Några hundar som vilar lugnt under ett kaffestopp. Under de senaste dagarna har vi haft några kortare turer runt Jokkmokk. Dessa turer spontanbokas oftast av folk mellan deras museibesök, shoppingturer och allt annat de skall göra på sin semester i Lappland. Just själva bokningsmomentet är jobbigt för vår del. Vi har oftast planerat att göra någonting helt annat och plötsligt skall vi ställa in oss på att sticka ut med folk. Sedan när man väl är ute så är det ju roligt och skönt.
Turerna är enkla och passar faktiskt de flesta. Huskywalk som en kortare vandring heter är just en vandring med några hundar. Man hinner även med ett besök på vår kennel med alla hundarna. Här får man en bra inblick i hur livet på en slädhundskennel är.
Kanotturerna är oftast väldigt enkla och vi instruerar i paddelteknik och säkerhet. Det är förvånansvärt många människor som aldrig suttit i en kanot. Givetvis berättar vi även här om livet i norr och om naturen. Vad får man för fisk, vilken politik drivs i kommunen, hur fungerar det med flyktingar, varför är barken på tallarna så tjock, är hundarna blind på de blå ögonen och mycket annat. Vi får samtidigt trevliga möten med folk från när och fjärran som en del av vår vardag. Min lilla solokanadensare från Mad River is still going strong! Gnistrande vattenyta är verkligen sommarkänsla! Annie hänger givetvis med på det mesta. Kokkaffet ger besökare från hela världen lite perspektiv på deras liv.. Tre siberian huskies och två border collies lägger sig till ro medan vi fikar.
Valparna söker tryggheten hos sin tik som sköter dem ömt. Under den senaste veckan har vi nu fått två valpkullar på vår kennel. Åttan var först ut med sina nio valpar som hon fått tillsammans med Sanoj. Åttans förlossning gick lysande och valparna formligen trillade ur henne på löpande band enligt Stina som var hemma med henne ensam då det skedde.
I Åttans kull började sedan en liten hanvalp att urskilja sig en dag. Den var liten och någonting var uppenbart fel med denne. Av någon märklig anledning hade han sågspån i munnen och ville inte dia. Vi tog ut detta med hjälp av en topps och snart började han dia lite igen. Nu fortsatte han dock att halka efter syskonen och vi börjar fundera på om det är något seriöst fel på honom. Va det därför han hade sågspån i munnen? Kom hönan eller ägget först? Vi började då ge tillskott i form av mjölkersättning.
När folk ringt mig och rådfrågat vad de skall göra med en valp som är en vecka och den redan då har uppenbara problem brukar jag säga att förbered dig på att den skall avlivas. Jag brukar förklara att troligtvis är det något invärtes fel som man inte ser. Jag brukar säga att hundar som är ’svaga/defekta’ kanske man får räkna med att de faller ur och att detta är en typ av naturligt urval där de starka överlever. Nu sitter vi själva med mjölkersättning och vi lyssnar inte alls till den råa logik som jag annars rekommenderar.
Igårmorse när vi kom ut till Åttans valpkull saknades en valp. En av de andra hanvalparna. Vi letade igenom hundkoja och hela hundgården. Det är fullständigt omöjligt att den försvunnit där inne. Hon måste helt sonika ha ätit upp valpen. Varför? Varför inte den lilla svaga? Hade den dött? Har hon lagt sig på den och den hade blivit skadad? Var hon stressad av åskovädret som drog förbi? Vi kommer aldrig att få veta!
Tikar som äter sina egna valpar har jag upplevt två gånger tidigare. Båda dessa gångerna har det handlat om mycket svaga valpar som jag har varit på väg att avliva själv men dragit mig för att göra det. Det har handlat om naturliga instinkter från tikens sida att hålla rent och se till att så många friska valpar som möjligt överlever.
Igår natt födde Arial sin och Rambos valpkull och det var kalabalik kan jag lugnt säga! När första valpen var på G skrek hon rakt ut. Annie, vår lilla border collie tik blev livrädd och kastade sig in i rummet, kissade över hela golvet och skrek även hon då jag lyfte ut henne från förlossningsrummet. Allt detta mitt i natten. Aldrig förr har vi haft en tik som skrikit så vid förlossning. Det tog säkert en halvtimme innan Annie och jag kunde lugna ner oss på ett nyskurat golv efter den pärsen. Arial födde hur som helst fyra pigga tikar.
I gårkväll fick vi även ideen att försöka få Arial att ta sig an Åttans svaga lilla hanvalp. Dels får vi bättre koll på den här inne och dels så får han större chans med färre och yngre konkurrenter. Arial tog sig fint an det lilla ensamkommande killen. Han saknar tyvärr intresse för mat och nu på morgonen har jag fått avsluta hans lidande då han blev riktigt dålig under natten.
Som det ser ut just nu vet vi iallafall att vi har 11 pigga valpar och ett tolfte frågetecken. Vi glädjer oss åt att det faktiskt oftast går fantastiskt bra och att tikarna just nu mår riktigt bra! Mjölkersättning är någonting man alltid bör ha hemma vid valpning. Oftast behöver man det inte men när det behövs behöver man det oftast ganska snabbt. Det är lätt att man förmänskligar det man ser. Någon droppe mjölkersättning och sedan försöka få killen att dia. Detta gång på gång efter varandra. Arial trött ett par timmar efter sin förlossning.
The great alone är en film om en slädhundsföraren, Lance Macey, som vinner Iditarod, världens längsta slädhundstävling. Han vinner inte bara en gång utan lyckas dessutom göra det fyra år i rad! Filmen är en dokumentärfilm om idrott, hundspannskörning, vildmarkslivet borta i Alaska och en sann historia om ett människoöde.
Filmen är tyvärr mycket typiskt amerikansk. Den handlar om hur man vänder motgång till lycka. Motgång i form av droger, cancer och allmänt trubbel i livet till att familjen står enade på mållinjen av världens längsta slädhundslöp. Det är just här man tappar mitt intresse. Det så typiska glassigt amerikanska att en guldmedalj gör att de äkta vänskaperna och familjebanden kommer fram. Stor suck!
Det görs inte så många filmer om människor som lever denna typ av liv så därför får ändå filmen en del pluspoäng från mig. Den är dessutom mycket proffsigt filmad, bra klippt och som sagt så bygger allt på en historia som är sann. Har du inte sett filmen så tycker jag utan tvekan att du skall se den. Speciellt om du har intresse av slädhundar, Iditarod, Alaska och/eller friluftsliv. Jag kommer själv gärna att se den igen även om den inte får toppbetyg rakt igenom. Jag skulle mycket hellre sett en oamerikansk lugn dokumentär om Lance och hans livsstil som verkar vara mycket intressant.
The Great Alone är sammanfattningsvis en film som är sevärd. Trots min kritiska hållning till den i mina ögon falska bilden av amerikansk lycka så är historien fin. Lance är och förblir en legend med sina segrar både mot cancern och på tävlingsspåret. Naturen och hundspannen som fastnat på film är nästan bara de en anledning till att man en varm sommardag kan drömma sig bort till vintern. Mitt råd till dig som inte har sett denna film är trots allt: se den!
Där vi hittade Sture såg allt fridfullt ut. När vi tog ut honom såg det ut som värsta scenen från en kriminalfilm där man ritat in vart offret har legat.I går på eftermiddagen var Stina ut i hundgården och hittade en av våra unghundar stendöd. Fugitive’s Sture som inte ens var året fyllda. Dagen innan och på morgonen hade vi inte märkt någonting alls. Bra aptit, snurrande svans och till synes helt normalt. Nu låg han där helt livlös i hundgården. Inga yttre skador, ingen uppstötning, inget konstigt alls. Bara tippat och dött. När sådant sker är det enligt de veterinärer som vi pratat med antagligen en bristning i hjärnan eller ett hjärtfel som plötsligt slår stop på maskineriet.
Hur påverkas då de andra hundarna? Direkt vi hittade Sture tog vi ut Viktor och systern Storma ur hundgården. När de sedan släpptes tillbaks så var Storma minst lika glad igen och sprang omkring och lekte. Viktor däremot gick raka vägen fram till platsen där Sture hade legat. Där nosade han och sedan tittade han upp på mig och skuttade obekymrat fram till mig och ville gosa tillsammans med Storma. Hundar vet och de har någon typ av tankar och medvetande. Däremot så är det viktigt att man inte förmänskligar det man tror sig avläsa från dem.
Man måste bara acceptera att detta är naturens gång. Vi har närmare 50 hundar på vår kennel som går i arbete i en tämligen extrem miljö. Om jag ser tillbaks på alla år och alla hundar som jag haft, kört och sett sedan 1984 så händer det otroligt få grejer som detta. Tack ock lov! Om jag inte har helt fel så är det tre hundar som har dött oförklarligt på liknande vis i vår hundgård. När man står där med regnet strilandes ner och vi har Sture orörlig framför oss känns det otroligt vemodigt. Han fick aldrig uppleva livet ute på vidderna. Han fick knappt starta sitt liv. En go och härlig hund som bara är borta.
Inne på köksgolvet ligger Working Husky Åttan med sin stora mage. Där inne rör sig nästa generations slädhundar. De kan komma vilken dag som helst lika väl som att de dröjer några dagar till. Åttan andas tungt och har jobbigt att röra sig. Detta är livets gång. Det vemodiga avlöses av positiva. Medvind och motvind. Sånt är livet och det kan man faktiskt inte rå över tack och lov! Systern Storma är lika glad som vanligt. Känna vemod är nog en tämligen mänsklig grej. Åttan är inte bara fet. Här ser vi tydligt hur ett helt släddhundsteam sprattlar o rör sig där inne i magen.
Ödsliga vägar, kaffestopp, rasta hundar och andas friskluft.Mil efter mil rullar bilen längs ödsliga Norrlandsvägar. Kaffet rinner i strupen och en och annan godis följer med av bara farten. I söder, dvs runt Jämtland är det en del trafik. Upp mot Arvidsjaur och Jokkmokk är ordningen återställd och jag ser åter fler renar än bilar.
Att färdas med bil är en skön känsla. Musiken strömmandes skönt ur ur högtalarna. Gasfoten tillåts bli lite olagligt tung bitvis och bilen susar fram. Andra sträckor lättar man och snarare kryper fram för att hinna se och känna av omgivningarna. Längs inlandsvägen (E45) passerar man många byar och platser som känns ödsliga. Platser där jag aldrig skulle bosätta mig. Platser som får mig att känna hopplöshet och avveckling. Platser som för andra människor är framtidens byggd där de ser möjligheter och där de vill leva. Alla hittar vi förhoppningsvis vårt paradis någon stans.
Nu har jag landat hemma i Jokkmokk efter 1800 kilometer. Med mig hem har jag dessutom Bruno, en hund som är född på vår kennel. Han flyttade till familjen Gustavsson som valp. Nu hade de fått en tjuvparning och var tyvärr tvungna att placera om några hundar. Bruno skall ha varit en av deras bättre hundar men de valde att placera om honom då de visste att han var välkommen hos oss. När vi tog ut honom här på gården så är jag ganska övertygad om att han kände igen sig. Svansen snurrade och han gick utan tvekan in i hundgården med våra nästan 50 hundar. Home sweet Jokkmokk! Jämtland är vackert även om jag inte riktigt gillar alla dessa kyrkor. Jo, de är vackra på något sätt men de visar också på ett samhälle där kyrkan hade stor makt över folket. En del av vår historia som jag inte gillar. Bruno och jag knyter band… Annie svalkar sig vid Storsjöns strand.
