Första dagen bjöd på strålande väder.Förra Tisdagen lämnade vi Saltoluokta Fjällstation och styrde hundspannen söderut längs Kungsleden. Svenska Turistföreningens stugor var ännu inte öppna men eftersom att vi jobbar såpass nära varandra kunde vi få låna en nyckel. Detta gjorde att vi hade stugorna helt själva.
Med på turen var Michael som tidigare varit på tur med oss. Nu följde även hans två döttrar, Annika och Charlotta med. Det har som vanligt varit roliga och skämtsamma stämning varvat med mycket seriösa samtalsämnen. Snö och väderförhållanden har dessutom visat sig från sin fina sida. Bra spår och hundarna har gått och skött sig riktigt bra.
Området söderut från Saltoluokta bjuder på fina passager på fjället men även gamla fjällskogar. Knotiga tallar, vindpinade granar och krokiga små fjällbjörkar. Perfekt för en varierad tur där man mycket sällan stormar fast. Påväg över Laidaure söder om Aktse fjällstuga. Alla stugor i detta området har sköna värmande vedkaminer. Working Husky Cula på sin livs första fjälltur. Hon är bara ca 1,5 år och sköter sig riktigt bra redan. Nya lätta och komprimerbara hundtäcken invigdes denna tur. Jag är så tacksam för de hundar som jag får arbeta med. De är lugna och fina vilket gör att de flesta situationer går så mycket smidigare. Även gästerna har i princip alltid en störtskön attityd till situationer som uppstår under vår färd.
Den första en och halva dagen var tämligen gråmulen med snöfall.I går landade vi på Saltoluokta fjällstation fem personer och 28 hundar. Bakom oss har vi då en fin färd på dryga 220 kilometer igenom mycket fina delar av Svenska Lappland med urskogarna Pärlälvens naturreservat och Ultevis fjällskogsreservat samt utkanterna av Sareks nationalpark med höga fjäll som tornar upp sig mot skyn. Områden som ofta kallas för Europas sista vildmark.
Gästerna på denna tur kom från Danmark och Tyskland. De har alla varit av den typen som gör att mitt arbete blir så roligt. Spännande människor som inte är rädda för att hjälpa till. Hugga ved, göra eld, mata hundar, laga mat, diska, plocka hundskit, torka selar och allt annat som hör till en hundspannstur. Att vara guide på en tur som denna är både roligt och lättsamt. Skillnaden mellan en turist och en gäst är att en gäst är delaktig i produktionen av upplevelsen tillsammans med guiden. En turist blir mer liksom föst mellan olika upplevelser som denna matas med. En gäst upplever jag mer som en ’medmänniska’ på denna planet än som en kund om ni förstår vad jag menar.
Som vanligt när jag startar denna tur, Crossing Lapland, brukar jag alltid få olika rapporter från leden om diverse hinder i form av dåliga isar, otrampade leder eller som denna gång varning för mycket vatten som tryckts upp på isarna. Efter överväganden så valde vi därför att en sträcka köra ut på en av de ödsliga landsvägarna här i utkanterna av Jokkmokks kommun. Vi följde denna väg ca tre kilometer till byn Luvos där vi kunde komma in på bybornas isled västerut över Karatssjön. Senare fick vi veta att samma dag hade Jokkmokks skoterklubb ankrat med skotrarna i vatten på just den sträcka som vi undvek. Ibland skall man tydligen ha lite tur också.
I Ritakdalen tältade vi en av nätterna. Trotts sovsäckar som skall klara -40C i kombination med fleeceinletsen så frös vi oss igenom natten. Detta var verkligen ingen skön natt varken för mig eller mina gäster. Nu efteråt så förstår jag att temperaturen var ner till -30C eller kallare i kombination med att det var ganska hög luftfuktighet. Det gick, men kul var det inte! Natten före, i Årrenjarka Fjällby med golvvärme i stugan kändes verkligen overklig lyx. Natten efter låg vi i Sitojaurestugan där vi eldade, lagade mat och mådde som kungar.
Den första långtursveckan är nu till enda och jag känner med viss förskräckelse att säsongen går mot sitt slut. Nu har vi snart bara två månaders hundspannskörning kvar denna vinter. Working Husky Bobbo är en av unghundarna på 1,5år som nu gör debut på de lite längre turerna. De har tidigare gått på flerdagarsturer i skogslandet men ännu aldrig utsatts för tuffare fjällväder på riktigt. När vi styrde spannen ut över Karatssjön klarnade himlen upp. Här ser vi Jervasfjällen och utkanterna av Pärlälvens naturresrvat. Möte med kollegan Tor-Henriks hundspannsgrupp från Årrenjarka Fjällby. Kallaste natten blev i tältet förstås. Denna turen innehåller allt från djupa urskogar till högre fjällpassager.
Under den gågna helgen har jag kört ett par grupper på tvådagars hundspannstur. Det känns väldigt safe att vara inom räckvidd från kenneln. Händer det någonting så rasslar det bara till och Stina är där och kan hjälpa till eller tvärt om.Sitter här vid datorn mitt i natten och kan konstatera att jag kommer att byta jobb! Från och med nu blir det inga mer kortturer för min del för resten av denna vintersäsongen. Fokus blir nu inställt på turer som är runt en vecka långa. Jokkmokk lämnar vi bakom oss och styr spannen mot Lillselet, Årrenjarka, Kvikkjokk, Kungsleden, Saltoluokta, Sareks nationalpark, Kebnekaise, Stora Sjöfallets nationalpark, Nikkaluokta och så vidare. En massa spännande fjällområden och platser.
Nio veckor på fjället och minst 200 mil kommer jag tillsammans med en del av våra slädhundar att tillryggalägga med våra grupper. Nio veckor på färd i solsken, snöstorm, regn, bitande kyla och säkert annat jag inte kommer på. Detta är inte bara ett äventyr för mina gäster. Detta är även ett äventyr för mig!
Vår första stora utmaning kommer att bli att ta oss fram till Laxholmen i Karatssjön. Skoterklubben har inte lyckats köra upp hela leden ännu och det pratas om mycket vatten på sjöisarna. Vår andra stora utmaning blir Kungsleden där STF (Svenska Turistföreningen) plötsligt öppnar stugorna en vecka senare än vi beräknat. Campingutrustning är med och vi litar på att ’det löser sig’ efter vägen.
Serviceteamet ’Stina’ kommer att en gång per vecka förse mig med ny proviant, nya gäster, hundmat samt byta en del hundar om det behövs. Dessutom kommer hon att köra korta turer nere i Jokkmokk och i Saltoluokta med de hundar som inte är med mig. Vi har unghundar som skall skolas in och en massa annat pyssel. Förhoppningsvis kan hon följa på en eller ett par av våra veckoturer. Även Stina kommer att ha mer än fullt upp om jag inte misstar mig helt.
Nu ser jag iallafall fram emot en färd som få är förunnat att få göra. Det är verkligen ett privilegium att få leva på detta vis. Ett privilegium som vi arbetar hårt för så det känns helt klart välförtjänt.
Ni kan följa Stina på Instagram @Huskystina och mig på @Mattisblogg. På facebook hittar ni Mattisblogg, Working Husky kennel och Jokkmokkguiderna fär vi försöker uppdatera med senaste nytt. Gråmulen snödag i skogslandet. Skogslandets grilleldar med supergrillglöd saknar jag efter en tid ovan trädgränsen. Vattenhämtning från älven vid vår tältcamp. ’Husse…nu drar vi. Mot äventyret, fjället och livet på vidderna!’ Rambo en av mina klart coolaste ledarhundar under dåliga väder och snöförhållanden.
Köra hundspann som födelsedagspresent.
(…och nej, tjejen hade inte förfrusit kinderna. Det var bara lite frost.)Vardagslivet för en hundspannförare och guide är till stor del ute i bushen såhär års. Är det inte gäster som skall ut så är det spår som skall underhållas, ved som skall transporteras, dass som skall tömmas, unghundar som skall tränas och mycket annat roligt.
I går kom jag hem från ännu en fyrdagarstur som vi körde direkt från kenneln och västerut. Denna gång följde en mor och hennes 16 år gamla dotter. En födelsedagspresent som dottern hade önskat sig under flera år. Det var med andra ord en mycket hundintresserad tjej som duktigt styrde sitt eget hundspann ut i Jokkmokksskogarna.
De flesta av våra gäster har oftast ett hjärta som slår för naturen och hundarna. Under vår andra dags lunchpaus bröt plötsligt solen igenom och färgade den frostiga skogen i ett svagt rosa skimmer. Då står modern där med tårarna forsande ut för sina kinder. ’Det är så vackert. Tänk att jag får vara här. Tänk att jag får dela detta med min dotter. Jag är så lycklig!’ Därefter kramade dottern om sin mor och de stod där en lång stund och höll om varandra mitt bland alla hundarna medan solen fortsatte att lysta på dem.
Att arbeta som guide innebär att man väldigt ofta har att göra med människor som uppfyller sina drömmar. Det händer dessutom väldigt ofta att dessa människor står där med fuktade ögon. Lyckliga för att fått uppfylla någon av sina drömmar sedan lång tid tillbaks. Det är en sån skön tillfredsställelse att se hur andra människor uppskattar det som ligger mig varmt om hjärtat. Hundarna, naturen, enkelheten i livet och en mugg rykande hett kaffe. Frostig skog. Hundarna uppskattar verkligen att våra gäster har en passion för hundarna. Här är det Working Husky Zemlan som tar sig lite uppmärksamhet. Isande blå ögon. Working Husky Uschi och bakom Working Husky Asta. Ljuset, molnen, skogarna allt är en del av Nordlandet. Här vill jag leva och här kan jag dö!
Läggdags i vår tältcamp. Den lilla plåtkaminen matas så den hålls glödande het. Ute ligger tempen klart under -37C vid läggdags.Temperaturen är något som verkligen påverkar våra liv i allra högsta grad. Av just den anledningen blir det ett återkommande ämne här på bloggen. Under den senaste fyradagarsturen gick det ner strax under -37C. Livet blir lite mer omständligare men fördelen med att vara ute i skogen är att vi slipper bilar, frusna avlopp och andra moderniteter som krånglar. Hundarna bara går och går och en vedkamin är inget man behöver vara rymdingenjör för att få att fungera.
En av de klara fördelarna med denna kyla är att Jokkmokks skogar blir totala ödemarker. Vi startade direkt från kenneln och under fyra dagar har vi inte sett en enda människa. Sista dagen såg vi spår där tre av Jåkkågaskas tappra renskötare hade drivit fram en liten renhjord tvärs över vår färdväg.
Denna tur gjorde jag tillsammans med ett kul par från… Ja… Italien, frankrike, Sverige, Nya Zeland eller hur det nu var. Moderna människor som egentligen inte har någon speciell nationalitet utan är mer globala. Ett brett och blandat ursprung och bor där de har jobb och där de vill leva för tillfället. Världen är deras hem. Detta gav även denna tur mycket intressanta och givande samtal. De hade nämligen en hel del erfarenhet från biståndsarbete och hade båda varit på plats både i Nepal under katastrofen samt i Afrika under Ebolaepidemin.
Efter några dagar ute i denna kyla så blir man trött. Kroppen får gå på högvarv för att hålla värmen. Även om det inte är något större problem så tar det på energin. En trötthet kommer sakta smygande ända in i benmärgen känns det som. Efter en natt hemma så ser jag dock redan fram emot nästa långtur som startar nästa Måndag. Vi är nu mitt inne i vår högsäsong och vila på riktigt får vi göra först i maj! Men nu massa härlig hundspannskörning, trevliga möten med gäster och fina naturupplevelser varvat med äventyr och periodvis hårt arbete.
Med på turen var även vårt senaste lilla nytillskott. Gråbeintunets Homer Junior från Trond och Siv. Han åkte i en liten bur på min släde. Under raster och när vi var framme tuffsade han omkring bland de andra hundarna. Under nätterna goade han ner sig i min sovsäck. Detta är en tuff skola för en liten valp med kyla, alla vuxna hundar, nya gäster och nya platser. En skola inför det kommande livet som till stor del kommer att bestå av att färdas och vara på färd. Han har skött sig mycket bra och varit full av energi. Detta verkar inte alls ha bekommit den lilla norska krabaten på något som helst vis. Helt naturligt för en siberian huskyvalp med andra ord. Vad passar inte bättre än en grillpause. Fläsket och korven behöver först tinas vid elden innan man slutligen kan satsa på att grilla… Little Rapid Camp. Smoke on the water… Vid låga temperaturer blir det denna kondensdimma över älvarnas öppna partier. Working Husky Bettan. Vid leverans är mycket sällan valparna bortskämda. Detta är någonting man aktivt måste arbeta på. Här har utbildningen med att ligga i säng påbörjats för Homer Junior.
