På hjulingen bakom hundarna hinner man tänka mycket. Jag lyssnar på musik och njuter av tillvaron. Speciellt när man kör i mörker och kanske 4-5 timmar långa pass så hinner hjärnan jobba med både ditt och datt. Personligen så tror jag att det är riktigt nyttigt. Tid med sig själv alltså. Man kan inte dölja någonting eller fly från sig själv. Ju längre tid desto ärligare med sig själv måste man vara.
Vi har som delmål att köra en träningstävling i Kiruna 30 November. 2 x 10 mil. Just nu ser det tungt ut att få upp den distansen på hundarna. Nu kör vi runt 30-40km/tur. Vi har en bit kvar om man säger så. Dessutom så skall tävlingshundarna vaccineras mot kennelhosta vilket ger en ofrivillig paus från träningen. Vi får ta ett steg i taget.
Försäsongstävlingar är oftast bra. Hundarna får testa lite av tävlingsmiljön. Äta bland andra spann, köra om eller bli omkörd, man får eventuella smittor i form av diarréer så slipper man dem under säsongen/tävlingen. Dessutom så är det alltid roligt att träffa andra hundkörare. Kirunatävlingen är en träningstävling med fokus på att köra hund och ha det trevligt!
Nä, jag tycker inte att det är speciellt roligt med små valpar. De kommer ut som små blöta råttor. När man kan börja ta med sig dem ut börjar jag tycka att det är roligt. Allra roligast är när de är inne på sin andra säsong och man får börja utvärdera hur de egentligen är framför släden.
I Finland har vi besökt två slädhundskennlar med tillsammans närmare 100 renrasiga Siberian Huskys. Jenni Hasa och Johanna Kokkonen. Massor av trevligt hundprat och massor av fina hundar med riktigt bra blodslinjer. Med oss hem fick vi en lånehund från Jenni som vi hyr för att ta en valpkull på om vi trivs med henne. Sedan så köpte vi en unghund från Johanna. Närmare presentation av hundarna kommer senare på vår kennelsida Working Husky Kennel.
Stina och jag är mycket nöjda med vår trevliga utlandssemester som varade under några timmar. I dag har vi varit lite drabbade av jetlagg men det är ju så för oss som reser över tidszonerna.
Det är alltid extra skönt att se en galen arbetsiver hos unghundarna. De står relativt lugnt i starten men så fort vi kör iväg blixtrar det till. De tvekar inte för hinder som broar, djupare vattenhål och annat som vi har längs våra träningsrutter. Speciellt Åman och Åttan tycks bara bli mer tända på arbete ju jäkligare det är. Lite som sina föräldrar. En riktigt bra egenskap för en fjällhund.
