Stina kör bakom med den lite nyare skotern redo att hjälpa mig ifall jag får ett ofrivilligt bad.Med ett riktigt kraftfullt hugg slår man igenom den lite förrädiska höstisen. Jag märker att jag är vass i kommentarerna mot Stina och hon svarar tillbaks med samma syrlighet. Vi är båda skärpta och allvarliga. Flytvästar, isdubbar, kastlinor och ispikar har vi på oss för att kunna känna oss fram och för att vi ska kunna komma upp om vi far igenom. På skotrarna har vi dessutom monterat linor med flytdunk så att vi kan bärga dem från sjöbotten ifall olyckan skulle vara framme.
En skoter behöver nog 6cm kärnis om man inte stannar maskinen. Där vi kollar är det för det mesta 10cm men på några ställen är det just bara 6cm eller nått sånt. Självklart är vi allvarliga. Om vi går igenom isen vet vi att vi reder ut situationen men vi vill slippa det obehaget och det onödiga extrajobbet. Nu är spåret trampat runt sjön och vi kommer oss över till andra sidan där skoterleden går upp på land. Just nu sjunker temperaturen och vårt spår fryser sig allt starkare. När det sedan snöar kommer vi att fortsätta att trampa och sladda spåren jämna och fina.
Varför utsätter vi oss då för detta varje år? Vi behöver börja säkra upp spåren och lederna inför vintern. Vi måste även veta hur isarna är och blir denna säsong. Senare när gästerna börjar komma måste vi veta att vi kan genomföra turerna på ett säkert sätt. Det är en del av vårt jobb helt enkelt.
Läs gärna vidare på Snowfeds hemsida om isar och issäkerhet. Riktigt bra skrivet och de har mycket viktig information om isar och att färdas på isar! En lina som är stadigt fästad i skotern och kopplad till en dunk gör att man kan plocka upp maskinen om den skulle hamna på sjöbotten. Stina har med gott resultat börjat använda en typ av täckkjol för att hålla sig varm på skotern och fyrhjulingen. Denna tabell är de istjocklekar som Snowfed rekommenderar. Vad man alltid skall tänka på att är det 20cm på ett ställe så behöver inte det innebära att isen på hela sjön är 20cm utan det kan vara öppet vatten på andra ställen.
Älgko inne i Sareks nationalpark.Marcus Eldh och företaget Wildsweden fick i år det Stora Turismpriset 2015. Det är ingen slump att priset gick just till Marcus. Han är en kollega i branschen som arbetat målmedvetet och proffsigt under en längre tid med naturturism. Fokus har varit olika typer av viltsafarisatt locka besökare till genuina naturupplevelser med olika typer av safaris som älgsafari eller björnskådning och vargspårningsturer på vintern.
Motiveringen till Wildswedens vinst är:”Vinnaren är ett föredöme för svensk turismutveckling genom att visa vägen för hur man med små resurser kan samproducera och paketera kunskapsintensiva naturupplevelser. Företaget har nått en hög internationaliseringsgrad med framgångsrika metoder för export. WildSweden bedriver ekoturism hela året i stora delar av landet.”
Att Wildsweden fick detta priset är ett erkännande för naturturismen och ekoturismen. Marcus har verkligen visat att det inte alltid är de stora flådiga satsningarna som är de rätta. Man kan komma långt med små resurser och faktiskt göra skillnad för arbetssituationen ute i glesbygden. Än en gång hatten av för Marcus och Wildsweden och grattis till ett välförtjänt pris!
Tillsammans försöker vi, Wildsweden och Jokkmokkguiderna, nu att lansera en Älgsafari i Rapadalen, Sareks nationalpark. Hösten 2015 fick vi inte nog med bokningar. Inför 2016 har vi däremot både förfrågningar och intresserade resebyråer som idag står redo och väntar på nästa års priser och datum.
Hundarna blir märkbart gladare av snön. Rullar sig, skuttar och snurrar omkring.Då kom den vita varan från skyn och gjorde landskapet ljust, rent och vackert. Snön lyser verkligen upp höstarna för oss. När det väl fryser och marken täcks av ett tunt snöskikt så går vi från leriga träningsturer till betydligt renare.
Just nu är vi inne i en fast då tassarna och klorna har tagit stryk av träningen. Det har varit som att köra på ett sandpapper så nu måste vi jobba med att socka ett flertal av hundarna. Men detta är inget konstigt utan inträffar i princip årligen då och då under varje försäsongsträning. Med andra ord så är denna höst en höst som många höstar förr. Efter mörkrets inbrott lyser det vita pudret upp vår tillvaro. Working Husky Viktor. Det finns mycket man kan krypa omkring och fotografera. Snart…snart har vi kanske skridskois…
Livet där ute är tämligen krävande för hundarna. Det ställer utan tvekan stora krav på hur vi fodrar och med vad. Denna bild är tagen strax söder om Nikkaluokta när vi kommit undan den värsta stormen uppe på fjället.Under januari 2015 började vi lite försiktigt att testa ett för oss nytt foder till våra hundar. Vi hade kollat runt på marknaden och mycket pekade mot Royal Canin. Detta är ett foder som vi sneglat på under en längre period. De har två högenergifoder Royal Canin Endurance 4800 och Royal Canin Marathon 5000.
Under vårvintern brukar våra hundar tappa vikt vilket de även gjorde under föregående säsong. Däremot märkte vi en stor skillnad på att de inte tappade lika mycket. Endurance är ett foder med mer energi och dessutom med mycket hög smältbarhet vilket har lett till att hundarna kunnat hålla vikten bättre.
Marathon är snäppet vassare än Endurance men har ett tämligen högt kilopris. Vi använde under förra säsongen ca en säck (12kg) Marathon/vecka på de 30 hundarna som jag hade med mig ut på långtur. Alla hundar fick några kulor varje dag men de som var tunnast gav jag lite extra av just detta. Det jag menar är att vi använde en säck Marathon/vecka som extra tillskott. Basen bestod av ca 350gr RC Endurance 4800 och ca 250-500gr färskfoder/dag.
Under höstträningen i år har vi inte haft de vanliga problemet med att hundarna plötsligt avmagrar snabbt. Detta har tidigare berott på att belastningen (träning och kyla) ökat och vi inte har hunnit med att öka fodergivan tillräckligt. Här är fodret inte hela sanningen men helt klart en mycket viktig faktor. September har dels varit varm och vi har inte kört riktigt lika hård träning i år som förra året. Men jag upplever att man har lite mer tid att reagera med detta foder.
Jag vill verkligen poängtera att Precept som vi tidigare körde på också var ett bra foder. På det fodret såg vi att vi hade väldigt få skador på hundarna och att äldre hundar var mjuka i kropp och leder jämfört med tidigare foder som vi använt. Alla som arbetade på Lupus som som säljer Precept var dessutom mycket trevliga och kunniga. Som exempel så har de en kostrådgivare som man kan mejla och/eller ringa då man har frågor. Enda anledningen att vi bytt foder är för att vi helt enkelt behövde ett energitätare torrfoder och det saknades i Precepts sortiment.
Nu efter nio månader med Royal Canin Endurance och Marathon så kan jag varmt rekommendera detta för hårt arbetande hundar. Nu funderar ni säkert på om vi är sponsrade men det är vi inte. Däremot så köper vi ca 3 ton/beställning och då kan man alltid förhandla om en mängdrabatt. Fodret är inte billigt, men det är såpass viktigt för en arbetande hund med bra mat att den kostnaden får man ta. Har man inte råd med ett bra foder så har man för många hundar. Enklare än så är det inte!
Ett bra torrfoder är basen för vår utfodring av våra hundar. Jag återkommer lite senare med hur vi nyttjar torrfodret i kombination med våtfoder och varför vi gör det. Royal Canin Endurance och Royal Canin Marathon i kombination med lite färskfoder visade sig fungera kanonbra.
Det är medmänskligt att öppna dörren…Långt inne i den norrländska vildmarken sitter jag och tre gäster i en liten stuga. Utanför dånar en tuff storm som får hela kojan att vibrera i de värsta vindbyarna. Fönsterrutorna är helt igensatta av den blöta och kladdiga drevsnön. Att gå ut på dass är en expedition i sig. Faktum är att dasset hittar man inte längre till. Inne är det fuktigt och trångt pga av alla kläder som hänger på tork.
Mörkret sänker sig och vi har varit väderfasta hela dagen. Plötsligt hör vi någonting utanför dörren. Folk. Vem är ute i detta väder och varför? Hur har de hittat hit? Allt går väldigt snabbt. Stugan som har fyra bäddar är överbelamrad av oss. Vi öppnar dörren och drar in de fyra nedisade skidåkarna som står där utanför. Kaffepannan sätts på, vi river ihop vår utrustning och gör plats i halva stugan. Hjälper dem av med alla isiga kläder och snart sitter vi alla åtta runt det lilla bordet som bara har fyra stolar. Vi bjuder på te, kaffe, bullar och lite annat smått och gott. Sakta men säkert tinar våra nya vänner upp i den överfulla och fuktigt varma stugan.
Ute i markerna är detta ett självklart beteende. Man hjälper varandra. Man bjuder till och man gör det inte för att man skall få någonting tillbaks. Man gör det av medmänsklighet. Man gör det för att det är det enda alternativet. Man bjuder på de små resurser som man själv har. Man tar det där extra jobbet och obekvämheten. Det blir trångt. Man frågar inte om deras religion eller politiska tillhörighet. Man frågar inte om de har pengar eller inte. Man frågar inte efter tacksamhet. Man hjälper och det är just detta som gör oss till människor. Det är exakt så här vi skall göra när medmänniskor är i behov av hjälp. Inte hålla dörren stängd.
Exakt detta har inte hänt men jag ser varje år liknande grejer hända ute i fjällstugorna, på fjällstationerna och längs mina färdvägar. Ibland ger jag hjälp och andra gånger får jag hjälp. Exakt så som det skall vara i livet.
