Domherren var hela tiden på motsatt sida av trädet…Utanför vårt hus har vi fågelmatningsautomater. Det drar till sig olika mesar, domherrar, hackspett, ekorrar och annat kul. Nu är det mestadels talltitor, talgoxar, domherrar och någon enstaka blåmes som har visat sig denna säsong.
Tog kameran och gick ut på gården för att ta några bilder av de små liven. Snacka om att det känns som att de driver med mig! Har fåglarna humor och ler sig harmynta när de aldrig är där min kamera är? Sitter det någon som radiostyr dessa odågor till flygfän? De är aldrig där jag riktar kameran, landar nästan på mitt huvud gör de dessutom. Men visst ler dom med sina näbbar? Jag tycker nästan att det ser ut så. Hur många sånna här bilder tror ni att det blev? Pippin skrattade utan tvekan och jag är helt nykter! Pippin lyfter utan tvekan på benet då den kissar!!! Har den haft för mycket kontakt med våra huskies?
Snart är vi där igen och färdas över de öppna vidderna…Nu är det snart fjälldags känns det som. Bara någon månad bort. Midvintertid på fjället är inte det lättaste så då föredrar jag verkligen skogslandet. Tjärvedseldar, skyddande skog, de ringlande spåren igenom den snötyngda skogen och nätterna på släden. Men vårvintrarna ska tillbringas ovan trädgränsen. De vindpackade snölandskapet, de öppna vidderna där vindarna får fart som poeterna säger. För mig är det en otroligt viktig del av livet att få färdas och leva där ute.
Vi kollar isens tjocklek och sätter buskar där det behövs. Bästa tiden är innan snön kommer som döljer alla isens ljud och färgnyanser.När myrar, sjöar och vattendrag fryser blir de våra naturliga färdvägar. Inga höjdskillnader och lätt att färdas efter. Ja lätt så länge man vet att isarna är säkra och torra. Ett ständigt bryderi speciellt under förvintern och vårvintern.
I Lördags började vi med vårt spår runt hemmasjöarna. Huggit med yxa och ispik för att verkligen veta att isen är trygg. Tydligen så har det frusit på riktigt bra. Lite snö på detta och vi kan köra släde. Än får vi hålla tillgodo med fyrhjulingarna som träningsredskap ett tag till. Hur som helst så har vi haft en trevlig tur på isen Stina och jag. Issa åker nästan alltid bak på Stinas fyrhjuling eller skoter. Springa är överskattat tycker hon. Skymning och dags för hemfärd.
Fast mark, rent vatten och ren luft för de kommande generationerna. Är det förmycket begärt av livet?Såg häromdagen på SVT Rapport. I deras nyhetssändning den 26/10 så berättade de under några sekunder att samerna demonstrerade i Stockholm. Strax efteråt kom ett långt inlägg om något matkasseprojekt där man kan ge pengar till en kasse ’fredagsmys’ som någon behövande får.
Matkasseprojektet i sig var ju en fin grej men fattar redaktionen noll och ingenting? Ser de inte ett samband i att Sveriges regering tillåter utländska bolag komma och utvinna våra mineraltillgångar för ynkliga 0,2%. Fattar dom inte att medan utländska riskkapitalister tjänar pengar och efterlämnar en oersättbar miljöskuld så finns det familjer i vårt land som är i behov av allmosor från de som har sitt på det torra.
Kallak/Gálloks järnmalm är beräknad till minst 500 miljarder. Om vår mineralavgift vore 30 % (som i Australien) skulle det innebära 150 miljarder extra till vår kassa. Samtidigt så är den direkta miljökostnaden för Blaikens konkursade gruva (Sorsele kommun) 1 miljon kronor/månad, fram tills nästa istid. Detta för att hålla giftläckaget i schack. En mer långsiktig sanering kommer givetvis att kosta betydligt mer.
Att hundarna gillar snö behöver man inte fundera över…Hundkörning är det som upptar största delen av våra dagar just nu. Det kom lite snö vilket är superbra för tassarna. Springa på sandpapper eller på bomull kan man kanske jämföra det med.
Vi har som delmål att köra en träningstävling i Kiruna 30 November. 2 x 10 mil. Just nu ser det tungt ut att få upp den distansen på hundarna. Nu kör vi runt 30-40km/tur. Vi har en bit kvar om man säger så. Dessutom så skall tävlingshundarna vaccineras mot kennelhosta vilket ger en ofrivillig paus från träningen. Vi får ta ett steg i taget.
Försäsongstävlingar är oftast bra. Hundarna får testa lite av tävlingsmiljön. Äta bland andra spann, köra om eller bli omkörd, man får eventuella smittor i form av diarréer så slipper man dem under säsongen/tävlingen. Dessutom så är det alltid roligt att träffa andra hundkörare. Kirunatävlingen är en träningstävling med fokus på att köra hund och ha det trevligt! Working Husky Rambo är en av de ledarhundar som jag trivs bäst med. Ofta startar vi i dagsljus och kommer hem i mörker.