Fjällvandring-arkiv - Sida 3 av 17

Norrut mot fjällen

19 juni, 2016 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Norra Kungsleden 2015 med en japansk grupp.

Nu är det dags för årets första guidade fjälltur. Med två amerikanare och sex engelsmän kommer jag att vandra från Abisko. Turen blir en renodlad stugtur längs norra Kungsleden ner till Nikkaluokta. Lätt packning och med proviantpåfyllning i stugorna gör att våra ryggsäckar bör hamna på 8-12kg per person. Lätt och skönt med andra ord.

Jämfört med förra året då jag gick med en grupp japaner så är det lite snö nu. Förra året bar vi med snöskor vilket inte är aktuellt för årets tur. Man får ändå vara lite beredd på knöliga vad och stora snöfällt då det är tidigt på säsongen. Sånt som hör till tidig fjällvandring med andra ord.

Just nu i Abisko hänger regnmolnen lågt och tungt över nejden. Väderutsikterna ser inte allt för lysande ut för början av turen. Vädret är ju ofta det stora samtalsämnet här ute. Det är något man inte kan påverka men samtidigt blir väldigt utsatt för. Efter middagen med gruppen så har jag en bra första känsla. Som så ofta är det trevliga människor som söker sig hit ut på fjället.

I morgon efter frukosten packar vi det sista innan vi stegar iväg igenom Abisko nationalpark mot Abiskojaurestugorna. En lätt vandring i mestadels björkskogsterräng längs Abiskojokken. Det är först dag två vi kommer upp ovan trädgränsen och med lite tur hinner kanske vädret bli bättre tills dess.

När man kommer högre når man områden där inte videbuskarna har fått löv. Denna bild är från sommaren 2015.

Sommaren 2015 hade vi snö i närmare två dagsetapper. I år ska det inte vara lika sent.

Man kan hitta gamla slasklaviner som släppt under snösmältninge . Även denna bild från den sena sommaren 2015.

Närmare Kebnekaise och Nikkaluokta möter vi sommaren igen.

Dispenser och tillstånd för Laponia

19 maj, 2016 Matti Kommentarer 2 kommentarer

Laponia_hundspann_sarek — Med hundspann igenom Alkavagge i Sareks nationalpark, vintern 2016.

Idag har vi varit på ett möte som Länsstyrelsen kallade till. Man önskade att höra hur vi som turistentreprenörer upplever hur detta fungerar med tillståndsgivning m.m. i Laponiaområdet. Naturvårdsverket och Laponiatjuottjudus (förvaltningsorganisationen) var även de på plats för att svara på frågor och ta in synpunkter.

Samtalen var öppna och friska. Det ventilerades om missnöjen, visioner och vi fick även svar på en hel del frågor. Från besöksnäringen var det entreprenörer från Abisko ner till Västerbotten. Strongt jobbat att resa så långt för att vara med och påverka!

Sedan några år tillbaks skall Laponiatjuottjudus arbeta med en strategi för besöksnäringen i området. Detta arbete har man knappt påbörjat trotts att det pratats om detta i mer än tre år nu. Under tiden har det istället införts restriktioner för oss som arbetar som guider i området. Främst kan vi se restriktioner för hundspann. Detta har man gjort helt utan att påvisa att vi som kör med tillstånd faktiskt har utgjort någon störning/slitage på området.

För de kommersiella turerna blir detta extremt tydligt då vi klart kan se hur vissa företag försöker kringgå reglementet. Höjden av fräckhet var kanske förra våren då hundspannsförare togs av polisen då det tjuvfiskade inne i nationalparken. Detta slår givetvis mot oss som försöker arbeta långsiktigt och seriöst. Nu känner jag faktiskt att jag börjar bli riktigt less på att det är vi seriösa som snällt står med mössan i handen som får backa. Detta på grund av antaganden och inte baserat på fakta. Nu vill jag se att man börjar arbeta med forskning och kartläggning av om turismen stör i området och i så fall vart, när, hur och av vem. Det måste vara fakta som skall gälla!

Vad som är viktigt att komma ihåg är att detta är ett utvecklingsskede! Jag upplever trotts allt att alla vill väl och att alla vill hitta lösningar. Vi får nog alla helt enkelt acceptera att saker inte är helt perfekta just nu och försöka ha lite is i magen också, men en myndighetsprocess är så fruktansvärt segdragen så man hinner ju somna innan den ens är påbörjad.

Lite hektisk tillvaro

4 december, 2015 Matti Kommentarer 1 kommentar

Hektiskt_liv_1 — Små vattendrag tycks flöda och vi får lösa problemet med överfarter på lite olika sätt. Kommer bara skotrarna över så är hundspannen ett betydligt minder problem.

Under den senaste veckan har livet varit minst sagt lite hektiskt. Förra veckan återcertifierade jag mig som Wilderness First Responder. Det är en amerikansk vildmarkssjukvårdsutbildning som används av amerikanska räddningstjänsten. Jag har skrivit om den utbildningen tidigare och kan varmt rekommendera er att gå om ni får möjligheten! Certifieringen gick över förväntan. 90% rätt på provet och man behövde endast 70%. Det praktiska testet gick även det superbra och instruktören som testade mig sa att det var en av de bättre testerna han sett på länge. Snacka om att jag är stolt!

I skogen trampar vi febrilt upp våra hundspår för till veckan som kommer går jag ut på en fyradagarstur med en liten grupp. Hemma i huset är den murade skorstenen nedknackad och vi håller på att bygga upp för en ny vedeldad köksspis med tillhörande skorsten. Här är min pappa guld värd och driver på en hel del.
Samtidigt som allt detta händer rasade vår internet uppkoppling och då passar vi på att byta till fiberbredband vilket tycks vara lättare sagt än gjort. Om man väl får det att fungera så lär det visst vara såpass snabbt att man kommer att behöva säkerhetsbälte och hjälm då man skall vara på internet.

Hektiskt_liv_3 — Här har vi snart bärgat min skoter från ett myrhål.

Hektiskt_liv_2 — Numera kör Stina garanterat skoter bättre än många infödda norrlänningar. Hur det var när hon flyttade hit kan jag berätta någon annan gång…

Hektiskt_liv_4 — Vi hade en gång en vedspis… Nu är även hela murstocken nedknackad och ivägkörd. Här är pappa och Stina in action.

Hektiskt_liv_5 — Under sjukvårdsutbildningen övade vi en hel del på nack- och ryggradsskador. Här förbereds en flytt av en ’patient’ med misstänkt ryggskada. Under denna utbildning utgår man från en ’vildmarkssituation’ där man har långt till hjälp och dessutom är utsatta för en miljöpåverkan i form av väder, grupp, utrustning som kanske saknas m.m. En situation där man gör mesta möjliga utifrån rådande situation.

En Stockholmare i renskogen

30 oktober, 2015 Matti Kommentarer 2 kommentarer

Här kommer ett filmtips. Ginas värld är en TV serie som jag aldrig förr har sett. Nu gjorde de ett besök hos en samisk tjej och fick en kort inblick i renskötselns vardag. Man kan väl säga att det är den lite fjolliga Miss Stockholm som möter en rejäl Miss Sapmi.

Detta är det första av tre filmtips med en samisk vinkling som jag kommer att tipsa om. Som boendes med rösträtt i Sverige är ursprungsbefolkningens situation någonting som man verkligen bör vara insatt i då det skrämmande nog faktiskt finns politiska vindar idag som har en uttalad fientlighet mot det samiska.

Småfjäll nära torpet

4 september, 2015 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Jarre_1 — Stina med sin pappa Hasse blickar ut över Karatsområdet från fjället Jarre.

Bor man i Jokkmokk så har man fördelen att man har en del småfjäll och andra utflyktsmål en kafferast från ytterdörren. Det är lätt att antingen bara lufsa ut igenom dörren och direkt kliva på rakt ut i skogen. Andra gånger sätter man sig i bilen och kör någon mil. Under de senaste dagarna har vi passat på att njuta av det vackra höstvädret. Ut, vandra, koka kaffe, grilla korv, äta en bulle och känna den friska klara höstluften.

Getberget är en liten bergsknalle bara någon kilometer norr om torpet. Detta skogsområdet ligger i direkt anslutning till Jokkmokks samhälle. Några fina små tjärnar, fikaplatser, stigar och utkiksknallar. Hit är det fint att fara om man bara vill ut ett par timmar, cykla mtb eller springa en sväng.

Jarre är Jokkmokks närmaste riktiga fjäll. Det ligger under en timme väster om Jokkmokk om man kör bil. Efter mindre än 2 km så kliver man upp ovanför trädgränsen. Skogslandet böljar bort mot horisonten i öster. I nordväst reser sig Sareks höga fjälltoppar. Hit har vi varit idag och vandrat över dagen med Stinas föräldrar. Det är både underbart att se hur höstfärgerna kommer i ett rasande tempo men samtidigt stressande för att man inte hinner med. Det finns så mycket man vill göra.