Sista biten från Sitojaure igenom Autsvagge ner till Saltoluokta fjällstation körde vi i strålande väder.Nu rullar allt i ett rasande tempo. Köra hund, packa slädar, flytta mellan olika ställen so Jokkmokk till Salto och sedan hem en sväng innan det bär iväg till Salto igen… Köra norrut och lite västerut men även söder o öster…eller vart det nu var vi skulle?!
Just nu är jag hemma en natt mellan en tvådagars och en fyradagars. En natt i egen säng och lite knappande på en dator förutom dessa matlåder, kökslåder, väskor hit och dit som ska in från slädarna. Gås igenom och sedan ut snarast möjligt.
Turen från Jokkmokk upp till Saltoluokta gick kanonbra förutom att det blev lite varmt. Genomslag och småblöta sjöar. Men väder hör ju till det normala. Ibland kallt och ibland varmt. Det är fullkomligt normalt med onormalt väder. Denna gång ledde det till en liten omväg över ett fjäll istället för att köra 20km på en vattensjuk sjö.
Det har även blivit en tvådagarstur här nere i Jokkmokk som jag avslutade idag. Imorgon styr vi spannen ut på en fyradagarstur. Därefter blir det fjällen för hela slanten under några veckor. Jag skall verkligen passa på att njuta av skogslandets fördelar.
Bilderna i detta inlägg är från turen Crossing Lapland mellan Jokkmokk och Saltoluokta. Fikapaus i den fjällnära granskogen söder om Aktse presic i Sareks nationalparks utkant. Tatasjöarna norr om Kvikkjokk. I bakgrunden syns Tarrakaisefjällen. Working Husky Umiak är en hund som växer ju mer han är ute på långturer. Uppför får man jobba endel för att hjälpa hundarna med de lastade slädarna. Norr om Årrenjarka Fjällby. Jowiks Flippa gjorde minst 200km denna vecka. Fast egentligen kanske det dubbla. Bakom, framför, på sidan osv som den snurriga lilla borde collie hon är. Vattenhämtning. Denna gång i en liten öppen älv.
Sitter nu i en liten timmerkoja invid en öppen älv. Ute lyser fullmånen och hundarna sover lungt o stilla efter dagens arbete i det varma vädret. Här inne har jag kokat en panna hederligt kokkaffe som jag avnjuter medan mina gäster rustar för natten. Imorgon en ny dag och då styrs hundspannen vidare väster ut längs älvdalen.
Efter en dag med hundar och gäster har vi landat i tältcampen. -25C ute men varm och behaglig värme sprider sig från den glödande vedkaminen. Med oss har vi 22 av hundarna fördelade på 5 stycken spann. Ina (Gangsteriina från Finnland) tillbringar sin livs första natt i skogen på seriöst jobb. Hon är inte året ännu. Ögonlocken är tunga och vill stanna stängda då jag blinkar. Kroppen är skönt trött efter dagens tur. Nu är det dags att knoppa in.
Det ligger ganska mycket snö i träden då vi varken haft någon blida eller något stormoväder som dragit fram.Det har blivit lite glest med bloggandet de sista dagarna. Tiden har till största delen tillbringats på hundsläden, i hundgården och på skotern. Idag är det vilodag med packning, fix av utrustning osv. inför en fyradagarstur med några gäster.
Jag tycker redan att jag märker att ljuset ute är annorlunda. Det är framför allt lite mer av det, ljuset alltså. Solen har jag fått se helt ovanför horisonten, givetvis uppe från en lite högre höjd, men ändå. Det va solen! Bor man här uppe i norr så är det en sån sak som man bara uppskattar. Samma sak med första barfläcken som tinar fram. Doften från tinad mark efter månade med bara frusen snötäkt mark. Jarre 50km väster om Jokkmokk är vårt närmaste lilla fjäll. Om man får lust kan man ju alltid titta lite på Sarek och Kvikkjokkksfjällen i väster. De sista solstrålarna reflekteras i molnen som i sin tur reflekteras i vattnet på len lilla älven.
Skönt att sitta ner och ta en fika.Slutet av förra året blev så att säga väldigt intressant. Med en fransk familj skulle jag köra ut till en koja där vi skulle ligga två nätter. Värme och blötsnö gav oss tunga spår men Stina tog all hundmat, matlåder och annat tungt på en skoterkälke. Hon skulle spåra de 35km ut till kojan så att vi och hundarna skulle få lite lättare.
När mörkret sänker sig och vi stannar till för en sen lunch ringer min mobil. Det är Stina som står mitt i skogen med en skoter som inte vill gå. Växellådan var ur funktion. Nu måste hon också komma hem på nått vis och vi saknar spår sista milen till kojan. Nilas, som är född med motorolja istället för blod åker ut och bärgar Stina med skotern. Sånt blir man tacksamt glad över!
När vi kommer fram till den kvarlämnade skoterkälken upphör spåret och vi måste lasta slädarna. Lilla Chicks, en av våra hundar, har redan kastat in handuken och sitter i en av slädarna. Vi lastar det vi behöver i slädarna och sedan börjar eländet. Mitt 6-spann orkar inte rubba släden så den sista milen får vi springa och knuffa allt framåt. Det isar under slädarna, snö packas i bromsarna och ingenting går lätt. Ett tag trodde jag att vi skulle få stanna i skogen.
Vi kommer fram till kojan och familjen är muntra och glada om än trötta. Pappan som sa att han var trött redan efter 9 kilometer! Såna här upplevelser vill jag vanligtvis skona mina gäster ifrån men det blir ibland äventyr på riktigt. De var glada och förflyttade sina egna gränser avsevärt mycket framåt. Nu vet de hur det är att vara trött på riktigt! Själv så ser jag fram emot Femundlöpet för då har jag bara ansvar för mig själv.
Chicks kom igång och gick resten av turen utan större problem. Resten av turen förflöt riktigt bra förutom att en av gästerna trillade igenom isen i ett gamalt vattenhål, jag höll knappt på att få eld under en lunch då det bara fanns surgran att elda och lite annat smått och gott. Snökristallerna var som små nålar. Kommer inte ihåg att jag sett det förut. Flippa ockuperar gärna min sovsäck. Under denna tur körde hon iväg en älg från spåret. Spannen görs startklara.
