Fuktig potatiskällare och luftavfuktare
Luffare, gamla tider och traditioner på besök
Häromdagen då vi tittade ut såg vi ett par med skumma hattar vandra upp på vår gård. Det visade sig vara två tyska ungdomar som var färdig utbildade snickare. Sedan gammal tradition brukade studenterna efter avslutad utbildning ge sig ut på en typ av luffar liv sk vandringsgesäll.Detta under minst två år och en dag! Detta levnadsätt omges av en mängd traditioner och livsregler. De skall resa utan pengar vilket innebär att de inte skall betala för resor, mat och boende. Detta gör att de tvingas att möta människor efter sin färdväg.
De sov över i vår lilla stuga vid sjön. Vi åt middag, frukost ihop under två dagar och de vilade ut. Vi fick lite hjälp i hundgården. Långa samtal och mycke kaffe långt in på nätterna. Det är alltid spännande med människor som gör aktiva val i livet som dessa. Vi har ventilerat allt från politik, sociala förhållanden i världen, leva på små medel, traditioner, livsstil och mycket mer.
Nu har de vandrat upp mot Jokkmokk. De hade gärna fått stanna ett tag till då det inte råder brist på olika projekt här. Men vi hade inga möjligheter att erbjuda annat än kost och logi. Nu skulle de till Samernas utbildningscenter, Ajtté och därefter antagligen söderut. Vinterns antågande stressade dem lite tror jag. Hur som helst så var det ett trevligt möte och givetvis är de välkomna tillbaks!
En slutsats utifrån detta är att folk snackar så mycket om att man inte skall fördöma folk som kommer från andra länder, andra kulturer, andra livsstilar osv. Men hur många vågar egentligen glänta på dörren till sitt liv och möta en kringströvande luffare? Hur många gör något för en annan människa utan att kräva något tillbaks? Hur blev du själv bemöt då du var ung och ute på dina äventyr? Hur värderar man det man får av en annan människa som man möter? Om man får en tanke, en kunskap vad är den värd?
Fördelarna med barn
På vägen hem cyklade jag runt och tog lite bilder av Jokkmokk by night.
Man vänjer sig aldrig
I såna här situationer är det egentligen inget beslut som skall fattas. Det är så självklart att en hund i vissa lägen inte skall behöva genomlida en operation. Så fick det bli. Det känns och det ska också kännas att förlora en hund. Själv så tycker jag att det är riktigt skönt att känna att man kan sakna. Känns det inte så har man inte haft rätt kontakt med den hunden. Men ont kan det verkligen göra.
Det är också skönt med långa norrlandsvägar. Medans kilometrarna rullar undan och musiken strilar ur högtalarna så hinner tankar rumla runt i huvudet. Helst ska man vara helt ensam och ostörd i bilen. Man smuttar på en mugg statoilkaffe och ser sig omkring. Saker får perspektiv.
Vi hade verkligen glatt oss åt hennes valpar. Vi hade glatt oss åt valpar mellan henne och gamle Attanik. Vi hade glatt oss åt att få ännu en vinter med Hilda i spannet, i soffan och vid vår sida. Tur att vi har massor av andra underbara hundar!
Blicka västerut
