Till vänster mellanmodellen och till höger den nyare mindre modellen av BEWEs ankare. BEWE är kanske mest känd för de hundslädar som de bygger. I sitt sortiment har de även mindre snöankare. Under de senaste åren har jag haft ett av deras mellanstora ankare med i min släde. Dels har det varit som reservankare men även som frontankare. Det används då vi stannar spannen för längre pauser så att hundarna kan kopplas loss från nacklinorna.
Snöankaret är hyfsat skarpt och håller skärpan bra. Nu har jag absolut inte hårdanvänt detta lika mycket som Oinakkas snöakare (som jag skrev om tidigare). Ankaret är gediget byggt och håller garanterat under väldigt många år. För många kommer det faktiskt att hålla betydligt längre än man själv kommer att vara kapabel till att köra hundspann. Ankaret är byggt av rostfritt stål vilket gör att det ser bra ut även då det förvarats blött i släden.
BEWE ankaret är mycket välgjort och i princip alla vassa kanter är tillslipade. Med andra ord har det en mycket finare finish än Oinakkas mer råa ankare. Det gör att man kan kasta ner det i släden utan att riskera att ömtåliga delar av packningen slits sönder. Man behöver bara hålla koll på de två spetsarna.
Söker du ett extra ankare till din släde så är just detta BEWE ankare någonting jag varmt rekommenderar. Det är tillräckligt bra för att användas i fronten, smidigt att packa undan och duger mycket bra som reservankare. Söker du däremot ett ankare för körning så är Oinakkas snöankare fortfarande mitt självklara val. Främst för att det faktiskt är lättare att få att sitta bra. Det är lättare att få ner lite djupare i snön och det ligger bättre runt träd och stolpar än BEWEs som inte heller är ett dåligt ankare. Konstruktionen är bra för hårdare snö och funkar inte lika bra i lös sockersnö. Det lilla ankaret tillfixat med ankarlina och lyftögla. Den extra karbinen sitter alltid i detta så att det blir lätt att använda i fronten eller där man behöver det.
Annie och Johnny följde uppmärksamt oss för att försöka förstå om de verkligen skulle in till fåren eller inte. Steg ett i vallningen är att ’tända’ hundarna så att de får ett sug och intresse för fåren.Under helgen gjorde vi en kortare tur ner till Bosse och Bibbi i Piteå. Det var valp- och fårvallningsträff med våra två unga borde collies Johnny och Annie. Vallningen är någonting som jag gärna skulle pysslat mycket mer med. Arbetande hundar som jobbar tillsammans med och löser uppgifter. Kan det bli bättre? Det finns väldigt många likheter med slädhundskörning.
Flippa följde givetvis också med och hon imponerade helt klart på mig. Det är nog fem år sedan hon hade kontakt med får. Nu gick hon in i fållan med fåren och stencoolt gjorde hon det hon skulle. Lungt. Fint och med pondus. Annie och Johnny har vi en lång spännande resa kvar med innan de gör ett bra jobb med fåren. Anlagen finns där och det krävs helt enkelt timmar tillsammans med får i olika situationer för att de skall utvecklas.
Under eftermiddagen svängde vi förbi Elisabeth och Dennis för att kolla in de två siberian valparna som vi bokat hfrån deras vaalpkull. Cammi, från vår c-kull är modern och pappan är Kasper som gått Iditarood med Yvonne och Kenneth Dåbakk. Blodslinjer från två kennlar där hundarna verkligen är riktigt använda och testade. Det blir helt klart intressant att följa dessa små krabater från valp till vuxen slädhund för att se om det är en bra kombination. Flippa vibrerar av lust att få jobba med fåren. Här är en hund som helt klart har intresse! En korg med valpar… Cammi ger väldigt mycket mjölk så valparna är tämligen feta och runda.
Drömmen om det perfekta hundspannet och vita vidder.Idag har det gått en trend i att man skall ha många slädhundar, stora spann och stora kennlar. Stort spann har helt enkelt blivit någon typ av status. Vad man inte tänker på är att många hundar skall matas, tränas, skötas och dessutom så skall hundgårdarna mockas dagligen. Arbetet ökar liksom kostnaderna med antalet hundar. Man blir inte mer hundspannsförare för att man kör ett 14-spann än man är om man kör ett en-spann i nordisk stil!
Fördelarna med stora kennlar finns dock. En av dem är att man får ett bra avelsmaterial. Man kan behålla stora delar av sina valpkullar och man får ett brett utbud av hundar som man kan bygga sitt avel på. Arbetar med sina hundar och kör turister eller använder dem för transporter så finns det fördelar med tillgången till fler hundar. Man kan då utföra mer arbete/större grupper/fler transportspann osv men det förutsätter ju dels att man har dessa kunder men även att man kan hantera hundarna så att de blir funktionella arbetshundar. Ett mindre vältränat spann kan många gånger vara effektivare och trevligare än ett stort spann som man inte arbetat med. Det är många turistförare som gått en mörk ekonomi tillmötes då intäkterna helt enkelt inte ökat proportionellt mot antalet hundar som man skaffat sig.
Nackdelarna med stora kennlar är lättare att hitta. Det kostar tid och pengar att hålla många hundar. Alla hundar skall tränas och skötas och i min värld är det inte god djurhållning att ha hundar som bara står utan att aktiveras. Det är inte heller god djurhållning om man tvingas köpa billig hundmat bara för att man inte har råd med kvalité.
Många hundar kräver en helt annan struktur i träning och aktivering. Man får inte ut alla hundarna på en träningstur utan spannet måste delas. Dels delas för att olika hundar kanske har olika kapacitet men även för att det helt enkelt blir allt för stora spann att hantera på en gång.
När du planerar din kennel skall du tänka igenom hur just du skall aktivera dem. Vad skall du använda hundarna till. Vad är det minsta antalet du verkligen behöver och sikta inte mot vad som är max vad man klarar av. Hur många kan du köra då det är dåliga snöförhållanden. Hur många kan du utfodra om hundmaten stiger med 20%. Mitt absolut bästa tips är att försöka hålla kenneln på minsta antal hundar som man har behov av helt enkelt. Om det sedan är en-spann eller 14-spann måste just dina behov avgöra. Fler hundar betyder fler timmars arbete per dygn. När man har fler hundar blir det ännu viktigare att man inte glömmer individerna i flocken. Halva året ungefär är sommar och hundarna skall tränas och skötas då också ifall ni missade den lilla detaljen…
Oinakkas snöankare.Oinakkas snöankare kan man nog anse att vi har hårdtestat. Detta ankare är det ankare som vi i princip uteslutande använder numera. Såväl på guidslädar, tävlingsslädar, gästslädar osv. Ankaret är ganska rått gjort. Inte blankpolerat, inga krusiduller, ingen förskönande design eller annat lull-lull. Det är helt enkelt ett bruksankare för den som vill kunna ankra sitt hundspann. Nackdelen är att vissa kanter kan vara ojämna och skarpa/råa så man bör använda någon typ av ankarhållare/skydd för att det inte skall nöta onödigt på släden eller kapellet.
Ankaret är skarpt och håller skärpan länge. Detta i kombination med tändernas vinkling och resten av konstruktionen gör att detta är ett av få ankare som man faktiskt kan få att greppa på blankis. Man kan inte lita till hundra på att det sitter men det är helt klart marknadens bästa ankare som jag har kommit över för just hårda underlag och isar med lite eller ingen snö.
Vid mjuk sockersnö kommer ankarets svaghet fram. Framför allt under förvintrarna då snön kan vara meterdjup och helt sakna fasthet. Vid dessa tillfällen är detta ankare inte riktigt bra. Anledningen är att om hundarna rycker och ankaret släpper så kan ankaret lägga sig på sidan. Andra ankare som istind har en förmåga att fortsätta att gräva ner sig med taggarna nedåt. Detta händer även ofta med Oinakka ankaret också men är det någon gång det kan släppa så är det antagligen just i ett sådant tillfälle.
Ankaret är grymt slitstarkt. Under de senaste 15 åren har vi inte lyckats göra sönder ett enda av dessa ankare. Ankarets spetsar håller skärpan grymt bra även om man slår ner dem i barmark under höstarna och vårarna.
Snöankarets lite smalare konstruktion gör att det även fungerar bra att lägga runt ledkryss och smalare träd. Man lägger det helt sonika på marken med tänderna runt stammen och den kommer att vilja stanna där. Detta är mycket svårare med breda ankare så som Istind.
Oinakkas snöankare har en liten nackdel till. Ibland kan de nypa fast väldigt hårt i håra spår. De kan då bli något svåra att få lös. Detta kan man delvis lösa med en längre rem i ankaret så att man kan stå stadigt på bromsen medan man rycker loss ankaret. Man behöver också ofta sparka till ankaret innan man får lös det men hellre det än att det lossnar. Men det är nog fortfarande marknadens bästa snöankare som borde vara en självklarhet för alla hundspannsförare. Snöankarets vinklar på spetsarna i förhållande till resten av ankaret gör att det nyper fast väldigt fint på hårda underlag. Lugna hundar och ett bra snöankare ger färder där man hinner vara ute i naturen.
Skonk F-1 Racing med sittdel och tillhengare.Under den senaste vintern bytte jag arbetssläde för långturerna. Från en stor traditionell lastsläde med 230cm lastplan till en toppmodern Skonk F-1 Racing med sittdel och tillhengare. För mig var det ett stort kliv att gå från traditionella slädar till en släde med sittlåda. Dels anser jag att man inte sitter och kör släde men jag befarade även att sittdelen skulle komma att bli i vägen. En annan farhåga jag hade var om denna släde inte skulle vara tillräckligt robust byggd för att klara körning med tung last i obanad fjällterräng. Vecka efter vecka.
Skonk F-1 Racing är egentligen en tävlingssläde för långdistanstävling. Släden är extremt styrbar och följsam. Aluminiumskidorna och den rörliga konstruktionen ger en släde som beter sig mycket fint även i knölig terräng och på smala krokiga spår. Detta är helt klart en släde som man kör och inte bara står som passagerare på och följer med. För min del med flera veckotur efter veckotur under hela vårvintern så upplevde jag att den sparade mig från mycket slitande i släden. Trotts last och terräng kunde jag oftast styra ekipaget ditt jag ville. Här skall man tillägga att min släde var utrustad med extra breda belag på 58mm vilket ger den ett bra flyt under dåliga snöförhållanden.
Vi har dels en F-1 Racing med 160cm lastplan (utan sittdel) samt den senaste med 190cm lastplan (med stor sittdel). Den kortare blir något smidigare förstås. Skall man däremot lasta mycket kommer den långa att bli smidigare att svänga då lasten går att fördela ut mer. Personligen är jag konstant förespråkare av stora slädar. Det är ytterst sällan man blir irriterad för att man har allt för mycket plats. Det skall ju trots allt alltid av säkerhetsskäl finnas plats för en eller ett par hundar i släden oavsett om man kör tävling eller tur.
Sittdelens nackdelar är lätt sammanfattade. Den är helt enkelt ivägen vid mycket brant uppförskörning på smala spår. Men det är endast då det blir så pass brant att man måste springa och skjuta på och samtidigt byta sida av släden utan att kliva på medarna under bytet. Sittlådans fördelar är dock desto fler. Den ger en trygghet när man skall byta vantar, fotografera, titta bakåt eller då man skall sippa kaffe ur thermomuggen. Man sätter sig helt enkelt ned som hastigast och riskerar inte att trilla av. Min rekommendation är att inte köpa den lilla sittlådan. Då hamnar din vikt allt för långt bak på skidorna vilka kommer att tryckas ned i bakkanten vilket ger oönskad broms på släden.
Tillhengaren är en fantastisk ide. Här kan man lasta allt skrymmande och lätt. För min del packade jag tält, sovsäck, liggunderlag, hundjackor, snöskor m.m. i denna släpsläde på 150cm. Släden tillsammans med sittlådan och tillhengaren gav en mycket bra fördelning och överblick över packningen för veckolånga turer i Lapplands utmarker. Total lastyta blir i runda slängar 400cm (190cm + 60cm + 150cm). Släpsläden fanns där bakom oftast utan att man ens märkte den. Endast vid ett par tillfällen blåste den omkull eller slog runt under skråkörning. Dock har den en stor nackdel liksom alla andra släpslädar som jag har sett på marknaden. Vid körning på skoterleder som är gropiga och sönderkörda vill den rycka och slå. Detta ger stora påfrestningar på infästningar mellan släp och släde. För min del så fick jag byta ett par bultar på sittdelen. Enligt Snorre som bygger Skonkslädarna skall detta vara förstärkt numera på sittdelen och tillsammans tittar vi nu på en lösning för att få en längre tillhengare med ett annat drag som går lite mjukare men det är en kamp mellan vikt och funktion.
Skall du då köpa en Skonksläde? Detta är helt klart en prisfråga. Att denna släde är något extra är det ingen tvekan om, men det är mycket pengar. Jag tror dock att andrahandsvärdet på en Skonksläde är högre så man får tillbaks en del då man vill sälja den. Kostnaden är ju trots allt värdeminskningen under den tid man själv äger och kör släden. För egen del så kör jag hellre en billig bil och kör en bra släde än tvärt om. Skonk F-1 Racing med sittdelen är en släde som ger körglädje. Den tål fjällivet och underlättade min tillvaro som kör släde hela vintrarna. Den är dessutom det självklara valet för många toppförare inom långdistanskörning med hundspann. I min värld finns det två slädtillverkare numera. Det är Oinakkas klassiska träslädar och det är Skonks hi-tech! Sittdelen är en praktisk låda där jag har förvarat stake-out, yxa, snacks osv. Kapellet på Skonken är säkert mot drevsnö. Däremot blev jag tvungen att tejpa igen ventilationsluckorna på trailern. 2000 kilometer i varierande terräng med 150-200kg last. Släden är uppbyggd av många detaljer. Man bör regelbundet kontrollera att bultarna inte släpper. Mitt hem och mitt liv under några månader. Gästerna kör Oinakka tobogger medan jag har kört Skonken.
