Lägereldar tillhör livet i skogslandet under midvintern.Under förra veckan var jag ute på säsongen första fyradagarstur. Med mig hade jag fyra svenska killar. Vi färdades längs de spår som vi kört upp i anslutning till vår kennel och västerut. Vi har tältat, eldat, grillat, kokat kaffe, sovit under bar himmel, kört hundspann och haft fyra trevliga dagar. Livet där ute är lite speciellt. Tillvaron koncentreras till att man skall ta hand om sig själv. Man skall äta, klä sig varmt, jobba för att bli varm men inte svettas, sköta hundarna, hämta vatten och elda. Back to basic.
Under de första dagarna var skogarna snötyngda och det kändes som att vi färdades igenom ett julkort. En kväll hade vi ett riktigt bra norrsken vilket jag inte riktigt lyckades att fånga med kameran. Ibland går fotograferandet lysande medan det vid andra tillfällen går si så där. Det får man helt enkelt räkna med. Denna gång sumpade jag ett antal norrskensbilder pga att jag slarvade med skärpeinställningen vilket förvisso kan vara lite svårt i mörker.
Som vanligt så är en stor del av vinningen med mitt jobb mötena med alla människor. Även om jag är känd för att prata mycket så lyssnar jag också. Det är ju egentligen då man lyssnar som man kan lära sig nått nytt. Man får olika människor syn på livet och allt runt omkring det. Allt från ytliga saker som om Samsungtelefoner är bättre än I-phon till politik och mer djupa livsinsikter av alla de slag. Midvinterljuset norr om Polcirkeln måste upplevas. Givetvis kör alla deltagarna egna spann under dessa turer. Norrsken är svårt att boka… annars skulle det vara ett stående inslag på alla våra turer. Mitt spann bestod av mestadels ligist-hundar som jag fick tid att jobba lite extra med. En av våra nattcamper. Här sov vi under uppspända skärmskydd (tarpar) med en öppen eld framför.
Här kan man snacka om snötyngda skogar…Just nu går vi på högtryck inför vintersäsongen. En del gäster har redan varit ute på kortare turer med oss och våra hundar. Till veckan som kommer startar jag ut på första fyradagarsturen. Just nu har vi lite problem med spår då det i princip endast är vi som färdas i landskapet. Det gör att alla leder och spår som vi behöver måste vi själva öppna med allt vad det innebär.
Både Stina och jag har ont över allt i kropparna. Det är några timmar per dag ute med hundspannen som skall tränas. Sedan blir det skoter, skotta snö, hugga bort omkullfalna träd som ligger på lederna och lyfta spårprepareringsutrustningen då den fastnar i stubbar eller vatten.
Vi klagar egentligen inte. Däremot är vi så trötta att vi somnar både här och där. Men vi vet att det är så i princip varje år vid denna tid. Jag personligen triggas ju dessutom av utmaningen att pressa mig själv.
Bokningsläget inför den kommande vintern ser åter igen ut att bli riktigt bra. Varje dag droppar det in förfrågningar på mailen som skall besvaras. Gamla gäster som vill komma åter och nya gäster som hittaat till oss från hela världen. Internet är verkligen helt fantastiskt för ett litet företag som oss.
Till denna blogg finns så mycket jag gärna skulle skriva om. Friluftskunskap, hundspannskörning, ekoturism, småföretagsamhet, naturvård/miljö, naturen och kulturen här i norr, glesbyggdspolitik och massa mer. Tiden vill tyvärr inte riktigt räcka till så därför kommer inte inläggen så tätt som jag själv skulle önska och inte alltid så djuplodande texter om olika ämnen heller. November och decemberljuset i Lappland måste upplevas. Byte av variatorrem ute i skogen är ju också nått man kan roa sig med. Det här med barnarbetare är nog någonting man skulle kunna systematisera för att spara tid. Ett fåtal gäster har redan börjat komma med på våra turer.
Stina plör igenom snön på Skabramsjön..Nu är vintern här och vi har lite smått börjat med att dra upp vårt ledsystem. Med skotrarna trampar vi en grund så att det fryser till riktigt. Sjöarna kontrollerar vi givetvis ganska noga innan vi kör ut på dem. Bada är ju inte någon aktivitet som man så gärna pysslar med tillsammans med skotern.
Våra rutiner på sjöisar är att aldrig fara ensam om vi har minsta tveksamhet. Vi använder alltid isdubbar och vi har båda kastlinor lättillgängligt. På så sätt kan vi komma upp eller få upp varandra om vi skulle råka gå igenom isen. Ett annat viktigt redskap är ispiken. Den är som vårt känselspröt. Man hugger och känner sig för. Med åren så lär man sig känna hur isen är. Övning ger färdighet.
Nu har vi iallafall trampat så att vi kan börja köra släde med småspann. Vi bör även kunna köra stora spann med fyrhjuling på sjöarna men det är ännu ganska blött bitvis. Vinterlivet har helt enkelt börjat i Lappland. Kvar finns dock en undran om vart sommaren och hösten tog vägen. Nu när det har snöat på isen börjar det att trycka upp vatten. Bandtrummorna packas med slask och allt går bara tyngre och tyngre. Isrensning. Vi kör mestadels nära land för att spåren skall bli lättare att hitta då vi inte orkar sätta buskar över allt.
’Äntligen här’ är det nog många som tycker då de ser Volker och Jasmine åter i Jokkmokk. De är gamla Jokkmokksbor som för några år sedan drog sig söderut.Igår var vi en sväng upp till Saltoluokta för att dricka lite kaffe med personalen där. Ja, vi hämtade kanoter, åt Saltos goda svampsoppa, rastade hundar och hade en trevlig dag med Volker o Jasmine som är uppe och hälsar på. På Salto träffade vi både personal och bekanta från olika färder i fjällen. Vad som slår mig är att i princip varje gång man kommer till Saltoluokta fjällstation hittar man gammal personal där som är på återbesök. Har man en gång öppnat sitt hjärta för Salto så finns en ständig längtan tillbaks.
Höstfärgerna har utan minsta tvekan kommit längre där uppe vid foten av fjället. Det är väldigt kul period att få strosa omkring med kameran och leta motiv i den färgglada naturen. Myggen lyser med sin frånvaro och är inte saknade. Det är inte ovanligt att fjälltopparna är vitpudrade med nysnö när man vaknar på morgonen. Tyvärr kunde vi inte stanna utan fick lasta kanoterna och styra hemåt mot vårt torp. Johnnys öron fladdrar och far lite hit och dit. Ripbären är overkligt oxblodsröda. Annie ’arebetar’ med att hålla reda på de andra border colliena vi har med oss. Här är det mycket vallningsinstinkt… Flippa är äldst men den ende som inte bangar för en simtur efter en pinne. Jasmine och Stina kollar på de fina filmerna som finns på naturrummet i Stora Sjöfallet.
Björkarna blir allt gulare för var dag som går.För var dag som går ändrar sig färgerna på naturen. Löven gulnar, blir röda och det gröna försvinner allt mer. Luften blir allt klarare och friskare. Det är verkligen en fröjd att strosa omkring i skogen nu. Inga mygg eller knott och den där tryckande sommarvärmen är ett minne blott.
Norrskenet fladdrar och far på himlen och under sommaren har man liksom glömt hur häftigt det kan vara. Här om natten var norrskenet så brutalt att det till och med kunde fotograferas med mobiltelefonkameran. Ni kan hitta en del bilder på instagramkontot för Mattisblogg.
Samtidigt som jag ser fram emot den kommande vintern så är det med saknad man kan konstatera att sommaren är över. Det finns bara en enda sak man bör göra. Helt enkelt njuta av nuet och ta vara på livet. Livet är egentligen inget då och sen. Livet är så enkelt som en rad med här och nu! Annie växer och lyssnar allt bättre. Hon följer för det mesta på alla möjliga upptåg runt omkring. Dvärgbjörken blir skönt röd och orange där den växer i skogslandets myrområden. Det går fort och ibland hamnar hela Annie under vatten. Här efter en face-plant i en myr… Norrskenet tillhör vardagen för oss boendes här i norr.
