På väg uppför Vallespiken med dagsturspackning.Årligen så brukar vi ha en grupp studenter från Uppsala på en kortare fjällvandring. I år var det 14 personer anmälda. Vi vandrade västerut från Kvikkjokk under tre dagar. Basläger med tält och en dagstur upp på Vallespikens topp, ca1380möh.
Turen började med regn och en dyster väderprognos men avslutades i solsken. Vi hade en fantastisk tur med vädret. Med på färden hade vi en Wigloo från Bergans. Fungerade jättefint som grupp och sovtält. Jag ska skriva mer om detta tält senare då jag verkligen tycker att det bör omnämnas lite extra.
Årets studentgrupp kom från USA, Tyskland, Schweiz, Vietnam, Ukraina m.m. De va pigga och kul folk som det allt brukar vara. En del med friluftserfarenhet och andra med mindre erfarenhet. I Uppsala studerar de svenska språket under sommaren. Jag fascineras och gläds alltid över de väljer att lägga energi på ett så pass litet språk som svenskan. Klassisk ’turistbild’ från fjällen. Bilden är faktiskt nog inte arrangerad av oss utan sarvhornet stod redan på plats då vi kom vandrandes. Hela gruppen tog sig både upp och ned till Vallespikens topp på 1380 möh. Unga studenter från hela världen som ser snö på sommaren. Ibland känner jag mig lite gammal…eller är det visdom? Jo, de simmade också i sjön… Vår basecamp uppe på Vallevare. Det stora tältet är en wigloo från Bergans. Gevalia morgon kaffe i stilla ro. För oss som bor här i norr är detta en självklarhet. Idag är det få människor som kan dricka sitt morgon kaffe utan att höra biltrafikens sorl i bakgrunden. Flippa njuter av att vara tillbaks på båten nere i Kvikkjokks delta. Hon har blivit en vis och livserfaren hund. Nu är hon 5 år och ibland funderar jag på hur länge hon kommer att finnas.
Jo…där inne i dimman ligger det en fjälltopp!Fjällturerna har avlöst varandra de senaste dagarna. Här kommer lite bilder från Singelveckan i Saltoluokta. Det blev inte helt oförväntat ännu en vecka på Saltoluokta med god mat, trevligt samarbete med både Janne och personalen på fjällstationen och trevliga gäster.
Singel i Saltoluokta är ingen ’hitta partner vecka’. Däremot så sker massor av spännande möten mellan människor. Det pratas politik, religion, relationer, natur och kultur, mat, arbete, fritid och massa mer. Vist händer det ibland att en del hittar sin stora kärlek men det gör det på alla olika turer och tillställningar där människor möts. Bortsett från myggen så är gammal tallskog riktigt fin under de regniga sommardagarna. Öster om Saltoluokta finns ett mindre område med gammal fin skog som är värt ett besök. Jannes son Andreas, hade turen att få följa med sina idoler… Janne och mig under några dagar. Toppen ska vist vara framåt… Dimman lättade…som planerat…hrmmppfff…när vi nådde toppen.
Vikmuggen som numera är en självklar del av packningen då jag vill bära lättare.A Wildo vikkopp är den lilla lätta muggen som kom för att stanna. När de gjorde entré på friluftsbutikernas hyllor skakade jag på huvudet och dömde ut den. Jag trodde att den skulle gå sönder i vikzonen. Idag vet jag att den är självklar på längre vandringsturer då lätt packning prioriteras.
Kåsan rymmer ca 2 dl och väger ca 25 gr. Den finns även i en större variant som rymmer 6 dl och väger ca 46 gr.
Dessa lätta muggar har blivit en självklar följeslagare på sommarens turer då jag prioriterar lätt packning. Den kompletteras med en nalgenflaska på ca 5 dl som används i tältet eller då jag vill göra en större mugg te. Nalgenflaskan kan stängas och man riskerar inte att spilla ut teet på sovsäcken osv. Men den lilla vikmuggen är perfekt för fikapauserna under dagen.
Hela gruppen samlad i Nikkaluokta efter avslutad vandring från Abisko.Efter en veckas fjällvandring på Kungsleden har jag nu landat hemma i Jokkmokk. Med fem engelskmän och kvinnor har jag vandrat från Abisko till Nikkaluokta. Deltagarna kunde stoltsera med åldrar som 73år, 67år och ned till 48år. Imponerande!
Snöläget efter Kungsleden har varit mycket intressant. Under de första tre dagarna rådde alla fjällvandrare oss att vända om. Dalen var oframkomlig. Det var allt från forsande vatten i brösthöjd, stigar som var som älvar och 1,5 meter djup snö som man tydligen skulle möta efter leden. Många av historierna och råden vi fick var helt makalösa och skulle få minsta lilla nordpolsexpedition att te sig som en blek söndagspromenad.
Jag förklarade läget för gruppen och att vi tar en dag i taget dessutom är det ingen skam att vända. Alla mina deltagare var erfarna vandrare och hade förr varit med om både det ena och det andra. Med kaffe, te och trevliga samtal tuffade vi vidare in längs dalgången. Vi tog oss utan minsta lilla problem hela distansen som var planerad. Inga svåra vad men snöskor en dag igenom Tjäktjapasset var vår lösning. Sedan har vi inte slaviskt följt stigen och leden utan bäckar och jåkkar har passerats på de lämpligaste ställena.
Mellan Singi och Kebnekaise fick vi en riktig högsommardag. Klarblå himmel och gassande sol. På vägen ner till Nikkaluokta såg vi utslagna löv, blev myggbitna och mötte massor av folk. Under denna vecka har vi sett Fjälltätört, Rosling, Lapsk alpros, Fjällglim, Krypljung, olika vide som blommar, Fjällviol, Havsörn, Kungsörn, Alfågel, Fjällvråk, Blåhake, Snösparv, Fjällripa och mycket mer.
Nu är det massor av göromål här hemma. Stina har hittat lus på valparna, Rut ska paras i Norge, en av bilarna är paj och ska fixas, gräset klippas, ryggsäcken packas upp, hundslädar målas…och jag vill bara tillbaks upp till fjällen… En hel del blommor kommer igång såfort som snön försvinner. Här Krypljung. Går man tidigt på säsongen är det iregel myggfritt men kan istället vara blött bitvis. Nick sover. Han fick kanske 10 bilder då jag sov på luncherna men jag fick iallafall en bild av honom sovandes. Vi fick vandra totalt ca 10-12 km med snöskor. En riktig bonus för en vinterälskare. Vi banade oss väg igenom Tjäktjapasset med snöskor. Här ned några kilometer söder om själva passet. Vi bar med oss snöskor hela vägen. Man är en liten människa i ett storslaget landskap. Renarna släpper sina horn varje år. Dessutom är renen det enda hjortdjuret där båda könen har horn.
Martin Buser är en av de hundförare som fullföljt och vunnit Iditarood ett flertal gånger. Här är en föreläsning av honom på ca en halvtimme. Han berättar lite om tävlingen, hundarna och sin kennel på ett humoristiskt och lättsamt sätt. Fyll en mugg med hett te eller kaffe och sätt dig behagligt. Det är aldrig fel att bli påmind om vintern.
