I skogen finns det skydd och ved. Det betyder att man kan koka kaffe och grilla.Nu är första veckan av dryga tio veckor till ända. Rättare sagt så är detta dag sju av 66 som jag kommer att befinna mig ute på tur om allt går vägen. Det är alltid en lite oro att någonting skall gå fel och det inte går att fullfölja. Som det är planerat nu är det iallafall bokningar under varje vecka, hundarna tycks vara i form samt att Stina och jag mår gott.
Första veckans tur gick från Jokkmokk i öster längs Karatsleden västerut. Vid den lilla fjällbyn Kvikkjokk som även är vägs ände svängde vi norrut längs Kungsleden och styrde vidare till Saltoluokta. Här har Stina nu mött upp med några nya hundar, nya matlådor och en del utrustning. Så långt går allt som planerat!
Förra veckan bjöd på riktigt fina förhållanden. Bra spår, torra sjöar, trevliga gäster och mestadels härligt väder. Däremot så har jag aldrig mött så mycket folk ute så pass tidigt under säsongen. Outdoor Lapland och Fjällaktiv som är en kollegor var efter Karatsleden med en grupp. På Kungsleden mötte vi sedan löpare och organisationen som gjorde någon typ av ultramarathon på snö. De springer sträckan från Stora Sjöfallet till Jokkmokk. Denna tur som vanligtvis är en tur där vi bitvis får spåra lederna själva då vi är först ut.
Nu sitter jag i Saltoluokta och ute faller snön stilla. Hundarna är lugna och väntar på sin middag. Stina är i bilen och kör hemåt för att rodda ihop en del körningar som vi har från kenneln till veckan. I morgon bär det av ut på en ny tur söderut längs Kungsleden. Väderprognosen är inte helt tokig så livet leker! Ymnigt snöfall och lite vind gör att sikten mellan spannen försämras. På denna bild skall det vara minst spann. Fjället Staika i bakgrunden med den stora sjön Saggat i förgrunden. Pårtestugan levererade lite norrsken. En hel del blankis på sjöarna där vinden sopat bort snön. Working Husky Åman i förgrunden och WH Ämser bakom. Sista biten mot Saltoluokta erbjöd en del bortblåst snö men vacker tundrakänsla.
Östkanterna av sjöarna var lite blöta bitvis.Likt en varm hårfön har västanvindarna legat hårt över landskapet. Snön har fräts bort från västslutningarna och isarna på sjöarna är helt snöfria. Östra kanterna av sjöarna blev dessutom vattenfyllda och vi körde ner oss med vatten till knäna bitvis. Stina som också var ute på en annan tur hamnade i vatten upp till mitten av låren med sin grupp. Men som jag brukar säga, vi levererar inget Disney World utan vi kör hund och lever där ute på riktigt. Då är det äventyr på riktigt ibland.
Vädret är ett just nu ett stort samtalsämne och har alltid varit. Visst, det har varit en speciell vinter i år. Väldigt varmt med många och tuffa blidor. Personligen så tror jag att detta delvis är naturliga vädervariationer. När har du någonsin hört någon uttrycka ’Men grabbar, i år har vi haft en väldigt normal vinter med normalt med snö och normaltemperatur’. Man vill alltid förfasa sig över vädret som något extremt. Jag tror verkligen att det är naturligt med onaturligt väder.
Den globala uppvärmningen däremot är nog dock tyvärr ett faktum som man skall ta på allvar. Även om den inte är orsaken till denna vinters väder så bör man ta den på allvar men då främst baserat på trender med upptining av permafrost, avsmältning av glaciärer m.m. Däremot kan jag förundras över hur man så befängt kan tro att den skall lösas med att man köper lite utsläppsrätter och klimatkompenserar kan jag verkligen inte förstå? Vi måste helt enkelt börja titta på hur vi lever i stort och försöka tänka på framtida generationers existens möjligheter på denna planet.
Under de sista dagarna av turen droppade temperaturen och allt frös till. Nu är spåren snabba och sjöisarna mestadels glasblanka. Det innebär slamrande bromsmattor och studsande slädar och inte som normalt en tyst färd över gnistrande vidder. Tempen tycks enligt väderprognoserna ligga lågt ett tag ett tag framöver om nu dessa stämmer. Lite snö är lovat och förhållandena för hundspannskörning är egentligen riktigt gynnsamma.
Veckan som var hade jag med mig två svenska och mycket trevliga par. Vi har nämligen en del svenska gäster på våra turer. En kundgrupp som var mer ovanligt för 20 år sedan än idag. Man har ofta rest runt hela världen och vill nu uppleva sitt eget land av olika anledningar. Det är utan tvekan välkommet. Annie ständigt redo och en riktig hårding när det gäller att färdas. Som sagt så var detta en blöt vecka… Sjökanterna erbjöd en torrare kant där vi kunde köra. I övrigt var våra spår okej. Rosa och de andra hundarna kurade nöjda ihop sig i det torra riset under natten.
Hyfsat tät dimma när vi körde över Purkijaure sista dagen.Lite försiktigt startade vi nu ut med fortsättningen av säsongen. Startade med fem gäster för att vara ute under tre dagar och botanisera runt i Jokkmokksskogarna. Det mesta är exakt som vanligt. Trevliga gäster, vi kör hundspann, lagar mat i skogen, eldar och som vanligt så trivs jag som fisken i vattnet.
Tyvärr så kom vi bara hem med fyra gäster. En gäst fick evakueras med skoter av Stina redan första dagen. Ett ryggskott kan få den mest motiverade personen att hålla sig för skratt. Det är verkligen tråkigt när man har någon som sett fram emot att uppleva detta och så kommer det käppar i hjulet. Det gick iallafall bra och gästen ifråga är nu hemma i Tyskland.
I år har vi fått ändra våra spår en del utifrån renskötselns förutsättningar. Det enda som krävs är ju att man tänker till lite. Våra gäster blir enbart glada då vi berättar varför vi inte kör helt som planerat. Jag kommer att skriva mer om just detta med hänsynstagandet i något blogginlägg framöver. Detta är ett ämne som verkligen ligger mig varmt om hjärtat.
Livet i skogen är frihet för mig. Där lever jag med våra hundar och tar med mig olika människor varje vecka. Det är verkligen en förmån att få visa de saker som betyder mycket för mig och låta andra människor få uppleva detta livet. Att vi dessutom kan försörja oss på detta känns väldigt ofta helt overkligt. Vist är det periodvis slitsamt och både Stina och jag är toktrötta men vi har faktiskt väldigt kul och får känna att oss tillfreds med det vi gör. Jag är verkligen tacksam för det livet som jag har förmånen att få leva. Unbelievable för att säga det på utrikiska! Working Husky Dafina. En unghund på ca 1,5 år som genomförde sin första övernattningstur. Solen kliver allt högre över horisonten. Månsken under nätterna ger ett fantastiskt ljus. Man vill liksom inte in i stugan även om värmen och det nykokta teet lockar. Sista biten in mot kenneln och dimman lättar upp och man får lust att vända ut på nästa tur igen.
Medan kaffet kokas och hundarna tålmodigt väntar sänker sig mörkret utanför den upplysta kåtan. Årets vintermarknad i Jokkmokk är nu över och helt utan att det blev rock’n roll. Marknaden brukar ju annars ha en tendens att bjuda på -45C och bilar som fryser ihop. 70Cm nysnö med massa vatten som trycks upp på isarna och snöskotrar som körs fast. Hård vind med spår som försvinner och så vidare.
Jokkmokks marknad passerade i år snarare som en mild bris. Allt gick i det närmaste som planerat och vi kan summera en riktigt bra marknad tillsammans med kollegorna Sten, Patrik och Sanna som kört hund och hjälpt till på olika vis. Turerna ut i renskogen har även de gått kanonbra och feedbacken har endast varit nöjda kunder.
Just nu sitter jag och grubblar på hur jag skall hinna allt som skall göras mellan alla turer. Det är nämligen ytterst få dagar kvar hemma innan jag drar på långtursturne. Under den tiden skall det klämmas några möten och åtaganden förutom att all packning inför turerna skall vara 110% okej. Patrik och Stina fixar med fika och berättar om livet i norr, hundarna och mycket annat. Efter fikapausen görs spannen startklara och vi drar tillbaks till kenneln. I år har vi bokat lagom med turer vilket har gjort att hundarna fått en del vila. Säsongen är ju inte över bara med marknaden utan det är nu de det sätter igång på allvar. Working Husky Dafu som är dryga året har gått en del av turerna.
Stina med sina 12 siberian Huskies och fyra gäster på släden.Första Tosdagen i Februari varje år sedan 412 år tillbaks har vi Jokkmokks Vintermarknad. För oss i Jokkmokk är detta som nyårsafton. Året indelas i före respektive efter marknaden. En marknad som är en klart märkbar vändpunkt för ljuset. Efter marknaden är det tydligt att solen orkar allt högre över horisonten.
Min syster Jenny har konstutställning tillsammans med fotograf Maria Klang. Man kan även läsa mer om Jennys tankar runt konsten och företagandet i ett fint reportage i Kuriren. Just detta är så typiskt Jokkmokks Marknad. Det är ett skyltfönster ut i världen och man kanske inte tjänar pengar just under själva marknaden men däremot så skapar det kännedom om att Jokkmokk med allt vad det innebär existerar.
Hundspannsturerna är slutsålda sedan länge hos Stina och mig samt de företag som vi samarbetar tillsammans med. Vi har därför nu börjat att sälja en tur med de renskötare vars betesmarker vi använder för våra hundspannsfärder. Man får helt enkelt hänga med ut i det dagliga arbetet och vi får åter igen bekräftat att folk vill uppleva saker som inte är allt för tillrättalagt.
Just de samiska upplevelserna tycks komma starkt i Jokkmokksområdet. En tjej som heter Anna Kuhmunen har startat ett företag som heter Silba Siida. Anna känner den samiska kulturen väl och delar öppenhjärtligt med sig. Nya kollegor i branschen är välkommet om de är seriösa. Det är tillsammans vi gör Jokkmokk till en åretrunt destination.
Jokkmokks Vintermarknad är en kul händelse men farten på vår verksamhet efter marknaden sänks endast något. Jag kan räkna helt lediga dagar innan 1 maj på min ena hands fingrar som det ser ut just nu. Ett jobb som inte känns betungande utan jag ser faktiskt fram emot lägereldar, kaffekok, hundspannsfärder och möten med människor från när och fjärran. -22C och utandningsluften från hundarna blev som ett dimmoln över spannet. Årets marknad ser dock ut att bli varmare än så. Korv, fläsk, kaffe, bröd, bullar, te och allt värms över elden. Det obligatoriska kokkaffestoppet…
