Working_husky-arkiv - Sida 5 av 28

Sture död knall och fall

18 juni, 2016 Matti Kommentarer 3 kommentarer

Stura_avliden — Där vi hittade Sture såg allt fridfullt ut. När vi tog ut honom såg det ut som värsta scenen från en kriminalfilm där man ritat in vart offret har legat.

I går på eftermiddagen var Stina ut i hundgården och hittade en av våra unghundar stendöd. Fugitive’s Sture som inte ens var året fyllda. Dagen innan och på morgonen hade vi inte märkt någonting alls. Bra aptit, snurrande svans och till synes helt normalt. Nu låg han där helt livlös i hundgården. Inga yttre skador, ingen uppstötning, inget konstigt alls. Bara tippat och dött. När sådant sker är det enligt de veterinärer som vi pratat med antagligen en bristning i hjärnan eller ett hjärtfel som plötsligt slår stop på maskineriet.

Hur påverkas då de andra hundarna? Direkt vi hittade Sture tog vi ut Viktor och systern Storma ur hundgården. När de sedan släpptes tillbaks så var Storma minst lika glad igen och sprang omkring och lekte. Viktor däremot gick raka vägen fram till platsen där Sture hade legat. Där nosade han och sedan tittade han upp på mig och skuttade obekymrat fram till mig och ville gosa tillsammans med Storma. Hundar vet och de har någon typ av tankar och medvetande. Däremot så är det viktigt att man inte förmänskligar det man tror sig avläsa från dem.

Man måste bara acceptera att detta är naturens gång. Vi har närmare 50 hundar på vår kennel som går i arbete i en tämligen extrem miljö. Om jag ser tillbaks på alla år och alla hundar som jag haft, kört och sett sedan 1984 så händer det otroligt få grejer som detta. Tack ock lov! Om jag inte har helt fel så är det tre hundar som har dött oförklarligt på liknande vis i vår hundgård. När man står där med regnet strilandes ner och vi har Sture orörlig framför oss känns det otroligt vemodigt. Han fick aldrig uppleva livet ute på vidderna. Han fick knappt starta sitt liv. En go och härlig hund som bara är borta.

Inne på köksgolvet ligger Working Husky Åttan med sin stora mage. Där inne rör sig nästa generations slädhundar. De kan komma vilken dag som helst lika väl som att de dröjer några dagar till. Åttan andas tungt och har jobbigt att röra sig. Detta är livets gång. Det vemodiga avlöses av positiva. Medvind och motvind. Sånt är livet och det kan man faktiskt inte rå över tack och lov!

Stura_avliden_2 — Systern Storma är lika glad som vanligt. Känna vemod är nog en tämligen mänsklig grej.

Åttan_gravid — Åttan är inte bara fet. Här ser vi tydligt hur ett helt släddhundsteam sprattlar o rör sig där inne i magen.

Nya ligister på torpet

2 maj, 2016 Matti Kommentarer 1 kommentar

Border_collie_valpar_2 — Höglandsnäsets Annie Lennox. Här med kotte i munnen som strax efter fotograferandet åts upp…

Om man inte har problem så skaffar man sig problem är ett talesätt. Hur som helst så bor det från och med i lördags två nya ligister från Piteå på vårt torp. Två border collie valpar på dryga åtta veckor. Min tidigare erfarenhet av border collie valp baseras på Flippas uppväxt och det var minsann ingen lek. Blod svett och tårar under det första året brukar man säga. Energi och instinkter är så mycket starkare än lydnaden. Efter första året däremot så har man oftast en otroligt lättsam och trogen följeslagare i vått och torrt.

Redan för flera år sedan fastnade jag för tiken Gry som bor och arbetar hos Bibbi och Bosse på deras fårgård. Nu när hon parades så var det ganska självklart att vi frågade om en valp. Stinas Issa trillade ju av pinnen i höstas här på köksgolvet så även Stina hade börjat leta en ny följeslagare.

Annie Lennox och Johnny Cash från Höglandsnäsets kennel heter de två krabaterna. Annie är den tiken som jag turligt nog blivit anförtrodd med. När Stina var nere och tittade på denne så fastnade hon direkt för en liten hanvalp, Johnny. Han kommer att kastreras senare då vi inte vill riskera massa tjuvparningar.

Jag antar att dessa små energiknippen kommer att dyka upp lite här och där på denna blogg i framtiden. Flippa tycker faktiskt att det är lite underhållande med dessa två småglin. För att vara nio år är hon fortfarande en pigg dam om än lite stel. Nu hoppas vi bara att hon klarar sig ytterligare nått år men det är inget man kan ta för givet. Den jobbiga baksidan med att fästa sig vid en hund.

Border_collie_valpar_3 — Höglandsnäsets Johnny Cash.

Border_collie_valpar_1 — Annie hittade snabbt en egen sovkupé i vårt soffbord.

Border_collie_valpar_4 — Johnny är inte förtjust i vatten. Annie tycks däremot inte ens märka att det är blött.

Border_collie_valpar_5 — Lurvig och ganska snygg…anser jag helt opartiskt!

Vart tog vindarna vägen?

22 april, 2016 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Hundspannskurs_3 — Kaitumdalen i närheten av Tjuonajokk.

Nu har vi landat i Stora Sjöfallet. Veckan har varit minst sagt fantastisk. Fantastiskt vindstilla. Vi har färdats igenom trånga fjälldalar och över öppna vidder. Det har ofta varit i princip kavlungt och solsken från molnfri himmel. Egentligen så har ju hela vintern varit tämligen storm och ovädersfri.

Veckan som var hade ett ett upplägg mer som en hundspannskurs. Fokus var givetvis även på själva upplevelsen men även på allt som rör hundspannskörning och hundarna. Tasskador/skötsel, utfodring, avel, utrustning, tävling/turkörning och en del annat smått och gott.

Nu har vi nu vilat under två nätter och imorgon bär det av ut på en ny tur. Nu gör vi ett försök att ta oss ända ner till Jokkmokk då vädret i fjällen inte tycks bli det bästa. Faktum är att det utlovas både vind och 40-50cm nysnö. Då lockar lågfjällsområdena och skogslandet även om det är risk för blötare förhållanden där.

Hundspannskurs_4 — Påväg västerut mot Kaitumjaurestugorna längs Kaitumälvens källsjöar.

Hundspannskurs_1 — Med hundspann uppför…

Pantertanter på glid i Lappland

15 mars, 2016 Matti Kommentarer 2 kommentarer

Keb_sjaunja_1-mars_4 — Vår tältcamp under det flammande norrskenet i Sjaunja naturreservat.

I år var det nog sjunde året som Ulla följde med på tur. Bim (4:e året) och Ulla hade dessutom fått med sig Kristina i år. Tre kvinnor på 60+ där åldern verkligen inte märks. Marika (jämngammal med mig) och är nog båda mäkta inspirerade efter denna vecka. Åldern spelar verkligen ingen roll. Det är utan tvekan attityden till livet som är det viktiga.

Färden startade från Saltoluokta fjällstation och det började igenom ett ödsligt Sjaunja naturreservat norrut mot Nikkaluokta. Vi fick två nätter i tält innan vi nådde Kebnekaise fjällstation med duschar, bastubad och mjuka sängar. Färden över fjällplatån norr om Kaitumälven bjöd på total dimma och utan den kryssade leden hade vi inte kunna färdats på ett säkert sätt.

I Singistugorna träffade vi Juha från Jokkmokk som tillsammans med sin vän Kössi körde en av våra packturer med engelska skidåkare. Det är alltid roligt att träffa kollegor och vänner på fjället. Kaffe, prat och roliga historier. Ja, faktum är att vi träffade egentligen en hel del folk som man lärt känna mer eller mindre under årens lopp på fjället. Det är stugvärdar, färdledare, skoterförare, fjällstationspersonal, skidåkare m.m. En massa trevliga möten där ute.

Nu har vi åter landat på Saltoluokta fjällstation. Ute tilltar vinden och temperaturen stiger vilket resulterar i tögrader. Snön slår ihop och förhållandena för att färdas blir allt bättre. Snön lägger sig stabilare på marken och riskerar inte att virvla upp i luften för minsta lilla vind. Nu har jag jobbat med upplastning och omlastning inför nästa tur. Försöka äta upp mig, dricka kaffe och göra sådant som jag inte kan göra från fjället. I morgon bär det av igen efter en vilodag för hundarna.

Keb_sjaunja_1-mars_3 — Frostbeklädda björkskogar strax söder om Tjuonajokk fiskecamp.

Keb_sjaunja_1-mars_5 — Filosoferar i mitt Hillebergstält.

Keb_sjaunja_1-mars_2 — Norrsken över Kebnekaisemasivet.

Keb_sjaunja_1-mars_6 — Singistugorna sent en kväll.

Keb_sjaunja_1-mars_1 — Solnedgåmg i Teusajaure.

Gate to Sarek I

7 mars, 2016 Matti Kommentarer 3 kommentarer

Gate_to_sarek_1_5 — Första dagen bjöd på strålande väder.

Förra Tisdagen lämnade vi Saltoluokta Fjällstation och styrde hundspannen söderut längs Kungsleden. Svenska Turistföreningens stugor var ännu inte öppna men eftersom att vi jobbar såpass nära varandra kunde vi få låna en nyckel. Detta gjorde att vi hade stugorna helt själva.

Med på turen var Michael som tidigare varit på tur med oss. Nu följde även hans två döttrar, Annika och Charlotta med. Det har som vanligt varit roliga och skämtsamma stämning varvat med mycket seriösa samtalsämnen. Snö och väderförhållanden har dessutom visat sig från sin fina sida. Bra spår och hundarna har gått och skött sig riktigt bra.

Området söderut från Saltoluokta bjuder på fina passager på fjället men även gamla fjällskogar. Knotiga tallar, vindpinade granar och krokiga små fjällbjörkar. Perfekt för en varierad tur där man mycket sällan stormar fast.