunnit med att träffa alla och detta med namnen var ju helt hopplöst för mig. Nu är jag riktigt trött och kommer att sova gott här hemma. Trotts att gruppen som vanligt har varit väldigt bra och hjälpsam så är man på spänn och slappnar inte av förrns man vet att arrangemanget är i hamn. Förutom någon störtskur som här med hagel så har vi haft jobbigt molnfritt och stekhett. Flippa håller givetvis koll på gruppen så att jag kan koncentrera mig på kaffedrickandet. Pietsaure och besök hos familjen Kuoljok är alltid lika trevligt. Kvällarna har bjudit på fantastiska solnedgångar. Det har blivit en hel del klassiska solnedgångsbilder som kommer senare.
Saltoluokta Fjällstation har som sagt också riktig sommar.Nu är jag landad på Saltoluokta Fjällstation sedan igår. Dagen har gått till att planera och förbereda den kommande veckan. Givetvis så har det hunnits med kaffe och sånt också. Ikväll blir det middag med dagens grupp av Singel i Salto. Janne och jag håller i veckan vilket vi gjort i säkert tio år eller nått sånt.
Saltoluokta Fjällstation är för övrigt som vanligt väldigt trevligt. Personalen, gästerna, byggnaderna, miljön osv. Jag vet inte hur ofta jag brukar rekommendera folk att boka en helg eller en vecka på stationen. Göra dagsturer eller avsluta/börja långturer här. Saltoluokta är helt enkelt en pärla i vår fjällvärld som måste upplevas.
Skoterparkeringen är förtillfälligt väldigt ledig. Flippa badar och svalkar sig. Club Sinkadus. Har dom verkligen alla rättigheter eller…
Vi gör basläger för att slippa packningen.Här kommer lite fler bilder från fjällvandringen med UISS. Än en gång har jag gjort en tur i området runt Vallevare. Just det området dit jag kom 1991 när jag läste på Ekologilinjen i Jokkmokk. Det var min livs första fjällvandring i Lappland. Vi var en hel skolklass som leddes av vår fantastiske lärare Kjell Hedmark.
Under åren som har gått har jag sedan vandrat uppför Prinskullen både privat och med grupper. Det har varit dagsturer och uppemot hela veckor. Mestadels turer med två övernattningar. Jag skulle nog uppskatta det till runt 30-60 nätter där uppe på fjällheden. Trotts det så kan jag än idag inte säga att jag sett allt. Nu under den senaste turen tyckte jag åter att det var vackrare än någonsin. Så är det i princip varje år.
Studenterna är en kul grupp. Fulla av energi. En del är friluftsvana och andra inte. De kommer från hela världen och i princip alla gillar vidderna. Vidderna där människan ännu inte hunnit exploatera sönder naturen. Vidder som få människor idag får se och uppleva. Ljsuspelet upphör aldrig att fascinera. Purpurbräcka. En lägereld blir en given samlingspunkt. Snö måste upplevas. Jag brukar aldrig få lust att gå och lägga mig. De ljusa sommarnätterna, det spelande ljuset och den nattetid så friska luften. Temuggarna brukar bli några stycken.
Jokkmokk på förstasidan.Norrländska Socialdemokraten heter en av våra lokala tidningar i Norrbotten. Under gårdagen belyste de problemet med bristande underhåll av vandringsleder, broar, skoterleder och vindskydd längs Pärlälven. Det har nämligen blivit lite tokigt då ingen vill ta ansvar för den infrastruktur som är ganska viktig för människor som vill vandra, fiska eller köra skoter efter älvdalen.
Det farligaste just nu är hängbroarna över Pärlälven. Ingen besiktar dem och ingen ansvarar för underhållet. Broar som används flitigt och är viktiga för att man skall kunna färdas i områdena.
Kommunalt ansvar anser jag är infrastruktur. Just detta är infrastruktur. Samtidigt så är detta resultatet från en statlig arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man gav folk jobb med att rusta dessa leder men man glömde bort att tänka på framtiden. Vem skulle få ansvar för underhåll och en dag att plocka bort allt? Jag tvivlar på att Jokkmokks kommun är ensamma i denna sits.
Pengarna från fiskekortsförsäljningen går till Jokkmokks jakt och fiskeförening, som inte heller har det fett. Vindskydd nyttjas av skoterguideföretag, hundspannsguider och fiskeguider. Både lokala och från andra kommuner. Det dyker även upp ryggsäcksfolk bestående av fiskare från Piteå, Luleå och kanske Finland. Butiker, restauranger, guider, affärer, stugbyar, bensinstationer osv. tjänar på dessa människor. Men det handlar inte bara om Pärlälven. Det handlar om massor av olika platser runt om i vår stora kommun.
Lösningen på detta och mycket annat i dagens samhälle tror jag kommer bli allt mer att vi får gå ihop i intresseföreningar som löser problemen. Bara folk frångår tänket att man skall ha betalt för varenda sekund man bidrar med. Vi som försörjer oss på denna infrastruktur måste kanske bidra med en slant och kommunen får så lov att skaka fram en del dollar på något vis. Min farmor och farfar var aktiva föreningsmänniskor och de gjorde saker för några föreningar utan att blinka. De gjorde saker för kollektivet. För varandra. Det är väl exakt så det skall vara? Trotts allt så är det faktiskt så att kommunen är just vi som bor och lever här. Är det kommunens uppgift att förse oss med färdiga lösningar? Kan vi inte bättre eller är vi människor små handfallna trastungar? Vi får ofta fixa innan vi tar ut gäster. Här städar vi en av kojorna längs Pärlälven. Vi är långt ifrån ensamma om att städa runt eldplatser, leder, köra ut ved m.m. Men vart är de som grisar ner? Fyndena brukar vara varierande…
