Saltoluokta-arkiv - Sida 2 av 19

Explore Sarek 2017

31 mars, 2017 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Under den gångna veckan har jag tillsammans med fyra gäster försökt genomföra årets Sarektur med hundspann. Väderprognosen lovade upp emot 50-60cm snö och hyffsad vind på över 20m/s i väster. Det är ingen bra kombination om man vill färdas igenom en av Europas mest unika nationalparker. Vi kom helt enkelt att få välja mellan att köra in i Sarek och bli väderfast i tälten någon stans eller välja att hålla oss undan de värsta vädret och istället slippa ofrivilliga vilodagar. Det senae alternativet gjorde då att vår planerade rutt igenom Sarek inte kunde genomföras.

I efterhand kan vi se på nyheterna att vädret varit helt klart lite tufft. Mellan Narvik och Kiruna står tåg bomfast i snön. Det snackas om 130cm nysnö, vindar och laviner. Själv så har vi kunnat köra släde varje dag om även emellanåt med dålig sikt. Så pass dålig sikt att jag både kört ner mitt spann igenom isen i en grund vak och vid ett annat tillfälle inte vetat exakt vart vi varit innan vi tvingades att vända.

Vindarna har inte varit speciellt hårda utan max 15m/s dagtid och kanske 20m/s nattetid. Snöförhållandena däremot har gett dålig sikt så vi periodvis knappt sett varandra. Hundarna har skött sig bra, utrustningen har funkat och turen blev ändå trevlig.

En fråga jag ofta får är om hur det fungerar med att ta med hund in i nationalperkerna. 1 januari-30 april är det tillåtet att ta med hund. Hundspann räknas tydligen om man har fyra hundar eller fler. Då krävs det ett tillstånd från Norrbottens länsstyrelse. Detta pga oseriösa hundspannsföretag som kört i området och instruerat sina gäster att de skall säga att man är ett kompisgäng. Anledningen är nämligen att man som organisatör av turer i nationalparkerna behöver ansöka om ett tillstånd för sin verksamhet.

Nationalparkerna är avsatta för att skydda unik natur. De är inte avsatta för att vara någon arena för diverse turistföretagare därför tycker jag att det minsta man kan kräva av oss som är yrkesverksamma inom detta att vi tar reda på de regler som finns och följer dessa. Annars kommer allemansrätten på sikt att vara hotad och det skulle vara förödande för friluftslivet!

Explore_sarek_2017_4 — Ett belag slits loss i den tilltagande vinden. Antingen lagar man snabbt eller så slår man läger. Utrymme för att sega finns inte. Belagsbytet gjordes utan tjorv på otroliga fem minuter.

Explore_sarek_2017_3 — Tre hundspann i den allt sämre sikten.

Explore_sarek_2017_6 — Slädar stängs och tälten ankras inför nattens förutspådda kraftigare vindar.

Explore_sarek_2017_1 — Tälten rivs och vi styr hundspannen österut mot Sitojaurestugan.

Med hundspann till Kebnekaise

13 mars, 2017 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_6 — Bra och rutinerade ledarhundar lär sig att följa gamla spår och de kryssade lederna.

Vi lämnade Saltoluokta förra tisdagen i strålande sol och bitande kyla. Tillbaks kom vi med lågt hängande moln och i det närmaste plusgrader. Vädret har varierat med vindstilla och knallblå himmel till friska vindar, snödrev och låga moln. Bitvis perfekta spår och andra sträckor riktigt tungkört med tung spårbrytning.

Med på turen hade jag bara två gäster, ett sportigt engelskt par, så vi har kört ganska hårt med oss själva. Ingen har behövt vare sig godnattsagor eller vaggvisor efter dagarna bak på slädarna. Sovsäcken har lockat tidigt på kvällarna och om mornarna har vi i princip väntat ut varandra. Ingen har riktigt haft lust att kliva upp ur en varm o skön sovsäck.

Från Saltoluokta styrde vi västerut längs sjön Langas. Denna sjö bjuder på förädiska isar och man måste vara på sin vakt och hålla sig nära land. Inget att rekommendera om man är det minsta osäker. Från Stora Sjöfallet drog vi oss nordväst mot Teusajaurestugan och sedan norrut längst Kungsleden till Singistugan. Vid Kebnekaise fjällstation stannade vi till med hundspannen som snabbast innan vi drog vidare till Nikkaluokta.

Från Nikkaluokta och söderut via Tjuonajokk till Saltoluokta går en led som är sällan trafikerad av annat än någon skoteråkare. Denna gång var det ett par skidåkare med hund och pulka som låg någon dag före oss av spåren att döma. Gillar man inte allt folk vid Kebnekaise så dra istället hit.

Tillbaks i Saltoluokta kan jag åter lite tjatigt konstatera att ännu en vecka med riktigt trevliga gäster har förgyllt min tillvaro. Nu är det ompackning och förberedelser inför nästa tur. Stina är på väg upp med ett gäng hundar, lite utrustning och ny proviant. Kommande vecka har vi åter full grupp igen.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_4 — Trånga dalar med höga fjäll. Här Teusajaure i Stora Sjöfallets nationalpark. Märk att hundspann måste söka dispense från Länsstyrelsen för att färdas i nationalparkerna/Laponia.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_5 — Norrsken tillhör vardagen på många av våra hundspannsturer.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_1 — Goväder på vidda.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_3 — Uppför i Lappland är inga små motlut som får svetten att pärlas i pannan. Nä, inorrländska backar så tror man att man skall dö innan man är uppe.

Kebnekaise_sjaunja_I_hundspann_2017_2 — Fullmåne och tältcamp på fjällvidderna.

I Sareks utkanter med hundspann

6 mars, 2017 Matti Kommentarer 1 kommentar

Hundspann_utkanten_sarek_6 — När man står på kanten av Sareks Nationalpark känner man ofta suget på att få upptäcka vad som finns där bakom bergen…

Det är verkligen inte alltid det går som planerat. Denna vecka damp det plötsligt ned en hel del snö. Spåren försvann och såväl folk som hundar har fått kämpa en del. En dag tvingades vi till och med att vända för att gå tillbaks till Sitojaurestugan så turen blev lite modifierad. Detta är konsekvensen av att vi inte kör med följeskoter utan får helt enkelt anpassa oss efter rådande förhållanden.

Hundarna har som vanligt jobbat på bra. Stugvärdar och annat folk efter leden berömmer ofta våra hundar för att de är så lugna och harmoniska. Det är resultatet av alla de timmar som Stina och jag lägger på att träna dem för dessa uppgifter.

Gästerna har även de varit trevliga så som det brukar vara. Vi har löst många av världens problem och pratat om såväl Brexit, Trumph, ripjakt, glesbygdspolitik, skola, sjukvård och en massa annat. Det är alltid intressant att få ta del av andra människors syn på saker och ting.

Under den gångna veckan körde vi från Saltoluokta fjällstation och söderut längs Kungsleden. Vi har rört oss i Sareks nationalparks utkanter. Rapadalen med Skierfe, Nammatj och Tjakkeli är så vackert att trotts att jag ser det så ofta kan jag aldrig se mig riktigt mätt. Kanske är Tjakkeli är i mitt tycke kanske ett av fjällvärldens häftigaste berg. Mäktigt och stort, står det i östkanten av fjällen. Österut böljar sedan lågfjällen och skogslandet vidare ned mot kusten.

Hundspann_utkanten_sarek_1 — Första dagen hade vi kalasförhållande. Pudersnö på knallhård snö ovanför trädgränsen.

Hundspann_utkanten_sarek_5 — Med hundspann igenom fjällskog, myrmarker och över öppna fjällhedar.

Hundspann_utkanten_sarek_2 — Mycket nysnö och timmar med att bryta spår för ledarhundarna tvingade oss att vända om en dag. Kartan fram och nya planer smides.

Hundspann_utkanten_sarek_4 — Working Husky Dafina är endast 1,5år och har denna vecka varit med för att få mer rutiner. Här är hon i det närmaste startklar tror iallafall hon…

Hundspann_utkanten_sarek_3 — Vilda fjällskogar oc ännu vildare fjäll. Välkommen till det som kallas för Europas sista vildmark!

Crossing Lapland 2017

27 februari, 2017 Matti Kommentarer 2 kommentarer

Nu är första veckan av dryga tio veckor till ända. Rättare sagt så är detta dag sju av 66 som jag kommer att befinna mig ute på tur om allt går vägen. Det är alltid en lite oro att någonting skall gå fel och det inte går att fullfölja. Som det är planerat nu är det iallafall bokningar under varje vecka, hundarna tycks vara i form samt att Stina och jag mår gott.

Första veckans tur gick från Jokkmokk i öster längs Karatsleden västerut. Vid den lilla fjällbyn Kvikkjokk som även är vägs ände svängde vi norrut längs Kungsleden och styrde vidare till Saltoluokta. Här har Stina nu mött upp med några nya hundar, nya matlådor och en del utrustning. Så långt går allt som planerat!

Förra veckan bjöd på riktigt fina förhållanden. Bra spår, torra sjöar, trevliga gäster och mestadels härligt väder. Däremot så har jag aldrig mött så mycket folk ute så pass tidigt under säsongen. Outdoor Lapland och Fjällaktiv som är en kollegor var efter Karatsleden med en grupp. På Kungsleden mötte vi sedan löpare och organisationen som gjorde någon typ av ultramarathon på snö. De springer sträckan från Stora Sjöfallet till Jokkmokk. Denna tur som vanligtvis är en tur där vi bitvis får spåra lederna själva då vi är först ut.

Nu sitter jag i Saltoluokta och ute faller snön stilla. Hundarna är lugna och väntar på sin middag. Stina är i bilen och kör hemåt för att rodda ihop en del körningar som vi har från kenneln till veckan. I morgon bär det av ut på en ny tur söderut längs Kungsleden. Väderprognosen är inte helt tokig så livet leker!

Crossing_lapland_2017_4 — Ymnigt snöfall och lite vind gör att sikten mellan spannen försämras. På denna bild skall det vara minst spann.

Crossing_lapland_2017_2 — Fjället Staika i bakgrunden med den stora sjön Saggat i förgrunden.

Crossing_lapland_2017_1 — Pårtestugan levererade lite norrsken.

Crossing_lapland_2017_5 — En hel del blankis på sjöarna där vinden sopat bort snön.

Crossing_lapland_2017_6 — Working Husky Åman i förgrunden och WH Ämser bakom.

Crossing_lapland_2017_7 — Sista biten mot Saltoluokta erbjöd en del bortblåst snö men vacker tundrakänsla.

Höstfärger och kanothämt i Saltoluokta

10 september, 2016 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Höstfärger_i_saltoluokta_2 — ’Äntligen här’ är det nog många som tycker då de ser Volker och Jasmine åter i Jokkmokk. De är gamla Jokkmokksbor som för några år sedan drog sig söderut.

Igår var vi en sväng upp till Saltoluokta för att dricka lite kaffe med personalen där. Ja, vi hämtade kanoter, åt Saltos goda svampsoppa, rastade hundar och hade en trevlig dag med Volker o Jasmine som är uppe och hälsar på. På Salto träffade vi både personal och bekanta från olika färder i fjällen. Vad som slår mig är att i princip varje gång man kommer till Saltoluokta fjällstation hittar man gammal personal där som är på återbesök. Har man en gång öppnat sitt hjärta för Salto så finns en ständig längtan tillbaks.

Höstfärgerna har utan minsta tvekan kommit längre där uppe vid foten av fjället. Det är väldigt kul period att få strosa omkring med kameran och leta motiv i den färgglada naturen. Myggen lyser med sin frånvaro och är inte saknade. Det är inte ovanligt att fjälltopparna är vitpudrade med nysnö när man vaknar på morgonen. Tyvärr kunde vi inte stanna utan fick lasta kanoterna och styra hemåt mot vårt torp.