Vid Sitoälvsbron stod jag och svor över min egen dumhet. Hur kan man vara så korkad att ta en så liten släde? Ännu värre blev det då jag väl studsade fram längs den till en början gropiga spåret. Jag hade valt min lilla, annars bra tävlingssläde. Men nu med massor av packning så blev det trångt och onödigt bökigt. Slädar ska vara långa och rymliga. Dessutom så studsade den, frammtungt, upp o ner i groparna istället för att flyta fram.

Plötsligt blev det en öppning i kalendern. Vi har haft en del preliminära jobb-förfrågningar som inte blivit av. Stina kände sig lite hängig så då lastade jag och drog på semester. Efter en hel vinter ute på drift så är jag långt ifrån less. Vill bara ha mer av livet där ute. Omättlig.

Åtta hundar och inga gäster. Allt blir bara så enkelt. Även om vi har grymt bra och trevliga gäster så är det så skönt att bara behöva ansvara för sig själv. Kolla åtta hundars tassar istället för 34 hundars tassar är också skillnad. Inte behöva vända sig om och se spannen bakom sig. Värdera hur varje enskild hund rör sig. Det tar bara några minuter så är lägret uppsatt. Bara några minuter så är det rivet och vi är åter på väg. Nästan så jag funderade på att slå läger några gånger extra per dag bara för att få njuta av enkelheten.

Det är fortfarande gott om snö i väster. Frågan är om det hinns med någon mer tur eller om andra saker hemma pockar på. Det finns nämligen saker som måste göras hemma också.