Myrarna är relativt torra och hårda i år så körningen går bra.I natt har vi varit på kanske säsongens sista övernattningstur med hundspannen. Någon gång måste man ju ändå ge upp eller? Hur som helst så kör vi än så länge och det riktiga superförhållanden. Nattkylan gör att snön håller ihop och det har ännu inte blivit riktigt blött i markerna.
När man färdas så här års är det nästan med sommarkänslor. Det doftar barmark, fåglarna sjunger, det är sommarmoln på himmelen och egentligen är det bara myggsurret som inte är där. När man skall fika eller övernatta drar man bara upp spannet på en barfläck och ankrar. Hundarna njuter av att rulla sig i riset och snart sover de avslappnat eller tuggar på kvistar och ris.
Förutom att köra hund arbetar vi febrilt med att få struktur på nästa vintersäsong. Produkter skall prissättas och marknadsföras, webblösningar skall fixas, gamla kunder och de som har preliminärbokat turer skall få plats på långturerna de önskar innan vi går ut med alla platser öppet. Dessutom skall någon kanot köpas in och någon säljas. Några av våra siberian huskytikar är parade och dessa skall ultraljudas så att vi ser hur många valpar vi kan förväntas att få. Nästan allt är roligt men dygnet har allt för få timmar. Just därför är det så skönt att sela ut ett spann, packa ner yxan och kaffepannan. Kanske till och med sovsäcken och bara få vara där ute och färdas. Kallsnö är inte fel! Is, snö och myrmark i full fart. Johnny håller alltid troget reda på vart Stina är. Denna bäck brukar normalt flöda så att man inte kommer fram. I år har det hunnit rinna undan eftersom och vi kör obehindrat längs kanten. Nattläger. Nu har man chansen att träna hundarna på att gå blött. Detta har man nytta av nästa vinter så bäckar och älvar kanske måste korsas. Våren är en perfekt tid för miljö och kommandoträning.
Med fjällen i ryggen styr vi hundspannen österut mot Jokkmokk.Tillsammans med säsongens sista grupp lämnade vi Saltoluokta fjällstation med siktet inställt mot Jokkmokk. Information som jag fått från byarna och lederna längs vår färdväg var mycket lovande och förhållandena hela vägen ner till Jokkmokk blev riktigt bra.
Sångsvanarna har anlänt ut till alla platser där det finns öppet vatten. Där ligger de och inväntar att häckningsplatserna skall tina fram. På ett ställe har även en lite större brunbjörn klivit över spåret. Känslan av att vi färdas i vildmark är definitivt där.
Under denna tur färdas vi igenom tre samebyars område och ännu fler betesgrupper. Detta kräver att vi har en bra kommunikation med berörda parter så att vi kan undvika och/eller minimera störningen inom vissa kärnområden. Vi ser renar i större och mindre skockar nästan dagligen. Vi har trevliga möten med renskötare och närvaron av en levande samisk kultur berikar verkligen upplevelsen. Jag skall skriva mer vid ett senare tillfälle om hur vi arbetar mer exakt inom renskötselområden.
Veckans grupp bestod av tre trevliga svenskar. De flesta veckorna under en säsong pratar jag engelska och ibland någon typ av försök till tyska. Att få en vecka med svenska som språk blir lite som semester för en hjärna som inte direkt är språkbegåvad.
Hundarna hittade i princip själva vägen hem de 230km från Saltoluokta utan speciellt många kommandon. På nått sätt tror jag att de mycket väl vet om att detta var säsongens sista tur och att torpet i Jokkmokk var målet. Väl hemma goade de snabbt ner sig i hundkojorna och Annie styrde sömnigt kosan raka vägen in i soffan. För min del väntar nu en tid där slädföret konkurrerar med alla andra mellansäsongsgöromål. Fokuserade slädhundar i arbete. Är hundarna lugna och tysta så är renarna tämligen obrydda för vår närvaro. Här kom en mindre flock renar ut och lade sig för att sova i närheten av vår tältcamp. Pärlälvens naturreservat bjuder på vidsträkta skogsmarker med frysta vattensystem där man kan färdas. Gråbeintunets Homer Jr ( Homy). En unghund som imponerat enormt denna säsong. Skogens fördelar… En bild att längta efter när sommarvärmen blir som tyngst.
Guideboende, matsal, samlingsrum, kök och mycket mer. Hotell Hilleberg är verkligen att lita på! Här ett Hilleberg Sataris med ett Staika tvåmans innertält.I perfekt vinterföre har vi ännu en vecka kört omkring med hundspannen här i nordlandet. Som det ser ut just nu vill snön inte släppa sitt grepp om landskapet och våren bjuder på kallsnö och fina körmöjligheter för hundspann. Under den gågna veckan körde vi norrut längs Kungsleden igenom Stora Sjöfallets nationalpark, vände österut via Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta och vidare söderut igenom Sjaunja naturreservat tillbaks till Saltoluokta fjällstation. En tur som bjuder på såväl högfjäll, fjällplatåer, frysta sjöar och älvar såväl som vidsträckt fjällurskog.
Under vår färd har vi hamnat på ett skotergängs födelsekalas med tårta och kaffe, haft middagsbjudning med stugvärden Janne, träffat trevliga människor från när och fjärran, tagit en titt på Kebnekaise fjällstation, varit fram till vägs ände och civilisationen i Nikkaluokta. Hundspannsturerna blir oftast så mycket mer när man väger in alla möten med människorna som man möter där ute.
Under veckans tur har Elin varit med för sin fjärde hundspannstur. Denna gång hade hon även lurat med sig sin tyska kompis, Inga. Sedan var Christina med från Göteborg. Ännu en vecka med trevligt folk och jag måste verkligen göra statistik på hur många män respektive kvinnor det är som är med på våra respektive turer. Inte för att det spelar någon egentlig roll men jag är tämligen säker på att fjällvärlden blivit betydligt mer jämställd under de senaste 100 åren.
Det är intressant att se hur andelen svenska gäster oftast ökar under slutet av säsongen. De utländska långväga gästerna vill uppleva mörker, kyla, lössnö till byxfickorna och norrsken. De svenska gästerna har inget emot en barfläck, ljusa vårnätter och snö som bär.
En riktigt tråkig grej är skepsisen man möts av då man bokar logi i tex Nikkaluokta. Jag klandrar inte Nikkaluoktaborna utan det är helt befogat att är man kritisk till hundspannsgrupperna som bara blir fler och fler. Andra gäster störs av skrikande hundar nattetid, hundbajs i spåren och en del annat. Jag förstår till fullo vad det är man irriterar sig på. Det finns nämligen en grupp sk ’guider’ och företag som inte håller ordning efter sig. Man städar inte bort hundbajsen efter sina hundar, man har inte jobbat med sina hundar så de är tysta nattetid utan låter dem skrika och härja nätterna igenom. Man saknar helt enkelt kunskap i yrket som hundförare och guide. Man har inte heller gett sina hundar en rimlig träning för att klara de uppgifter som de sedan skall utföra. Detta kan inte anses som god djurhållning med den stress som hundarna utsätts för.
Nikkaluokta har ibland flera grupper per dag med 30-50 hundar/grupp som startar ut. Om inte vi i branschen själva kan hålla koll på detta så tror jag att det kommer restriktioner. Både för privata hundspann som företag vilket vi idag redan kan se inom Laponiaområdet där det idag krävs tillstånd för alla hundspann som vill köra där. En tråkig utveckling som slår mot vår allemansrätt på sikt.
Under den kommande veckan väntar en spännande färd. Årets sista långtur med gäster. Den planerade rutten går från Saltoluokta och målet ät att under nästa Torsdag anlända vid vår kennel nere i Jokkmokk. Då har jag varit ute på tur i 66 dagar. Frågan är nu om vädret håller i sig med kyla nattetid så att snön bär oss hela vägen eller om vi får problem med bäckar och genomslagsföre. Framtiden får utvisa detta helt enkelt. Working Husky Umiak. Två hundspann på Norra Kungsleden mellan Kaitumjaure och Singistugorna. Trevlig middag med stugvärden Janne i Singistugorna.
Helen med sitt hundspann på färd igenom nordlandet. Lägg märke till de så typiska granarna som är smala upptill här uppe i taigan.Hundspannen styrdes denna vecka mot porten av Sareks nationalpark. Blötsnö och låga moln men även lite blå himmel och fluffig kallsnö. Hundkörningen är med andra ord fortfarande på topp här i nordlandet. Än en gång har vi sett att bara för att det blir varmt eller blött tidigare under vintern så behöver det inte betyda att säsongen blir kort.
Renarna börjar nu att dra sig allt högre upp mot fjällen. Vi försöker att ta reda på hur vi skall köra och vart vi kan övernatta för att minimera vår påverkan på djuren. Oftast står de hyfsat oberörda och betar då vi passerar men ibland blir de skrämda. Områden som kan vara känsliga kör vi snabbt igenom eller undviker helt. Det gäller helt enkelt att minimera tiden vi är i dessa områden som för tillfället är känsliga.
En av våra gäster vred första dagen sitt knä väldigt fel. Jag såg när det hände och allt gick liksom i slow motion och det såg verkligen inte allvarligt ut men det visade sig vara betydligt värre och ont lär det ha gjort. Med lindor och hjälp av mycket vänliga sjuksköterskor som var på skidtur så tejpades knät enligt någon norrländs fotbollsmetod. Successivt har sedan knät blivit bättre och bättre under resans gång. Givetvis så har det även handlat om en järnvilja att genomföra turen av gästen.
Hundarna har gått bra men vi har nått skrot som går runt ibland dem. Bruno har kraxat då han sover ute men när han får bo i stugan så är hostan borta. Kan han ha räknat ut något? Viktor har nu börjat småkraxa och hemma står fler hundar som kraxar. Kan det vara en släng av kennelhosta? Jag lyssnar och lyssnar och är väldigt rädd för att köra de individerna som eventuellt blir sjuka. Ibland lyssnar jag så mycket att jag i det närmaste inbillar mig saker.
Veckan som har gått har hur som helst bjudit på fin hundkörning om än någon dag med sur blötsnö och låga moln. Vi har fått se porten till Sareks nationalpark i hyfsat väder. Gästerna har även denna vecka varit trevliga. De flesta andra man möter är även de mycket trevliga.
Hundspanns säsongen går nu mot sitt slut. Det är nu 53 dagar sedan vi styrde färden västerut från kenneln. Sju långturer som vardera varit ca 20 mil med olika små grupper av trevliga människor. Nu ser jag fram emot de två nästkommande veckorna av färden innan hundspannen förhoppningsvis styrs upp hemma vid vår kennel nere i Jokkmokk. Porten till Sareks nationalpark då någon snöby drar förbi. Trevlig middag tillsammans med Marit som tjänstgjort som stugvärd i Aktse. Sångsvanarna har anlänt till sjön Laidaure men även uppe vid Sitoälvens vakar. Lavskrikan är en trevlig kompis i barrskogen. Den kommer oskyggt nära då kaffeelden tänds.
Working Husky Crille passar på att vila då tillfälle ges.Den senaste veckan har jag färdats med tre gäster längs delar av den norra Kungsleden. Vi drog även en liten tur ned längs Kaitumälven och vidare tillbaks till Saltoluokta. Hundarna går bra, gästerna har varit trevliga med känsla för hundarna, vädret har varit både bra och mindre bra. Man kan nog sammanfatta det som en bra vecka vilket jag börjar bli riktigt bortskämd med. Bra veckor alltså.
Strax innan turen kom bloggaren Jonna Jinton och hälsade på oss. Vi har haft lite kontakt tidigare igenom åren. Hon skriver en hel del om livet i en liten landsbygdsort i norrland. Nu besökte hon Saltoluokta och Lappland. Kolla in hennes blogg så kan ni läsa om Jonnas upplevelser i Saltoluokta.
Snöläget är ännu bra här. Vi kan färdas utan problem och det utlovas ännu en vecka med kallgrader dygnet runt här uppe på fjället. Däremot så närmar sig säsongen sitt slut och jag har nu tre veckor kvar innan spannen förhoppningsvis skall styras upp hemma på gården.
I fjällen träffar vi många bekanta. Det är stugvärdar som jag känt sedan mer än tio år tillbaks. Det är friluftsfolk med skidor eller skoter. Det är fjällbor som lever sina liv här. Människor som ger färden ett djup. Inte bara vacker natur utan vi färdas i ett landskap där det finns en kultur att vara och färdas.
Nu väntar en säng här i Saltoluokta. Två sköna restaurangmiddagar ligger mjukt om själen och imorgon bär det iväg på nästa veckotur. Några hundar byts ut och ny proviant är utkörd av Stina. Jag tror på ännu en trevlig vecka framför mig! Säsongens andra färd uppför Teusabacken för mig… Det är en backe som heter duga! En lavin brakar loss på behörigt avstånd. Det tillhör verkligen inte vanligheterna att få se detta när det väl händer. Trevliga middagar inne i stugorna Under natten i Sälkastugorna puffade vinden på i säkert 20m/s. Helt klart skönt med en stuga. Trevliga middagar med intressanta samtal medan mörkret sänker sig utanför stugorna. Möte med en annan hundspannsgrupp högre upp efter Kungsleden.
