Ena stunden står vi med solsken i blick och insuper lugnet av fjället. Nästa stund inser jag att det är inte i Disney World jag arbetar. Detta är Svenska fjällen och det är en plats där det verkligen kan gå fel. Riktigt fel.

Efter första natten konstaterade en av mina gäster lugnt att hjärtrytmen under den gångna natten vandrat upp och ned på ett olustigt sätt. Det vill inte ge sig utan bara fortsätter. Med satellittelefonen kommer vi snart i kontakt med SOS alarmcentral. Läget beskrivs och gästen som dels är läkare själv och har kört ett flertal turer tidigare med oss pratar själv med SOS. Pumpen är en tämligen seriös funktion på människokroppen och detta är fel ställe för en krånglande pump konstateras det. Helikopter skickas och en skoterpatrull går samtidigt ut enligt rutin då det bedöms som ett tämligen seriöst läge. Skotrarna går alltid ut då det är ganska ofta som helikoptern vänder pga väder eller omprioriteringar.

Allt gick bra som jag ser det pga några punkter. Gästen känner sig själv och är mycket lugn och saklig. Vi har bra kommunikationsutrustning och vi då ber om råd och hjälp gör vi det på ett lugnt sätt. Sedan så är fjällräddare och helikopterpersonal mycket duktiga på sina uppgifter förstås. Som jag skrev tidigare så gick allt bra och gästen kunde senare lämna Gällivare med tåg utan problem. Enligt rapport hittades inget fel men man är inte färdig med utredningarna/undersökningen. Jag är supertacksam för att fjällräddningen finns och fungerar på detta sätt. Jag är också tacksam för att min gäst var öppen och vaken då detta inte är en plats där man skall ha ett hjärta som krånglar. Det är alltid surt att avbryta en tur som man kanske sett fram emot länge.

Vår färd fortsätter men med ändrad färdplan. Detta leder till att vi näst sista dagen hamnar i nästa seriösa läge. Vi måste komma igenom en dalgång. Här finns en älv som inte är känd för bra is. Vi letar oss upp på fjällsidan. Snart står vi i white- out på kanten av en hängdriva. Fem till tio meter fritt fall ned om jag hade kört vidare. Sakta letar vi oss åter ned mot dalgången. Här är det ospårad lössnö. Med snöskor trampar vi oss fram i en fart av periodvis 700 meter per timme. När vi har spår hämtar vi spannen och kör ryckvis fram. Vi är trötta och rejält slitna efter 10 timmars hårt arbete när vi slutligen når stugan i tilltagande skymning. Ulla som i år var med på hundspannstur för nionde gången med mig menade att detta var den i särklass slitsammaste etappen vi gjort. Jag tror henne…

Ett uttryck som jag ofta tänker på är ’Stress takes you no were in the busch’. I situationer som dessa vet man inte om man kommer fram eller inte. Nödbivack innebär att man nästa dag i regel är i sämre skick. Samtidigt gäller det att metodiskt jobba sig framåt men att slå stopp medan man ännu har energi för att slå läger.

Förutom dessa seriösa lägen hade vi ett antal riktigt bra dagar. Ingen vind, knallblå himmel och fantastiska körförhållanden. Vi har åter träffat fantastiskt trevliga stugvärdar, skoteråkare och skidåkare efter lederna. Detta har varit ännu en riktigt bra vecka som kanske varit lite på gränsen till att vara allt för mycket äventyr.