Drömmen om det perfekta hundspannet och vita vidder.Idag har det gått en trend i att man skall ha många slädhundar, stora spann och stora kennlar. Stort spann har helt enkelt blivit någon typ av status. Vad man inte tänker på är att många hundar skall matas, tränas, skötas och dessutom så skall hundgårdarna mockas dagligen. Arbetet ökar liksom kostnaderna med antalet hundar. Man blir inte mer hundspannsförare för att man kör ett 14-spann än man är om man kör ett en-spann i nordisk stil!
Fördelarna med stora kennlar finns dock. En av dem är att man får ett bra avelsmaterial. Man kan behålla stora delar av sina valpkullar och man får ett brett utbud av hundar som man kan bygga sitt avel på. Arbetar med sina hundar och kör turister eller använder dem för transporter så finns det fördelar med tillgången till fler hundar. Man kan då utföra mer arbete/större grupper/fler transportspann osv men det förutsätter ju dels att man har dessa kunder men även att man kan hantera hundarna så att de blir funktionella arbetshundar. Ett mindre vältränat spann kan många gånger vara effektivare och trevligare än ett stort spann som man inte arbetat med. Det är många turistförare som gått en mörk ekonomi tillmötes då intäkterna helt enkelt inte ökat proportionellt mot antalet hundar som man skaffat sig.
Nackdelarna med stora kennlar är lättare att hitta. Det kostar tid och pengar att hålla många hundar. Alla hundar skall tränas och skötas och i min värld är det inte god djurhållning att ha hundar som bara står utan att aktiveras. Det är inte heller god djurhållning om man tvingas köpa billig hundmat bara för att man inte har råd med kvalité.
Många hundar kräver en helt annan struktur i träning och aktivering. Man får inte ut alla hundarna på en träningstur utan spannet måste delas. Dels delas för att olika hundar kanske har olika kapacitet men även för att det helt enkelt blir allt för stora spann att hantera på en gång.
När du planerar din kennel skall du tänka igenom hur just du skall aktivera dem. Vad skall du använda hundarna till. Vad är det minsta antalet du verkligen behöver och sikta inte mot vad som är max vad man klarar av. Hur många kan du köra då det är dåliga snöförhållanden. Hur många kan du utfodra om hundmaten stiger med 20%. Mitt absolut bästa tips är att försöka hålla kenneln på minsta antal hundar som man har behov av helt enkelt. Om det sedan är en-spann eller 14-spann måste just dina behov avgöra. Fler hundar betyder fler timmars arbete per dygn. När man har fler hundar blir det ännu viktigare att man inte glömmer individerna i flocken. Halva året ungefär är sommar och hundarna skall tränas och skötas då också ifall ni missade den lilla detaljen…
Oinakkas snöankare.Oinakkas snöankare kan man nog anse att vi har hårdtestat. Detta ankare är det ankare som vi i princip uteslutande använder numera. Såväl på guidslädar, tävlingsslädar, gästslädar osv. Ankaret är ganska rått gjort. Inte blankpolerat, inga krusiduller, ingen förskönande design eller annat lull-lull. Det är helt enkelt ett bruksankare för den som vill kunna ankra sitt hundspann. Nackdelen är att vissa kanter kan vara ojämna och skarpa/råa så man bör använda någon typ av ankarhållare/skydd för att det inte skall nöta onödigt på släden eller kapellet.
Ankaret är skarpt och håller skärpan länge. Detta i kombination med tändernas vinkling och resten av konstruktionen gör att detta är ett av få ankare som man faktiskt kan få att greppa på blankis. Man kan inte lita till hundra på att det sitter men det är helt klart marknadens bästa ankare som jag har kommit över för just hårda underlag och isar med lite eller ingen snö.
Vid mjuk sockersnö kommer ankarets svaghet fram. Framför allt under förvintrarna då snön kan vara meterdjup och helt sakna fasthet. Vid dessa tillfällen är detta ankare inte riktigt bra. Anledningen är att om hundarna rycker och ankaret släpper så kan ankaret lägga sig på sidan. Andra ankare som istind har en förmåga att fortsätta att gräva ner sig med taggarna nedåt. Detta händer även ofta med Oinakka ankaret också men är det någon gång det kan släppa så är det antagligen just i ett sådant tillfälle.
Ankaret är grymt slitstarkt. Under de senaste 15 åren har vi inte lyckats göra sönder ett enda av dessa ankare. Ankarets spetsar håller skärpan grymt bra även om man slår ner dem i barmark under höstarna och vårarna.
Snöankarets lite smalare konstruktion gör att det även fungerar bra att lägga runt ledkryss och smalare träd. Man lägger det helt sonika på marken med tänderna runt stammen och den kommer att vilja stanna där. Detta är mycket svårare med breda ankare så som Istind.
Oinakkas snöankare har en liten nackdel till. Ibland kan de nypa fast väldigt hårt i håra spår. De kan då bli något svåra att få lös. Detta kan man delvis lösa med en längre rem i ankaret så att man kan stå stadigt på bromsen medan man rycker loss ankaret. Man behöver också ofta sparka till ankaret innan man får lös det men hellre det än att det lossnar. Men det är nog fortfarande marknadens bästa snöankare som borde vara en självklarhet för alla hundspannsförare. Snöankarets vinklar på spetsarna i förhållande till resten av ankaret gör att det nyper fast väldigt fint på hårda underlag. Lugna hundar och ett bra snöankare ger färder där man hinner vara ute i naturen.
Skonk F-1 Racing med sittdel och tillhengare.Under den senaste vintern bytte jag arbetssläde för långturerna. Från en stor traditionell lastsläde med 230cm lastplan till en toppmodern Skonk F-1 Racing med sittdel och tillhengare. För mig var det ett stort kliv att gå från traditionella slädar till en släde med sittlåda. Dels anser jag att man inte sitter och kör släde men jag befarade även att sittdelen skulle komma att bli i vägen. En annan farhåga jag hade var om denna släde inte skulle vara tillräckligt robust byggd för att klara körning med tung last i obanad fjällterräng. Vecka efter vecka.
Skonk F-1 Racing är egentligen en tävlingssläde för långdistanstävling. Släden är extremt styrbar och följsam. Aluminiumskidorna och den rörliga konstruktionen ger en släde som beter sig mycket fint även i knölig terräng och på smala krokiga spår. Detta är helt klart en släde som man kör och inte bara står som passagerare på och följer med. För min del med flera veckotur efter veckotur under hela vårvintern så upplevde jag att den sparade mig från mycket slitande i släden. Trotts last och terräng kunde jag oftast styra ekipaget ditt jag ville. Här skall man tillägga att min släde var utrustad med extra breda belag på 58mm vilket ger den ett bra flyt under dåliga snöförhållanden.
Vi har dels en F-1 Racing med 160cm lastplan (utan sittdel) samt den senaste med 190cm lastplan (med stor sittdel). Den kortare blir något smidigare förstås. Skall man däremot lasta mycket kommer den långa att bli smidigare att svänga då lasten går att fördela ut mer. Personligen är jag konstant förespråkare av stora slädar. Det är ytterst sällan man blir irriterad för att man har allt för mycket plats. Det skall ju trots allt alltid av säkerhetsskäl finnas plats för en eller ett par hundar i släden oavsett om man kör tävling eller tur.
Sittdelens nackdelar är lätt sammanfattade. Den är helt enkelt ivägen vid mycket brant uppförskörning på smala spår. Men det är endast då det blir så pass brant att man måste springa och skjuta på och samtidigt byta sida av släden utan att kliva på medarna under bytet. Sittlådans fördelar är dock desto fler. Den ger en trygghet när man skall byta vantar, fotografera, titta bakåt eller då man skall sippa kaffe ur thermomuggen. Man sätter sig helt enkelt ned som hastigast och riskerar inte att trilla av. Min rekommendation är att inte köpa den lilla sittlådan. Då hamnar din vikt allt för långt bak på skidorna vilka kommer att tryckas ned i bakkanten vilket ger oönskad broms på släden.
Tillhengaren är en fantastisk ide. Här kan man lasta allt skrymmande och lätt. För min del packade jag tält, sovsäck, liggunderlag, hundjackor, snöskor m.m. i denna släpsläde på 150cm. Släden tillsammans med sittlådan och tillhengaren gav en mycket bra fördelning och överblick över packningen för veckolånga turer i Lapplands utmarker. Total lastyta blir i runda slängar 400cm (190cm + 60cm + 150cm). Släpsläden fanns där bakom oftast utan att man ens märkte den. Endast vid ett par tillfällen blåste den omkull eller slog runt under skråkörning. Dock har den en stor nackdel liksom alla andra släpslädar som jag har sett på marknaden. Vid körning på skoterleder som är gropiga och sönderkörda vill den rycka och slå. Detta ger stora påfrestningar på infästningar mellan släp och släde. För min del så fick jag byta ett par bultar på sittdelen. Enligt Snorre som bygger Skonkslädarna skall detta vara förstärkt numera på sittdelen och tillsammans tittar vi nu på en lösning för att få en längre tillhengare med ett annat drag som går lite mjukare men det är en kamp mellan vikt och funktion.
Skall du då köpa en Skonksläde? Detta är helt klart en prisfråga. Att denna släde är något extra är det ingen tvekan om, men det är mycket pengar. Jag tror dock att andrahandsvärdet på en Skonksläde är högre så man får tillbaks en del då man vill sälja den. Kostnaden är ju trots allt värdeminskningen under den tid man själv äger och kör släden. För egen del så kör jag hellre en billig bil och kör en bra släde än tvärt om. Skonk F-1 Racing med sittdelen är en släde som ger körglädje. Den tål fjällivet och underlättade min tillvaro som kör släde hela vintrarna. Den är dessutom det självklara valet för många toppförare inom långdistanskörning med hundspann. I min värld finns det två slädtillverkare numera. Det är Oinakkas klassiska träslädar och det är Skonks hi-tech! Sittdelen är en praktisk låda där jag har förvarat stake-out, yxa, snacks osv. Kapellet på Skonken är säkert mot drevsnö. Däremot blev jag tvungen att tejpa igen ventilationsluckorna på trailern. 2000 kilometer i varierande terräng med 150-200kg last. Släden är uppbyggd av många detaljer. Man bör regelbundet kontrollera att bultarna inte släpper. Mitt hem och mitt liv under några månader. Gästerna kör Oinakka tobogger medan jag har kört Skonken.
Working Husky Bobbo, en riktig sköning.Vi är nu inne i fas två i hundträningen. Nu sitter stora delar av rutinerna och träningen löper mycket smidigt. Givetvis är det baksteg och motgångar men sånt tillhör ju liksom livet. Att rutiner och disciplinen börjar sätta sig gör att vi allt mer kan koncentrera oss på den fysiska träningen. Nu samlas det tid ute. Tid i selarna. Tid i skogen. Tid tillsammans.
Temperaturen kryper ner och underlaget blir fruset och tufft för hundtassarna. Kör man för sakta nöter de tassar och kör man för fort så nöter även det tassarna. Därför söker vi hela tiden efter någon typ av idealfart som säkert inte ens existerar. Det är bara att konstatera att fruset underlag utan snö är grymt hårt mot hundarnas tassar. Man får kolla, smörja och socka vid behov helt enkelt. Hundarna provoceras allt mer i att stå stilla lugnt och fint. Åttan och Rambo. Det är riktigt tråkigt att se hur kalhyggena breder ut sig och skog förvandlas till tallåkrar. Working Husky Crille. I honom ser jag många av mina tidigare hundar så som Snowmasters Rocky, Working Husky Oskar mfl.
Kunskap, inspiration och möten med trevliga och intressanta människor.Hakadals slädhundsklubb arrangerar årligen ett seminarium en timme nord från Oslo. Under den gångna helgen var Stina och jag inbjudna som föreläsare för att berätta om hur vi lever med hundarna och om livet i Jokkmokk. Att föreläsa för andra hundspannsförare som också är duktiga på ämnet gör saken alltid lite extra stressande.
Under seminariet fick vi även höra på Tom Frode som berättade hur han rest över till Nordamerika med sina hundar för att köra Yukon Quest. Brent Sass berättade om livet i Alaska som hundspannsförare och om sin karriär till att bli en av toppförarna där borta. Sedan fick vi mycket detaljerad information om kennelhosta och vaccinering mot detta av den italienske veterinären Sergio. Espen Tønnesen berättade om sina undersökningar på toppidrottsmän med temat ’Varför blir de bäste bäst’. Jag förstår verkligen inte varför det är såpass få svenska hundförare som besöker detta seminarium. Det ligger ju riktigt nära alla i södra och mellersta Sverige.
Under vägen ner lämnade vi Sharp till Camilla Buvall-Juhlander samt två valpar till familjen Hansen i Norge. Det är alltid vemodigt att skiljas från hundar. Iallafall jag känner mig som en svikare på något vis. På vägen hemåt så plockade vi upp två ettåriga hundar (Dafu och Dafina) uppfödda av oss, då familjen som haft dem tyvärr skall avveckla.
Dafu och Dafina var allt annat än imponerade över att ryckas från sitt hem där de trivdes och hade bra kontakt med sina tidigare ägare. Mot oss uppträdde de skyggt och tycktes inte alls komma ihåg oss. Nu är det bara att börja jobba och vinna förtroende hos dem.
Efter 2600km i bil har vi nu landat hemma på Polcirkeln igen. Det är verkligen skönt att komma hem till torpet. Däremot så har det varit en mycket givande helg med massor av möten med folk. Både nya och gamla bekanta. Det måste bli någon fler resa dit ner i framtiden! Frida, en av valparna som nu har flyttat till Norge. Sharp ockuperade både mammas soffa och hjärta. Ett snabbesök i Skonk Sledworks verkstad med rundguidning av självaste slädprodusentent i egen hög person! Stina jobbar med att vinna Dafinas förtroende.
