Ledpreparering
Våra rutiner på sjöisar är att aldrig fara ensam om vi har minsta tveksamhet. Vi använder alltid isdubbar och vi har båda kastlinor lättillgängligt. På så sätt kan vi komma upp eller få upp varandra om vi skulle råka gå igenom isen. Ett annat viktigt redskap är ispiken. Den är som vårt känselspröt. Man hugger och känner sig för. Med åren så lär man sig känna hur isen är. Övning ger färdighet.
Nu har vi iallafall trampat så att vi kan börja köra släde med småspann. Vi bör även kunna köra stora spann med fyrhjuling på sjöarna men det är ännu ganska blött bitvis. Vinterlivet har helt enkelt börjat i Lappland. Kvar finns dock en undran om vart sommaren och hösten tog vägen.
2 svar på ”Ledpreparering”
Trevlig läsning som alltid! Är det vanligt att ni går igenom isen? Låter ju som om ni har rutin på vad man ska göra om olyckan är framme. Men det låter ju livsfarligt att göra det med viss regelbundenhet! Tror absolut att ni vet vad ni sysslar med, så bara en nyfiken fråga, inte en ”vad håller ni på med?”.
Hej Annelie.
Det är en mycket relevant fråga. Det har än så länge nästan aldrig hänt att vi gått igenom isen riktigt allvarligt. Visst har vi kört igenom i kallkällor, isen på någon bäck har brustit och vi har fått vända för att det helt enkelt har varit allt för tunt.
Rutiner och försiktighet beror på att vi tränar för att det kan hända. Vi har medvetet under träning gått ner i vak. Inför varje start på säsongen så går vi ju igenom utrustningen. Den som går först frågar av ’egenintresse’ nästan alltid att den andre bakom vet vad som skall göras ifall man går igenom.
Jag hoppas att vi slipper använda oss av dessa kunskaper men någon gång lär det ju bli vår tur att bada.
Varje år hör man talas om de som gått igenom och tagit sig upp. Varje år är det också olyckor där utgången inte varit lika lyckosam.
Det är ju liksom på allvar så därför är vi ganska ’koncentrerade’… 😉
// Matti