Pappa, du fattas…
Dagen jag innerst inne har vetat ska komma slog plötsligt till helt skoningslöst och flera år förtidigt. Pappa lever inte längre. Oåterkalleligt borta. Aldrig mer kunna prata. Aldrig mer kunna träffas. Knall fall död på sin dagliga löparrunda med hunden. 69 år och mitt i steget i sitt liv. Ett liv som verkligen aldrig stannat av utan har bestått av att förverkliga drömmar och mål.
Runt Christer har det alltid funnits saker på gång. Det har varit honungsbin, smedjan, akvarellmålning, hundspann, Vasalopp, brödbak, bilreparationer, tomatodling, föreningar, konstruktion av dammluckor, renovering av hus, fisketurer, hälsa på folk, dans, sångkör, pilbågsskytte, surdegsbröd, argumentation för medmänsklighet och miljömedvetenhet, uppfinningar av olika de slag, häst, löpning, hunden och mycket, mycket mer. Alltid tusentals projekt på gång. Mitt i allt detta fanns lugnet med gitarren, en bok (oftast faktabok inför något man måste lära sig) och massor av kaffe.
Med mig i mitt liv har jag fått så mycket fint av min far. Han visade verkligen med handling att alla människor har lika värde. Han vurmade dessutom extra för människor som levde med mindre resurser eller av olika anledning har det kärvare i livet. Har någon motorstopp efter vägen så stannar man helt enkelt. Få saker är viktigare än att hjälpa en medmänniska.
Självförtroendet att man kan lösa allt hade han också. Vill man göra någonting så gör man det. Det kanske inte alltid blir rätt från början men det är bara att göra ett nytt försök. Tillslut så fixar man det. Här snackar vi envisheten själv i kombination med en hjärna på högvarv.
Nu är han borta. Ogreppbart overkligt. Det gör verkligen ont och ska också göra så. En sorg som detta måste bearbetas och det kommer att kännas. Det får ta tid och tårar kommer att rinna så är det bara. Att kunna och våga känna smärtan över saknaden är väldigt fint samtidigt som det emellanåt känns som att hjärtat slits ut ur kroppen.
Mitt i allt detta så känner jag en enorm glädje över att jag har min otroliga mor kvar. Mina bror och syster är också helt fantastiska människor. Min pappas särbo är även hon en varm och go kvinna. Man förstår hur mycket som kan tjorva när det gäller arv, hur begravning skall gå till och mycket mer. I vårt fall är sorgen och omtanke om varandra helt i fokus. Det visar sig också att övrig släkt, vänner, grannar till pappa mfl även de är mycket stöttande och fina. Även här i Jokkmokk har jag fått många fina samtal och meddelanden. Det finns verkligen så mycket godhet och fint i vår värld!
Med en klump i halsen, en tår i ögat och en brännande saknad i bröstet så känner jag en sån värme från så många medmänniskor. Ändå så känns det så enormt tomt och kommer nog att göra en längre tid framåt.
3 svar på ”Pappa, du fattas…”
Du skriver så vackert om din far och min kusin. Det var precis så han var. Han och min dotter diskuterade odling som hon visat intresse för. I höstas fick hon ett trasigt växthus och då sa hon detta blir bra Christer guidar mig nog. Tomheten kommer bli jobbig men att sitta vid en brasa och prata med han tycker jag du ska göra i fortsättningen också. Han finns runt er i alla fall. I allt ni gör säger tycker. Varma kramar Mona
Så fint Matti.
Har ju lärt känna honom på nytt. Is FB och förstår han varit en klippa för er.
Jag känner vare sig dig eller din far, men hänger in här på bloggen ibland. Så tråkigt att läsa det här inlägget och jag beklagar verkligen. Men fiskebilden med hunden, vilket fantastiskt minne det där måste vara. Så rofyllt och vackert mitt i alltihop.