I skogen finns det skydd och ved. Det betyder att man kan koka kaffe och grilla.Nu är första veckan av dryga tio veckor till ända. Rättare sagt så är detta dag sju av 66 som jag kommer att befinna mig ute på tur om allt går vägen. Det är alltid en lite oro att någonting skall gå fel och det inte går att fullfölja. Som det är planerat nu är det iallafall bokningar under varje vecka, hundarna tycks vara i form samt att Stina och jag mår gott.
Första veckans tur gick från Jokkmokk i öster längs Karatsleden västerut. Vid den lilla fjällbyn Kvikkjokk som även är vägs ände svängde vi norrut längs Kungsleden och styrde vidare till Saltoluokta. Här har Stina nu mött upp med några nya hundar, nya matlådor och en del utrustning. Så långt går allt som planerat!
Förra veckan bjöd på riktigt fina förhållanden. Bra spår, torra sjöar, trevliga gäster och mestadels härligt väder. Däremot så har jag aldrig mött så mycket folk ute så pass tidigt under säsongen. Outdoor Lapland och Fjällaktiv som är en kollegor var efter Karatsleden med en grupp. På Kungsleden mötte vi sedan löpare och organisationen som gjorde någon typ av ultramarathon på snö. De springer sträckan från Stora Sjöfallet till Jokkmokk. Denna tur som vanligtvis är en tur där vi bitvis får spåra lederna själva då vi är först ut.
Nu sitter jag i Saltoluokta och ute faller snön stilla. Hundarna är lugna och väntar på sin middag. Stina är i bilen och kör hemåt för att rodda ihop en del körningar som vi har från kenneln till veckan. I morgon bär det av ut på en ny tur söderut längs Kungsleden. Väderprognosen är inte helt tokig så livet leker! Ymnigt snöfall och lite vind gör att sikten mellan spannen försämras. På denna bild skall det vara minst spann. Fjället Staika i bakgrunden med den stora sjön Saggat i förgrunden. Pårtestugan levererade lite norrsken. En hel del blankis på sjöarna där vinden sopat bort snön. Working Husky Åman i förgrunden och WH Ämser bakom. Sista biten mot Saltoluokta erbjöd en del bortblåst snö men vacker tundrakänsla.
Eva med sitt spann under sträckan mellan Saltoluokta och Sitojaurestugorna.Efter en utmanande färd på över 200km har vi nu styrt upp spannen hemma vid kenneln. Efter 9,5 veckor eller rättare sagt 66 dagar är jag åter med hundarna där min färd startade i slutet av februari. 1800 kilometer igenom snötyngda skogar, frusna sjöar, öppna vidder och nu på slutet även i strilande regn.
Veckan började med strålande solsken omväxlat av kraftiga snöfall. Spåren var hårt frusna men perfekt mjuka av den nypudrade snön vilket har varit snällt mot hundarnas tassar. STF (Svenska Turistföreningen) stängde i år stugorna extremt tidigt men vi hade med tält och löste boendet med campandets frihet.
Under kvällen den fjärde dagen började det snöa kraftigt. På morgonen då vi vaknade i våra tält, bågnade mitt Hillebergstält oroväckande mycket. Hela tältet var helt hoptryckt av den våta snön. Snöandet hade nu avlösts av ett ihärdigt regnande som fortsatte under de kommande 24 timmarna. Hundar och folk blev rejält nerblötta. Denna dag klassar jag nog som säsongens tuffaste tror jag. Kanske inte den mest fysiskt krävande men däremot den mest obekväma dagen. Mina gäster kämpade på fantastiskt bra och tappade aldrig modet! Blickar jag åter på hela denna vecka så förutom en dags regn så var vädergudarna verkligen med oss.
Sista dagen bjöd på uppehåll och uppklarnande väder. Spåren håller fortfarande ihop och isarna på sjöarna har börjat flyta upp och bli torra. Hundarna har under flera dagar vetat att vi varit på väg hemåt och de har varit på hugget. För egen del är det med delade känslor jag avslutar årets säsong. En riktigt bra säsong med många trevliga gäster. Jag återkommer senare med lite summeringar från den gångna vintern. Utrustning som hållit och prylar som fallit söder. Följ bloggen och det kommer allt eftersom jag får tid att skriva. Sångsvanarna har anlänt till utloppet av sjön Laidaure i Rapadalens mynning. Working Husky Sanoj med Skierfeklippan i bakgrunden. Svala vindar på sjön Saggat. Carmen med sitt spann och med fjället Staika i bakgrunden. Kvällssnack med några av hundarna i Årrenjarka Fjällby där vi sov en natt. Bertil blåser liv i lite blöt ved så att vi kan koka kaffe. Nattläger vid östra delen av Karatssjön. En hel dag med ihållande regn och låga dimmoln. Ett av de värsta tänkbara väderförhållandena under en vintertur.
Under den gågna helgen har jag kört ett par grupper på tvådagars hundspannstur. Det känns väldigt safe att vara inom räckvidd från kenneln. Händer det någonting så rasslar det bara till och Stina är där och kan hjälpa till eller tvärt om.Sitter här vid datorn mitt i natten och kan konstatera att jag kommer att byta jobb! Från och med nu blir det inga mer kortturer för min del för resten av denna vintersäsongen. Fokus blir nu inställt på turer som är runt en vecka långa. Jokkmokk lämnar vi bakom oss och styr spannen mot Lillselet, Årrenjarka, Kvikkjokk, Kungsleden, Saltoluokta, Sareks nationalpark, Kebnekaise, Stora Sjöfallets nationalpark, Nikkaluokta och så vidare. En massa spännande fjällområden och platser.
Nio veckor på fjället och minst 200 mil kommer jag tillsammans med en del av våra slädhundar att tillryggalägga med våra grupper. Nio veckor på färd i solsken, snöstorm, regn, bitande kyla och säkert annat jag inte kommer på. Detta är inte bara ett äventyr för mina gäster. Detta är även ett äventyr för mig!
Vår första stora utmaning kommer att bli att ta oss fram till Laxholmen i Karatssjön. Skoterklubben har inte lyckats köra upp hela leden ännu och det pratas om mycket vatten på sjöisarna. Vår andra stora utmaning blir Kungsleden där STF (Svenska Turistföreningen) plötsligt öppnar stugorna en vecka senare än vi beräknat. Campingutrustning är med och vi litar på att ’det löser sig’ efter vägen.
Serviceteamet ’Stina’ kommer att en gång per vecka förse mig med ny proviant, nya gäster, hundmat samt byta en del hundar om det behövs. Dessutom kommer hon att köra korta turer nere i Jokkmokk och i Saltoluokta med de hundar som inte är med mig. Vi har unghundar som skall skolas in och en massa annat pyssel. Förhoppningsvis kan hon följa på en eller ett par av våra veckoturer. Även Stina kommer att ha mer än fullt upp om jag inte misstar mig helt.
Nu ser jag iallafall fram emot en färd som få är förunnat att få göra. Det är verkligen ett privilegium att få leva på detta vis. Ett privilegium som vi arbetar hårt för så det känns helt klart välförtjänt.
Ni kan följa Stina på Instagram @Huskystina och mig på @Mattisblogg. På facebook hittar ni Mattisblogg, Working Husky kennel och Jokkmokkguiderna fär vi försöker uppdatera med senaste nytt. Gråmulen snödag i skogslandet. Skogslandets grilleldar med supergrillglöd saknar jag efter en tid ovan trädgränsen. Vattenhämtning från älven vid vår tältcamp. ’Husse…nu drar vi. Mot äventyret, fjället och livet på vidderna!’ Rambo en av mina klart coolaste ledarhundar under dåliga väder och snöförhållanden.
Idag hade besöksnäringen i Jokkmokk ett arbetsmöte med FMV (Försvarets Materielverk) angående det utökade skjutfältet här i Jokkmokk. FMV har ansökt och fått igenom att ett område som är ca 3×7 mil periodvis får ett besöksförbud. Till mötet hade vi även fått med oss några representanter från stugägare/markägare. De som saknades var representanter från samebyarna. Personligen så anser jag att det är av absolut största vikt att alla beslut och överenskommelser sker i konsensus vad gäller alla parter som blir drabbade. Ingen skall behöva känna sig överkörd.
Från besöksnäringen så var vi tillmötesgående och önskade diskutera när under året dessa perioder skall läggas, hur långa de skall vara och hur många dagar per år detta handlar om. Vi ville även diskutera hur gränserna för detta området är draget. Från FMV’s sida hävdade man att beslutet om perioder osv. är taget av Länsstyrelsen och det är det vi skall förhålla oss till. Istället vill man samtala runt praktiska lösningar på hur området skall utrymmas då de skall skjuta. Inte hur vi skall kunna fortsätta att driva våran näring i området utan att bli påverkade negativt.
Läget kan väl beskrivas som tämligen låst där besöksnäringen nu måste arbeta vidare mot Länsstyrelsen för att få dem att se att även besöksnäringen faktiskt är en spelare att räkna med. Jag ser mycket hoppfullt på detta då flera av naturreservaten inom det tänkta skjutfältet är avsatta med syftet att främja friluftsliv och ekoturism. Det går klart och tydligt att läsa på respektive naturreservats hemsida.
Besöksnäringen är idag en näring som betyder allt mer för glesbygdskommuner när det gäller arbetstillfällen och kommunala skatteintäkter. Bara i Jokkmokks kommun växte besöksnäringen med 10,1% under 2014. Nu kan man inte börja rycka undan förutsättningarna från oss när vi väl har fått luft under vingarna. Så kan man helt enkelt inte behandla en glesbygdskommun där man under en lång period målmedvetet har arbetat för en möjlighet att försörja oss.
Vill ni följa och stödja arbetet med att värna om våra intressen så är ni välkomna att följa oss på facebookgruppen: Beslagta inte Jokkmokk. Givetvis behöver vi alla tänkbara initiativ och hjälp till att arbeta vidare med att värna om lokalbefolkningens, markägarnas, friluftslivets, renskötselns, besöksnäringens naturvårdens och många fleras intressen av att detta område inte beslagtages över våra huvuden av Försvarets Materialverk.
Den gamla gaten till Working Husky Kennel rivs. En skön känsla!Vår hundgård byggdes färdigt för flera år sedan. Färdig är i och för sig ett ord med modifikation. Det finns alltid någonting kvar att göra. En surdeg för oss har varit entrén. Vi har inte varit helt hundra på hur den skall göras så då har den fått vänta. Irriterande har den gamla dörren dagligen påmint oss om att vi inte tagit tag i detta.
Efter två dagars arbete kunde vi slutligen klicka igen dörren på vår nya hundgårdsentré. Av bara farten så fixade vi dessutom till en av ingångarna till rasthagen och ännu en av ingångarna kommer att fixas inom kort.
När man snickra fysiskt på något man kan se tydligt, är lättare att känna sig nöjd. Att snickra på en webbsida, redigera film, lay-outa en broschyr är mycket svårare att få den här tillfredsställelsen av. Nu när entrén (analogt snickrande) är klart fortsätter vi med det digitala snickrandet. Markarbete. Stina blev byggets självklare kvalitetsansvarige. Här checkar hon så att allt är i lod eller i våg! En av våra gästarbetare som halkade in på ett hörn innan kaffet serverades. Tor Henrik kör annars hundspann västerut i Årrenjarka fjällby. Det slutliga resultatet är betydligt bättre än den tidigare entrén.
