’Ge mig hundar… Ge mig snö och ni kan behålla resten!!!’ Knut Rasmussen och Jenki tycks instämma.Nu har det helt plötsligt blivit Maj månad. På facebook kan jag se att det är mycket friluftsfolk som är ute och njuter av den nattliga skaren. Långt ner i södra Norge, Dalarna och upp till oss här i norr. Denna vårvinter har verkligen levererat fina dagar än så länge. För oss här i Lappland så med lite tur kan det fortsätta ännu en månad eller så.
Stina och jag har varit på en tripp med hundarna in mot Aktse och Sitojaure i utkanten av Sareks Nationalpark. Med på turen var Jenki som kört mycket hundspann men nästan uteslutande kortare tävlingar. Vi (Stina och jag) har roat oss med att låtit Jenki ’känna lite på’ platser som Aktsebacken (400-500m brant stigning), ospårad körning i hyfsat tät björkskog osv. Mycket svett, skratt, sova i solen, äta gott och bara ha det bra. Exakt så som en fjälltur skall vara! …eller om Jenki själv får uttrycka sig: ’I will be back!’ Tälcamp nedanför Skierfeklippan i utkanten av Sareks nationalpark. Kärlek. Mantti och Matti. Ospårad körning i snårig fjällbjörkskog. Jenki som har alla möjliga medaljer från olika hundspannstävlingar fick en inblick i vad som krävs av expeditionshundar. Stina med sitt spann nedanför Skierfe. Grym skare! Jenki helt klart välförtjänt lycklig efter att ha sprungit Aktsebacken med ett hundspann. Det är 400-500 meter brant stigning på nån kilometer.
Våra spann på väg mot bilen. Personalen på Saltoluokta fjällstation hjälpte oss att köra en del av slädarna.Då har jag landat i torpet nere i Jokkmokk. Sju veckor på färd med hundar och olika människor. Vi har kört ca 200km per vecka vilket gör en total sträcka på 1 400km eller 140 mil. Det har varit bra veckor för jag känner ännu ett stort sug att få fortsätta. Jag hade lätt kunnat tagit en ny midvinter direkt på detta!
Det har varit en tung säsong för mig. En av mina absolut tyngsta pga att jag dragits med ett par influensor. Kroppen har som inte varit riktigt pigg. Nu under slutet har jag däremot återhämtat mig väldigt bra. Åter är orken åter där.
Hemfärden från Saltoluokta är som vanligt alltid tråkig. Stina kom med bilen och segt packade jag ihop mina grejer. Stationens personal hjälpte oss att köra några spann över sjön och åter stod vi på asfalten.
Längtan tillbaks dit ut kom redan efter att par timmar hemma. Det bor utan tvekan en vagabond eller nomad i mina gener. Livet med hundarna. Livet på färd. Livet ’back to basic’. Livet lite avskiljt från den normala civilisationen. Livet där ute så som livet egentligen skall vara. Naturen, hundarna, enkelheten, äventyret, strapatserna, tröttheten på kvällen, stillheten… Nu är jag tillbaks från verkligheten. Tillbaks till Jokkmokk, det lilla samhället strax norr om Polcirkeln.
”Once infected with the sled dog mushing virus, there is no cure, there is only trail!” Barn och familjeveckan genomfördes innan vi styrde kosan hemåt. Kanske blir något av dessa barn smittade med husky-viruset.
Porten till Sarek är utan tvekan en av de mest klassiska vyerna i vår svenska fjällvärld.En av de mest kända vyerna i vår svenska fjällvärld är mig veterligen Rapadalens mynning med Tjakkeli, Nammatj och Skierfe. Porten till Sareks nationalpark även om måga egentligen färdas in och ut i parken från andra håll också. En klassisk vy där givetvis Kungsleden passerar. Sareks nationalpark som dessutom är med på the Guardians topp tiolista över de bästa nationalparkerna.
Med mig på denna tur hade jag ett Belgiskt par och en kvinna från Norge. Ett trevligt gäng som vanligt och det har skrattats en hel del, också det som vanligt. Vi har erbjudits en hel del blöt och klabbig nysnö men även en del blå himmel och lite vind. Överlag bra väder men segt att köra i klabbsnön.
Under turen har vi mött seriösa kollegor som varit ute med sina hundspanns grupper. I Sitojaure camperade vi ihop med Jörg som är en trevlig kille från Arvidsjaur. I Saltoluokta träffade vi Olav och Kristin som är kollegor från Jokkmokk vilka vi jobbar en del ihop med.
Mindre kul är det att det finns bl.a. finska företag som kör rakt igenom nationalparkerna utan kommunikation med samebyarna och utan tillstånd. Det är just dessa illegala hundspannsarrangörer som bidragit till att numera måste alla, även privata, söka tillstånd för att få köra med draghund inom Laponia. Tyvärr.
Hundarna då. Jo, det går bra över lag. Just nu har jag 7 löptikar av 24 hundar. Alltså nästan var fjärde hund är i löpen. Hanhundarna är lite småkollriga i huvudena. Tikarna fjäskar och försöker att ställa upp sig. Aptiten är inte den bästa och det blir en del ylningskoncerter. Det har gått bra men det testar verkligen mina nerver en del med dessa löp. Nu skall vi iallafall hem och para två av tikarna och hemma finns 5 löptikar till varav en är på parning. Working Husky Åhman under kraftigt snöfall. Lite vind och lite snöfall i kombination. Sitojaurestugan där både våra 24 siberian huskies och Jörgs 39 alaskan huskies camperade ihop. Stugmys, mat, kaffe, godis och trevligt sällskap.
Working Husky Viktor. En kraftfull hund som älskar fjällivet.En kortare färd på tre dagar är nu avslutad. Vi har dragit runt i områdena söder om Saltoluokta. Tältat, isfiskat, kört hundspann och haft det allmänt bra som vanligt. Det har varit mycket folk i farten och det har blivit många möten med gamla bekanta. Fjällvärlden är inte större än att man ofta springer ihop med samma folk.
Med mig på turen var Hanna och Clinton som kom från Nya Zeeland. De arbetar i Europa under några år och passar då på att resa. Sedan var Luise som kom från Tyskland. Hon gjorde ett stopp hos oss som en del av en längre resa på nordkalotten. Luise var för övrigt den ende av oss som lyckades att få fisk. Både öring och röding.
Säsongen drar sig mot sitt slut. Nu har jag varit på färd i 6 veckor och om en dryg vecka skall jag landa hemma på kenneln. Tillbaks till civilisationen med allt vad det innebär. Livet här ute är på många sätt så väldigt enkelt trotts att det ibland är ganska tufft och arbetsamt. Ett liv som jag verkligen trivs bra med. Ja, jag trivs hemma på torpet också men luffarlivet är något speciellt… Clinton fiskar och får glädja sig åt kaffet då Luise tar alla firrarna. En öring. Vi tog bara en öring och en röding för att steka. Påskbuffe i form av ett mycket trevligt knytkalas i Sitojaurestugan. Impoviserat och trevligt. Dessutom träffa flera gamla bekanta. Öppna och vida vidder.
Ladjovagge mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna. Motvind och klabbig drevsnö gav oss en del merjobb.It’s a good week to die hard har varit vårat arbetsnamn för denna vecka. Ett stående skämt som funkat i de flesta situationer. Med på turen var nämligen två killar och en tjej som sedan tidigare kände varandra väl. Lättsamma och med en helt underbar attityd.
Jag startade ut med en pågående influensa som under turen kom att utveckla sig till feber och ganska mycket trötthet. Malte hade även han en influensa som pågick. Två dagar innan avfärd hade han tydligen tom svimmat av inne på ett apotek (vilket jag inte visste vid start). Benedic hade nog smittan med sig för redan morgonen innan start kände han av halsen. Maria klarade sig från flunsan hyfsat men hon har varit trött och hade feber en kväll.
Hundarna har arbetat kanon. De är lugna och fina. Snöförhållandena har varit gode tröga men snö finns iallafall och ganska mycket. Vi har erbjudits snödrev, solsken, mulet, snöfall, hyfsat hård vind, och tom med en dag med kanonsnabba kalla spår!
Sista dagen, sista milen händer det som inte får ske. Leden vi följer är den enda skoterleden mellan Stora Sjöfallet och Saltoluokta. Helt plötsligt dyker den brant ned mellan några träd och stolpar med skarpa kurvor. Jag lyckades precis undvika krasch på mitt spann. Maria som kom bakom han inte heller stanna och slog runt med släden. På något märkligt sätt smällde hon i huvudet i släden. Det visar sig att hon fått en rejäl smäll och vi börjar befara skallskada. Jag ringer SOS och de skickar en helikopter utan minsta tvekan.
Maria bäddas ner i sovsäck och vi håller koll på henne och hundarna. Vi fikar och trots oron så är det mycket bra stämning i gruppen. På lassarettet i Gällivare undersöks hon och man limmar tydligen igen ett jack som blivit. Ingen hjärnskakning, ingen skallfraktur, inga inre blödningar. Allt förhållandevis väldigt bra!
Från Saltoluokta kommer två tjejer upp som hjälper oss att köra hem hundarna. Benedic och Malte kommer sig iväg mot Gällivare för att möta Maria och det blir en sen kväll för min del. En kväll som dessutom är min 45:e födelsedag. Ont i hela kroppen av flunsan (och kanske åldern) och rejält sliten kryper jag ned i sovsäcken och sammanfattar veckan: It’s a good week to die hard. Tältcamp i Sjaunja naturreservat. ’It’s a good week to die hard’ och är då detta ’Highway to hell’ eller ’Trail to heaven’? Sjukvårdskunskap, friluftskunskap, lugna hundar, bra grupp, hjälpsamma kollegor (i detta fall Saltoluokta) och mycket annat gör att man kan ta hand om den skadade på ett bra och säkert sätt! Här ligger Maria inbäddad i en rejäl vintersovsäck medan vi väntar på ambulanshelikoptern.
