Sarek och jag har en liten fnurra på tråden. Helt klart en frostig relation. Efter förra årets försök med hundspannsturer in i Sarek nationalpark (Taste of Sarek med hundspann 2017) och (Explore Sarek med hundspann 2017)där vi hela tiden möttes av hyfsade vindar så kändes det som att det inte kunde gå sämre i år. Redan andra dagen på årets tur tvingade dålig sikt oss att vända om. Som guide så känner man ju sig lite mer komfortabel om man åtminstone ser sina gäster emellanåt. Nu suddades allt ut och det fanns risk att tappa bort en eller flera deltagare.

Färden fortsatte därefter utanför nationalparksgränsen och efter ett par dagar hittade vi ett kanonfint spår in längs Rapadalen. Efter några mil snodde vi runt och körde tillbaks då spåren försvann. Vi fick hur som helst ett par kanondagar i hjärtat av Sarek.

Detta år har vi alltså fått möta Sareks vädergudar, kört längs Rapadalens nedre delar på riktigt bra spår och fått några fina nätter i tält. Norrskenet har varit på vår sida och flera soliga dagar har vi dessutom haft. Ännu en vecka med trevliga gäster och hundar som jobbar grymt bra. Rut blev dock halt andra dagen så henne lyckades vi evakuera ut till en väg där Stina mötte upp med Ämser som ersättare. Rut mår för övrigt bra och hältan är övergående.

Mina slutsatser efter denna säsong är att mindre än hälften av Sarekturerna med hundspann går som planerat. Oftast snurrar vi i kanterna och kommer inte riktigt igenom som tänkt. Allt går givetvis om man verkligen måste men då skall man veta att det kan bli en eller ett par dagar på snöskor framför hundspannen samt att man riskerar att blir fastblåst i tält en eller flera dagar. Hittills så har vi lyckats undvika att bli väderfast och vi har undvikit de värsta dagarna med lössnö upp över knäna.

Sarek nationalpark bjuder också på risker som jag inte heller gillar. Det är vissa år och i vissa områden tämligen lavinfarligt. Har man sett stora laviner så vet man att det är inget man vill uppleva på allt för nära håll. Älvarna som vi ofta färdas längs är även de förrädiska och det är lätt att ställa till det rejält för sig. I år klev jag ner mellan isen och en älvbrink. Som tur hann jag ta fast mig och sjönk inte längre än till brösthöjd. Jag blev varken blöt eller kände någon botten. Jag tror att det var ca 1 meter kvar ner till det svagt strömmande och hyfsat djupa vattnet. Älv-isarna är verkligen ingen lek.

Just nu tar jag mig en rejäl funderare på hur dessa Sarekturer skall läggas upp inför framtiden. Detta för att gästerna skall vara medveten om att vi absolut inte alltid kommer igenom parken. Väldigt ofta är vi bara i kanten och har det kalasfint på ett säkert sätt. Frågan är hur man säljer, Kom och kanske kör hundspann i Sarek?