Här en morgon passade jag på att fotografera när Stina förberedde sitt hundspann för dagens första träningstur. Hösten är här med alla vackra färger och morgondimmorna är täta. Vår tillvaro där ute har dessutom verkligen förgyllts av regnets totala frånvaro.
Under en tarp, vid en lägereld, med hundarna precis utanför och en mugg rykande hett te i näven kunde jag slappa i min sovsäck. Månen vandrade upp över himlavalvet och i dalgångarna, lade sig ett lock av låga dimmoln. Det är inte speciellt mycket man behöver här i livet för att man skall vara nöjd. Tankarna vandrade till det stundade riksdagsvalet och jag önskar verkligen att miljöfrågor, fördelningspolitik och väldigt viktigt, alla människors lika värde prioriteras av oss väljare.
Geisha var ren ren och jagade därför inte vilt. På den tiden var det tillåtet att fara med hundarna till speciella renhägn. Med hjälp av elhalsband såg en instruktör till att hunden inte jagade ren. Man får säga vad man vill om eluppfostran men för Geishas del innebar det en eller två korta stötar av obehag och sedan tittade hon aldrig mer efter ren. Hon kunde då vara fritt med mig i skog och mark utan problem.
Många av de som träffat Geisha på fjället, under föreläsningar, på kenneln osv. kommer än idag ihåg den kloka hunden. Under en av veckoturerna för 6-7 år sedan tvingades tyvärr Stina att fatta beslutet att avliva henne. Det blev vajsing på hennes hjärta. Aldrig trodde jag väl att jag skulle få en ny sådan hund men så fel jag hade. Några månader senare vart jag med Border Collie. Flippa kom in i mitt liv och många gånger undrar jag om det inte är Geisha fast i en annan förpackning! De är så otroligt lik varandra på många sätt.
Till alla er som förlorat en hund och tänker att det är inte värt all denna smärta. Tänk om och tänk till. Var istället tacksam och glad för den tid ni får ihop med varje enskild hund i ert liv. Fundera inte så mycket utan se till att snart bli med hund igen!
Operationen genomfördes hos Lapplands Djurklinik. Det var egentligen ingen livmoderinflamation. Den hade känts skör men annars inget jättetokigt. Efter operationen så har Rut piggnat till snabbt. Alltså var det ett helt riktigt beslut. Jag är bara så glad att åter få den pigga siberian huskytik som jag är van att hon är.
Mjölkproduktionen har däremot minskat. Dels pga febern som hon haft men även pga att livmodern är uttagen. Med nio valpar så behövs det en hel del mat. Ganska enkelt började dessa att äta hundfoder med iblandad mjölkersättning. Här är det mycket viktigt att valparna får kalk då skelettet växer. Alltså, bra kvalitetshundmat i kombination med mjölkersättning för hundvalp. Man skall inte ta mjölkersättning för människa då den innehåller laktos.
Valparna växer och då vi väger dem ser vi att de följer en normal tillväxtkurva. I detta läget så har vi bra nytta av att Stina har gjort endel anteckningar på de andra kullarna som vi haft utan några komplikationer. Valparna bor fortfarande inne hos oss men nu åker de snart ut. Det kommer ut ganska mycket ur dem som man inte önskar ha inne på golvet där man bor. Fast det är en fröjd att se hur pigga de är.
Att köra Femundlöpet är ingen självklarhet för mig. Det kräver massor av träning och fokus. Rent praktiskt så innebär det mindre tid till annat jag vill som fiske, kanot, hälsa på folk och massa annat. 600 kilometer är en rejäl sträcka som jag har respekt för. Det är genomförbart men det kan också innebära att man tvingas att avbryta efter vägen vilket hände mig år 2013. Dessutom blir det ett ekonomiskt avbräck både i form av kostnader men även förlorad arbetsinkomst.
Ett av de starkaste minnena från Femundlöpet 2014 var den sk Grimsburundan. Denna del av spåret innehåller mycket uppför och nedför, sjukt mycket helt enkelt. Som en serpentin längs fjällsidan fast en norsk variant där man färdas rakt uppför, svänger och sedan rakt ned om och om igen. Så varade körningen i flera timmar längs med en fjällsida. Marianne Skjötthaug beskriver upplevelsen på ett underbart sätt i filmen nedan.